Pages

Categories

Search

 

Rosetta vägrar vara feminist

by
January 17, 2008
Politik
4 Comments

Jag har med intresse följt debatten som skapats kring Pär Ströms bok “Mansförtryck och kvinnovälde”. Anledningen till det är att den visar på något som jag misstänkt ganska länge, nämligen att feminismen, som i grunden är något bra, under senare år har förvanskats till en ideologi som i praktiken förtrycker både kvinnor och män.

I sin bok och i en debatt artikel i Svd tar Ström upp exempel hur den moderna feminismen faktiskt förtrycker män. Till exempel pekar han på att 95% av all enskild vårdnad tilldeles kvinnor? Varför? Män får inte gå på regelbundna prostatakontroller, trots att prostatacancer dödar 62% fler män än vad bröstcancer dödar kvinnor. Varför? Exemplen är ganska många.

Denna artikel möttes som förväntat av hätsk kritik. Ström har bemött kritiken på ett bra och sansat sätt, vilket man knappast kan beskylla hans belackare för. Gudrun Schyman kritiserar Ström för att vara “okunnig om vad feminism är”, men säger inte mycket om de konkreta exempel han faktiskt tar upp. Ann-Charlotte Marteus tycker att Ström och män i allmänhet är lata och att de banne mig får jobba lite själva för sina rättigheter. Jag skulle vilja se vad som hände om en man sagt samma sak om kvinnor och deras rättigheter.

Sist men inte minst rycker den alltid så muntre Sigge Eklund ut till alla kvinnors försvar och uppmanar Ström att visa honom “alla de manshatande feministerna”. Sigge har aldrig känt sig förtryckt. Det kanske beror på att han aldrig hamnat i en vårdnadstvist, vad vet jag. Han ber i alla fall Ström visa på exempel och det gör Ström, med råge, på sin blogg. Hans svar är för övrigt mycket intressant läsning.

Jag har googlat runt en del och inte hittat många kvinnor som ger Ström sitt stöd. Det närmsta jag kom var en debattartikel som Louise Persson, Petra Meyer, Susanne Dodillet och Petra Östergren författat om det faktum att feminister ofta lyser med sin frånvaro när det gäller att rycka ut och hjälpa så kallade “fallna kvinnor”.

Mina personliga erfarenheter ser ut ungefär så här. Jag har aldrig känt mig diskriminerad som kvinna. De gånger jag eventuellt blivit förbisedd har jag inte per automatik tagit förgivet att det är för att jag är kvinna. Jag är nämligen övertygad om att det kan finnas många andra anledningar till det, som till exempel att alla någon gång blir förbigågna. Dessutom vägrar jag att hela tiden utnämna mig själv till ett offer.

Jag har däremot känt mig diskriminerad för att jag inte anser mig vara feminist. Under alla mina år på universitetet lades det feministiska perspektiv på allt från fornegyptisk konst, till isländska sagor, grammatik och Heathcliffs hunds långa, röda tunga i “Wuthering Heights” och längden och formen på fyren i “To the Lighthouse”. Var det befogat? Ibland, men oftast inte.

Själv begick jag misstaget att vilja skriva om de litterära kopplingarna mellan två manliga och två kvinnliga författare, utan att lägga någon som helst könsaspekt på det hela. Det behövdes inte, eftersom de har så många gemensamma estetiska drag. Det skulle jag aldrig ha gjort. Det utlöste nämligen ett fullkomligt ramaskri på institutionen. Det gick helt enkelt inte att jämföra manliga och kvinnliga författare utan att anlägga ett könsperspektiv.

Jag frågade om någon kunde ge mig något konkret exempel på hur mäns och kvinnors texter skiljer sig åt rent litterärt, men det kunde ingen ge mig. Jag ifrågasatte varför det tydligen var obligatoriskt att anlägga ett könsperspektiv om man valde att skriva om författare av olika kön. Det resulterade i att jag blev idiotförklarad på en rad seminarium. Det brydde jag mig nu inte så mycket om, för jag vet att jag hade rätt, men det fick mig att mer eller mindre säga “fuck you” och välja att sluta. Det var helt enkelt fruktlöst att ens försöka ifrågasätta feminismen och för mig var det omöjligt att anlägga ett perspektiv som inte skulle tillföra något och som talade direkt emot de estetiska tankar som dessa fyra författare har.

Jag är för jämlikhet, men det ska vara jämlikhet för alla. Nu släpar kvinnor efter på vissa områden och män på andra. Det enda sättet att komma tillrätta med det är att arbeta tillsammans och inte mot varandra. Det tycks ha gått många feminister förbi att de inte längre slåss ur ett självklart underläge och när man har kämpat sig till större makt måste man också se över sitt sätt att slåss. Man kan inte plöja på som tidigare, för då blir man själv en förtryckare. Eller som Bamse så klokt sa: “Om man är stark, måste man också vara snäll.”

Anna Troberg

Anna Troberg är verksamhetschef för Wikimedia Sverige och författare, men bland de karaktärsdanande ungdomssynderna kan hon räkna några år som bokförlagschef och ett förflutet som partiledare för Piratpartiet. Hennes humoristiska roman "Chefer från helvetet" är publicerad i Sverige, Norge och Finland. Hennes motto är: "Life is pain. Get used to it ... or make it better!" Åsikterna på bloggen är hennes egna.

Other posts by


4 Responses

  1. Åsa

    January 17, 2008, 10:05:57

    Problemet med att ha förskansat sig i sina åsikter är att de ofta inte tillåter att man tänker utifrån mer än ett perspektiv. Jag får dessutom intrycket att när man väl bitit sig fast i ett åsiktsläger så ligger det mycket prestige i att inte släppa taget om de åsikterna. Då måste man ju erkänna för sig själv att man har haft fel, värdera om och bygga upp sin självuppfattning på nytt och det är krävande.

    Det är tråkigt att springa in i en vägg av oförstående och missförstående, men vis av erfarenheten kan jag konstatera att folk ofta bara ser det de vill se, och hör det de vill höra, och det gäller nog inte bara feminister och liknande. Tyvärr.

    Men fortsätt att skriva och fortsätt att försöka påverka. Jag har fått mycket inspiration av din blogg som är både rolig och tänkvärd.

  2. Rosetta

    January 17, 2008, 10:13:15

    Hej Åsa!
    Jag tror att du har helt rätt. Det finns många människor som bygger upp hela sin identitet kring en ideologi av något slag. Det skapar många problem. Dels kan man inte justera sin åsikt, eftersom man då måste justera hela det man ser som sin person. Dels blir det lätt så att man tänker i termer som “vi” och “dem” och det är aldrig bra. Man kommer inte långt genom att ständigt attackera varandra. Man kommer mycket längre om man samarbetar.

    Jag försöker att inte sätta etiketter på mig själv, eftersom jag inbillar mig att det gör det något lite lättare att justera åsikterna efter hur verkligheten omkring mig förändras och min egen utveckling etc.

    Roligt att du gillar bloggen! :-)
    /Rosetta

  3. Tinnitussan

    January 19, 2008, 16:48:22

    Å, vi är inne på precis samma spår. Innan jag gav upp termen feminist debatterade jag på femineik.se OCH måste säga att feminister INTE har speciellt högt i tak och att de flesta är mesar utan motstycke.

    Det GÅR inte att rida på att det var synd om kvinnorna för länge sedan (även om jag tror att kvinnors ställning var betydligt större innan kristendomen gjorde entré) utan att ta personligt ansvar för den tid vi lever i just nu.

    Att vara offer är ingen konst utan det är bekvämt till tusen.

    Suck. Tacka vet jag oss som tar för oss av livet och inte duckar för kollektiva förminskningsstrategier. Det biter inte, liksom 😉

  4. Rosetta

    January 19, 2008, 20:00:40

    Hej Tinnitussan!
    Nej, feminismen har inte högt i tak. De har ungefär lika högt i tak som Bilbo har i sitt lilla hobbitbo. Det är jäkligt lätt att slå huvudet i taket.

    Och nej, det finns inte många saker som är lika ocharmigt som att utnämna sig själv till offer. Det är som att ha navelludd eller att bita på tånaglarna.

    Du har dessutom helt rätt i att kollektiva förminskningstrategier inte biter på en om man tar för sig av livet. Jag har, helt ärligt, aldrig kännt mig diskriminerad som kvinna. Jag har kännt mig mer diskriminerad som hundägare än som kvinna och hur fånigt är inte det? 😉

    Rosetta



Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *