Pages

Categories

Search

 

När Syrran frågar svarar man!

by
January 22, 2008
Politik
No Comment

Min radiokollega Syrran från Rondpanelen ställde en så intressant fråga till mitt förra inlägg att jag ska försöka ge henne ett så bra svar jag kan.

Så här skrev Syrran:

Jag har läst delar av boken “Mansförtryck och kvinnovälde” inför ett rep jag skulle skriva. Förutom att Ström i boken bygger sina argument på en falsk och selektiv verklighetsbeskrivning är den också populististisk, spekulativ och oredigerad. Det är intressant att sådana böcker ges ut på bekostnad av sådant som både är intelligent och genomarbetat.

Men det vore intressant att veta hur du Rosetta har kommit fram till dina slutsatser kring feminism och jämställdhet. De är, minst sagt, intressanta.

Naturligtvis är “Mansförtryck och kvinnovälde” till viss del selektiv, men som jag ser det ligger det lite i sakens natur. Ström lägger lika stort krut på männens utsatthet, som många feministiska texter lägger på att lyfta fram kvinnors utsatthet. Självklart finns det effektsökeri i det, men det är en debattbok med syfte att blåsa liv i en diskussion som inte förs i tillräckligt stor skala. I en tid där det anses viktigare att propagera för toplessbad än för lika rätt till gemensamma barn tycker jag att det känns mycket uppfriskande.

Min syn på jämställdhet har jag skaffat mig på två sätt:

Det första är genom en massa år på universitetet. Där rådde en fullkomlig feministisk indoktrinering. Gud nåde den som ifrågasatte varför varje aspekt av allt nödvändigtvis skulle granskas med feministisk lupp. Ibland var det naturligtvis befogat, men definitivt inte alltid. Jag fick läsa massor av feministiska texter (Wollestonecraft, Kristeva, Irigaray, Cixous, de Beauvoir, Harding, Gilbert & Gubar, Showalter, Solanas, Faludi, Lorde och en massa andra). Det finns inte en ism eller post-ism jag inte kan ställa mot en annan och “problematisera”. Problemet är att jag inte vill. Det är så lätt att gömma sig bakom ismer. Kritiserar någon feminismen så är den man pratar med naturligtvis anarkafeminist, särartsfeminist, queerfeminist, radikalfeminist, gud vet vad-feminist, men absolut inte en hederlig gammal gråfeminist. Det är tröttsamt. Nu tyckte jag förvisso om vissa texter, men jag blev också ganska förvånad över hur mycket hat det fanns i många av dem och till skillnad från Sigge Eklund tycker jag inte om sanktionerat hat, eftersom det inte leder någonstans. Nåväl, allt detta teoretiserande gav mig tre bestående intryck:
1. att männen är fiender
2. att kvinnor är offer
3. att det blickades mer bakåt än framåt.

Jag kände inte alls igen mig i det, så jag började fundera och kom fram till det här:

1. Om man vill ha jämlikhet måste man, när de grundläggande mänskliga rättigheterna uppnåtts, sluta att kriga och börja förhandla för att hitta lösningar. Det värsta man kan göra är att alienera sin förhandlingspartner.

2. Visst har kvinnor ofta varit offer genom historien och är det ibland idag också, (speciellt i andra delar av världen) men när man bygger hela sin existens på att vara ett offer har man hamnat i en återvändsgränd. Vill man komma vidare måste man sluta se sig själv som ett offer.

3. Det är mycket viktigt att känna till jämställdhetshistorien, men det är också viktigt att se framåt. Det är framtiden vi kan förändra inte det som har varit. Dessutom kommer vi aldrig att få jämställdhet om vi väljer att belägga alla män med någon sorts underlig arvssynd där de alla är personligt ansvariga för alla oförrätter som män utsatt kvinnor för. Då är det nämligen inte jämställdhet man vill ha, utan hämnd.

Det andra som format min syn på jämställdhet är, som för alla andra, mina personliga erfarenheter.

Jag har uppriktigt aldrig känt mig diskriminerad för att jag är kvinna. Jag kanske är lyckligt lottad, men om alla de feministiska teorier om hur männen systematiskt drar undan mattan för kvinnor i alla möjliga aspekter av deras liv är helt riktiga, så borde jag rimligtvis ha drabbats någon gång. Jag inser ju naturligtvis att allt inte är sus och dus. Kvinnor diskrimineras en hel del, poängen är att män faktiskt också diskrimineras. Problemet är att man sällan tar sig an helheten och gör man inte det, så är jämställdheten långt utom räckhåll.

