Wii! Här ska det tränas!
För första gången (och antagligen den sista) i den här bloggens historia ska jag ge er ett träningstips. Alla som känner mig vet att jag tycker att träning är det absolut mest menlösa och tråkiga som finns. Medan mina vänner faller till föga för diverse olika ålderskriser och börjar sikta in sig på halv- och helmaror, tycker jag att man ska dra lärdom av historien. Pheidippides, den allra förste maratonlöparen, han som sprang från slaget vid Marathon till Aten för att meddela att man vunnit över perserna 490 f. Kr skulle inte ha gillat dagens hysteri. Han föll nämligen död ner när han klarat av sina 42 km. Så, för att hedra minnet av Pheidippides lovar jag på stående fot att aldrig någonsin springa ett maratonlopp.
Det är inte det att det är jobbigt som avskräcker mig, utan det faktum att det är så ohyggligt tråkigt och oinspirerande med fysisk aktivitet som inte ger omedelbar pay off. Jag kan bokstavligen känna hur mina hjärnceller förtvinar och dör när jag ägnar mig åt det. Ja, jag vet att jag kommer att få kommentarer som säger “Det är bra för hjärnan att träna”, men tro mig, min hjärna hatar det. Jag hatar aktiviteter utan konkreta mål och direkt pay off. Jag blir rastlös och irriterad och inte det minsta käck och pigg.
Därför har min huvudsakliga träning fram tills gårdagens halleluja-ögonblick bestått av fysisk aktivitet med ett bestämt syfte och mål:
- gå ut med hunden (det lilla livet blir glad)
- klippa gräset (jag slipper skäll från grannarna om maskrosor och annat)
- cykla (till och från ställen, inte planlöst motionscyklande)
- renoveringsarbeten (fysiskt ansträngande och kreativt)
Jag tänker fortsätta med det, men nu har jag ju som sagt fått ett halleluja-ögonblick. Igår fick jag nämligen hem Wii Fit. Halleluja! Det börjar storstilat med att man blir vägd och mätt och sedan får ens lilla Wii-gubbe figur efter de data som matats in. Jag har således en liten rund Wii-gubbe… Hmpf! Nåväl. det roliga är att allteftersom man tränar och blir smalare, så blir ens lilla Wii-gubbe också det. Och med tanke på hur jobbigt och kul det är att använda Wii Fit, så hyser jag faktiskt ordentligt hopp om att min lilla Wii-gubbe ska bli lite slankare inom kort.
Det finns massor med kul övningar/spel man ska göra och man får poäng efter prestation och resultaten hamnar på inspirerande topplistor. Dessutom kommer det snart fler spel där man kan använda Wii Fits balance board, så möjligheterna till rolig variation känns fantastiska. Äntligen har någon fattat att träning måste vara kul. Det räcker inte med tramsiga “no pain, no gain”-slogans och pekpinnar från pinnsmala träningsnarkomaner. De får mig att vägra träna av ren princip. (Ja, ibland är jag ohyggligt pubertal för att vara 34.) Jag vill ha kul och har jag kul kan jag uträtta underverk.
Om författaren: Anna Troberg
Anna Troberg är författare, före detta bokförlagschef, ivrig bloggare och partiledare för Piratpartiet. Hennes humoristiska roman "Chefer från helvetet" är publicerad i Sverige, Norge och Finland. Hon arbetar just nu på en essäbok om piratism. Hennes motto är: "Life is pain. Get used to it ... or make it better!"
Nejtillpirater: 
Ano Nym: 
Harlekin33: 
Haha, akta dig du. När man väl börjar inse att den fysiska träningen ger resultat och är kul så är det lätt att man blir träningsjunkie sedan…
Själv har jag aldrig riktigt varit så mycket för idrott trots att jag är en energetisk person som älskar att hoppa omkring. Men så fick jag testa det trevliga spelet “Dance Dance Revolution” och blev genast fast. Första gången jag kände att det var KUL att utföra fysiskt ansträngande aktivitet faktiskt…
Sen dess har det bara blivit värre, numera tränar jag Taekwondo tre dagar i veckan (1.5h/pass, minst lika bra träning som Aerobics, kilona rasar och pulsen minskar samtidigt som man blir smidig och vig och så får man slå på folk
), kör en 30-40 situps/armhävningar/benböj varje morgon och utöver det svingar Kettlebells. And I’m lovin’ it. 
Kan inte låta bli att berätta om hur kul man kan ha med sådanadär “träningsnarkomaner”.
Ett av de ställen jag gillar att äta på här i stan har ett samarbete med en av dom stora träningskedjorna, dvs GI-menyer och sånt. Ibland har dom ett litet bord där ett par narkomaner “informerar” och försöker skaffa nya narkomaner.
Så när jag står i kön för att få beställa kommer en sån, i 18års åldern, fram till kön och börjar dela ut lappar, när hon kommer fram till mig räcker hon fram en lapp med kommentaren “du ser ut att behöva lite träning”.
Jag är av naturen ganska elak av mig så mitt svar blev givetvis “VA!! Du menar att jag är fet?” med en blick av stål och ett mycket upprört uttryck. Tyvärr började min kollega som stod bakom mig att skratta strax efter och förstöra mitt upplägg. Men att se henne sjunka ihop och antagligen önska att hon inte gått upp den dagen var bland det bästa jag sett på länge. Som belöning tog jag dessutom en lunch med kyckling, mycket god vitlöksdressing och smält ost.
“Som belöning tog jag dessutom en lunch med kyckling, mycket god vitlöksdressing och smält ost.”
Mmm, smält ost. Ärligt talat, finns det någon mat som inte blir bättre med ost?
Har inte hittat mycket. sushi brukar jag iof hoppa osten på
.
Jag är sju år yngre än dig, men när jag läser sånt här känner jag mig fruktansvärt gammal. Wii Fit? Dance Dance Revolution? Guitar Hero? För helvete! Börjar det inte kännas lite löjligt någonstans med spel som går ut på att simulera verkliga aktiviteter, som antagligen är billigare och enklare än själva simuleringen?
Bah. Humbug!
Själv springer jag och försöker spela gitarr, men att dansa skulle jag aldrig ens fundera på.
Hej Onsdag!
Jag önskar att det var humbug, för då skulle min träningsvärk också vara humbug och det är den sannerligen inte. Dessutom tycker jag inte att man ska avstå från att göra roliga saker. Däremot ska man avstå från de tråkiga. I det här fallet alltså:
Vanlig träning=urtråkigt
Wii-träning=urkul
Det här är naturligtvis personligt och man får tycka vad man vill, men att Wii Fit fungerar råder det sannerligen inga tvivel om. Jag har ont överallt.
Ha det så bra,
Anna