Jag har däremot känt mig diskriminerad för att jag ifrågasatt det faktum att feminismen blivit en helig ko som man absolut inte får kritisera. När jag valde att fokusera på det som faktiskt utgör 95% av en viss författares texter och inte fokusera på de mindre än 5% av hennes texter som på något sätt behandlar feminism möttes jag av en massiv kritik, som inte hade något med mitt arbete i övrigt att göra. När jag påpekade att hon i sina texter framför en hel del kritik mot feminismen för att den ofta är stelbent och totalitär, så blev jag förlöjligad, idiotförklarad, ignorerad och motarbetad. Detta trots att jag kunde peka på hur många konkreta exempel som helst. Märk väl att jag inte ens valde att kritisera feminismen i mitt arbete. Jag valde bara att fokusera på något annat som är mycket viktigare i författarskapet jag skrev om. Är det verkligen rimligt?

Feminismen, som i grunden är något bra, har utvecklats till en stingslig tonåring som flyger i taket vid minsta form av kritik eller ifrågasättande. Jag misstänker att det är det som gör att många inte vill kalla sig feminister längre, snarare än att de skulle vara mot jämställdhet. Jag förstår inte heller hur kritikrädslan gynnar feminismens mål. Och vad är egentligen feminismens mål? Jag börjar tvivla på att det är jämställdhet, för om det vore det, så borde man väl rent generellt vara intresserade av att se på jämställdheten från alla håll för att kunna förverkliga den.

Det blev ett långt svar, Syrran, och jag är inte helt säker på att du håller med mig, men det är inte heller det viktigaste. Det viktigaste är att man för en öppen diskussion med högre takhöjd än i en hobbithåla. Och att vi tar den där ölen snart! :-)

Anna Troberg

Anna Troberg är verksamhetschef för Wikimedia Sverige och författare, men bland de karaktärsdanande ungdomssynderna kan hon räkna några år som bokförlagschef och ett förflutet som partiledare för Piratpartiet. Hennes humoristiska roman "Chefer från helvetet" är publicerad i Sverige, Norge och Finland. Hennes motto är: "Life is pain. Get used to it ... or make it better!" Åsikterna på bloggen är hennes egna.

Other posts by


no Responses

  1. Mats

    January 22, 2008, 15:32:09

    Jeflar va bra skrivet Rosetta!
    Din blogg åkte upp som No.1 på min favvolista.
    Tack :o)

  2. wertigon

    January 22, 2008, 18:28:10

    Bra skrivet, jag håller helt med. Personligen tycker jag att man borde gå ännu ett steg och förespråka humanismen framför feminismen (humanismen är då att bygga samhället utifrån människans villkor, inte kvinnans som feminismen förespråkar). Men det är bara jag.

  3. Andreas

    January 22, 2008, 19:04:53

    Tack för ett mycket klokt inlägg i debatten, som mycket väl summerar mina egna (och mångas) motvilja mot feminism.

    Hoppas att du tar dig tid till att läsa mina tankar som jag skriver ned här.

    En feminist sa i en diskussion jag deltog i nyligen:

    “Vill han kämpa för mäns rättigheter så får han göra det på samma sätt som kvinnor i årtal kämpar för kvinnor.. Han kan väl inte tro att feministerna ska göra det jobbet…”

    Det är EXAKT det här som är problemet. Feminismen anser sig ha tolkningsföreträde på vad jämställdhet är, men vill inte lyfta ett finger för de orättvisor som drabbar (hetereosexuella vita vuxna) män. Feminismen kämpar för kvinnans rätt i samhället, men det är inte nödvändigtvis samma sak som jämställdhet.
    Problemet här är att många människor inte ser feminismen som rätt verktyg för att uppnå fullständig (eller så nära det är möjligt) jämställdhet. Feminsimen har (trots olika inriktningar) SIN tolkning över hur det bör uppnås, och det bör enligt de flesta feminister vara den allenarådande. Jag avskyr feminismens tolkningsföreträde i jämställdhetsfrågor, och tycker att den inte alls är rätt väg att gå för att uppnå den jämställdhet som jag och 99% av befolkningen (inklusive män) vill uppnå.
    Den enorma kritik mot feminism som finns grundar sig inte på den otroligt förenklande och förlöjligande förklaringen att “Män vill ha kvar sina fördelar” (en förlöjligande förklaring som klart förargar mig och gör mig mindre villig att acceptera feminismen), utan det beror snarare på att många människor tycker att feminismen är så blind att den inte inser att orättvisor finns hos båda könen. Den utgår från ett kvinnligt perspektiv, och det är inte rätt sätt att uppnå jämställdhet, ett humanistiskt perspektiv måste vara det enda rätta – och det har inte många feminister. Om feminismen ska lyckas “fullt ut”, så måste den bli tydligare med JÄMSTÄLLDHETS-tanken, och fullkomligt ta avstånd från SCUM-manifest, taliban/djur-uttalanden, mans-skatter, och sådant hat som tyvärr ofta förekommer. Rent horribelt var det när Sigge Vad-han-nu-heter i en TV-debatt sa om en kvinna som t.ex. blivit våldtagen att “kvinnan i det läget måste få hata män, man måste unna henne det!”. Ja, man kan inte stoppa folk från att tänka och tycka vad man vill. Men det FÅR inte föras ut sådant hat i det offentliga rummet, sanktionerat av media och/eller politik!! Har en man som blivit orättvist våldtäktsanklagad rätt att “hata kvinnor”? Har en etnisk svensk som blivit misshandlad av invandrare rätt att “hata invandrare”? Svaret på de frågorna är naturligtvis ja (även om jag har svårt att förstå ett sådant tankesätt), men man har INTE rätt att föra ut det hatet offentligt! Tyvärr så gäller här inte lika regler för män och kvinnor. Ta det omtalade exemplet med den där tjej-gruppen som sjöng om hur de hatade män och skulle stycka dem på ett FI-möte. Alla applåderade och skrattade. Helt accepterat. Hade det varit killar som sjöng om att stycka kvinnor, eller svenskar som sjöng om att stycka invandrare? Jag vågar inte ens tänka på konsekvenserna av det. Ovanstående två exempel hade INTE gått att framföra NÅGONSTANS utan ett extremt rabalder och ramaskri och åtal (och det med rätta). Varför ska det då vara okej att offentligt sjunga så om män? Om lagen tolkas olika och man får säga vad som helst om män endast på grund av att män har ett (upplevt) överläge i samhället i stort, är vi på väg bort från demokrati. Lika lagar – lika för alla!

    Vidare så räcker det tyvärr inte för feminismen att bara ta avstånd från det hatet, feminismen måste också kämpa för de orättvisor som drabbar män – inte bara homosexuella män, och inte bara de orättvisor som drabbar båda könen på en gång (som mamma- och pappa-ledighet). Utan även kämpa mot de orättvisor som endast drabbar män, och inte förringa dessa. Hur svårt det än kan vara för vissa att förstå, så finns det en helsickes massa orättvisor som drabbar också vita västerländska vuxna män som råkar heta Karl, Göran eller Anders. Om feminismen inte kämpar för att motverka dessa orättvisor, eller än värre, vägrar se att de finns – och värst av allt – ofta förlöjligar dem, så förstår jag inte hur de har mage att säga att de slåss för jämställdhet.
    Endast om detta efterlevs kan feminismen som en äkta jämställdhetsrörelse omfamnas av den absolut största majoriteten av befolkningen (utom kanske av några få insuttna macho-idiot-män höga på steroider och utom av några få manshatar-idiot-kvinnor höga på vinklad kvasi-vetenskaplig genuslitteratur). Som det är nu skrämmer feminismen bort en djäkla massa potentiella kämpar/anhängare/etc – jag själv är blott ett exempel på detta. Och jag kan gå ed på att det f*n inte har att göra med att jag vill “att män ska ha kvar sin makt och sina fördelar”. Det har inte att göra med att jag vill sitta med bara andra män i en bolagsstyrelse eller ha si och så många mer procent i lön än Lena i kontoret bredvid! Och inte har det att göra med det fullkomligt uuuuuunderbara i att jag pga att jag har en pitt av kvinnor förväntas kunna backa med släp, gå emellan vid handgemäng, installera videon eller måla om köket. Att ens ha mage att PÅSTÅ att många män är emot feminismen på grund av att de är för själviska för att “dela med sig” gör mig bara ännu mer irriterad på feminismen. En hel hög kvinnor är som ni såklart känner till också kritiska till feminismen. Endast genom att förstå kritiken mot feminismen kan de bemöta den korrekt, ni tjänar ingenting på att förringa, förlöjliga, demonisera, trivialisera eller för den delen skita i kritiken och avfärda den som innehållslös bara för att den oftast kommer från män. Lyssna till oss som debatterar sansat, ta till er av det vi säger! Ingen, INGEN politisk ideologi är fulländad från första stund eller ens någonsin, de är ständigt under utveckling. Att kräva att feminismen skulle ha allt rätt från första början är att ställa för höga krav på den, då den är förhållandevis ung (jag räknar inte sufragetter och liknande till dagens feminism). Man kan däremot kräva att den ska LYSSNA på sina meningsmotståndare, tåla och även försöka ta till sig kritik, och inte ägna sig åt pajkastning och självförhärligande i sitt förnekande av brister.

  4. Pelle

    January 22, 2008, 19:32:06

  5. Rosetta

    January 23, 2008, 08:04:07

    Hej på er allihop!

    Mats: Tack så mycket! Det är roligt att se att jag inte är ensam med mina tankar. :-)

    Wertigon: Jag håller helt med dig. Humanism är så mycket trevligare, för ordet innefattar hela mänskligheten och inte bara halva. Man måste ju anpassa sig efter verkligheten och verkligheten består av både män och kvinnor.

    Andreas: Självklart tar jag mig gärna tid att läsa dina tankar. :-) Jag tycker att din diskussion om tolkningsföreträde är mycket intressant, för det är ju just det det handlar om. Varför tycker många feminister att de har folkningsföreträde vad det gäller jämställdheten. Jag antar att de grundar det på någon sorts rätt som bottnar i förtryck av kvinnor genom historien. Men som jag skrivit tidigare kan man ju inte belägga män med en kollektiv skuld. Var och en måste ta ansvar för sitt eget beteende. Personligen kan jag inte förstå hur man kan tycka något annat.

    Dessutom har du helt rätt i att politiska ideologier ständigt utvecklas och förändras. Om de inte gör det faller de förr eller senare platt. Jag tror att feminister skulle göra feminismen en stor tjänst om de öppnade upp för kritik och ifrågasättande. Om man inte lyssnar på andra blir man en mycket insnöad liten klick som förlorar kontakten med omvärlden. Se bara på vad som händer när Kd så hårdnackat motsäger sig en könsneutral äktenskapslag. Istället för att faktiskt pejla läget bland folk, så tog de för givet att svenska folket höll med dem. Hade de lyssnat på sina meningsmotståndare hade Sifo:s undersökning i saken inte kommit som en kalldusch för dem.

    Pelle: Hmmm… Den kan bli knivigt. Kanske skulle man i jämställdhetens namn göra processen kort med kvinnor när de passerar männens medellivslängd. Tänk så mycket pengar det skulle spara! Vård i livets slutskede är kostsam. Jag lovar att ta saken i beaktande när jag fyller 78,5. 😉

    Lev väl, så länge det varar!
    Rosetta

  6. Magnus

    January 25, 2008, 07:15:00

    Någon feministisk indoktrinering upplevde jag aldrig som student, men tekniska högskolorna var och är väl å andra sidan patriarkatets högborgar inom den akademiska världen. Jag minns dock min förundran över det återkommande kravet på att genusperspektivet villkorslöst skulle belysas i samtliga kurser inom den högre utbildningen. Jag väntar fortfarande med stor nyfikenhet på att få höra någon belysa genusperspektivet i en kurs i, säg, elekromagnetism, abstrakt algebra eller processprogrammering.

  7. Bj0rnborg

    January 29, 2008, 18:06:52

    Jo den fanns där, indoktrineringen. Särskilt skrämmande blev den i pedagogiken som när man pratade om kvinnliga elever utgick från kvinnors situation och hur man kan göra den bättre, och när man pratade om manliga elever, utgick från kvinnors situation och hur man kan göra den bättre.

    Jämställdhet the feminist way. Nu är jag inte mot allfeminism. Men det börjar irritera mig att feminister kräver nyansering men inte själva nyanserar sig; många har inga problem med att säga “jag står inte för det, generalisera inte om feminismen” för att i nästa mening säga “feminismen innbär ditten och datten och alltid någonting som diskussion inte alls handlar om”.

  8. Rosetta

    January 29, 2008, 18:17:01

    Hej Magnus och Bjorneborg!
    Jo, nog var det i princip indoktrinering där jag utbildade mig. Ibland var det nästan skrattretande hur krystat det blev när man försökte klämma in allt i en feministisk mall vare sig det passade där eller ej. Problemet är ju att man genom att göra så tappar fokus på verklig jämställdhet och det är riktigt synd.
    /Rosetta



Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *