Pages

Categories

Search

 

Söndagstuben 14: En crash course i kulturens underbara dynamik

by
November 30, 2008
Kultur, Kulturpolitk, Politik, Upphovsrätt
No Comment

Söndagstuben på en söndag! Jag riskerar att chocka mina läsare. Det är bäst att ni sätter er ner så att ni inte svimmar och skadar er. Dessutom kommer ni att få en massa trevliga musiklänkar, så fixa en kopp kaffe och sätt er ner och mys framför datorn.

Eftersom jag är en sådan där snål pirat så har jag alltid (numera doch bara efter att ha RIAA-radar-checkat ordentligt!) spenderat mycket pengar på köpekultur. När jag gick i skolan jobbade jag nästan varje helg och varje sommar och alla pengarna gick till att köpa hundratals vinylskivor och till att utveckla min aldrig falnande kärleksaffär med skor från Dr Marten.

En av dem jag spenderat många tusen kronor på är Sinéad O´Connor. Här i Sverige brukar hon lite styvmoderligt kallas ett one hit wonder för att ingen minns något annat än hennes version av Prince’s halvtråkiga  “Nothing Compares 2 U”. Men faktum är att Sinéad spottat ur sig massor av bra skivor. Men det som är mest intressant med henne är alla de samarbeten hon gjort med diverse olika musiker och producenter. Det är här man ser hennes verkliga storhet. För mig personligen, är det extra roligt, för under sin karriär har hon hunnit med att på ett eller annat sätt knyta ihop mitt eget musikintresse.

Först och främst är hon ju naturligtvis bra i sig själv, men att hon joinade Pink Floyd och sjöng “Mother” i liveversionen av “The Wall” i Berlin var ju inte fel. Inte heller blev det sämre av att hon plockade in Dave Stewart som producent på några av låtarna på “Faith & Courage”-plattan och dessutom sjöng “Sweet Dreams” tillsammans med Dave, Kylie Minogue och Natalie Imbruglia på någon tv-show. Sedan fortsatte hon glatt med att sjunga in ABBA:s “Chiquitita” för någon välgörenhetsgrej. Som om detta inte vore nog gjorde hon först en underbar version av  Lloyd Webbers och Tim Rices “Don’t Cry for Me Argentina” ur Evita som hon sedan följde upp med en trivsam version av deras “I Don’t know How to Love Him” från “Jesus Christ Superstar”. Och så, för ett par år sedan kom den ultimata pricken över i: Sinéad gjorde en alldeles fantastisk version av Dolly Partons “Like a Dagger Through the Heart“. (Sinéads version fanns tyvärr inte på Youtube, men Dolly är ju inte fy skam, eller hur?) Och minsann om hon inte samarbetat med mina gamla favoriter Massive Attack också! Till exempel i “Special Cases“.

Det här är faktiskt bara några få exempel (det finns fler!) på hur Sinéad lyckats pricka in några av mina storfavoriter: Pink Floyd, Eurythmics, ABBA, Lloyd-Webber/Rice, Kylie Minogue, Massive Attack och Dolly Parton. Jaha, tänker ni kanske nu. Vad spelar det för roll för oss att du får tvinga på oss din spretiga musiksmak? Jo, det är nämligen en alldeles utmärkt illustration av hur kultur fungerar. Kulturen är ett stort invecklat nätverk av olika sorters förbindelser. Stor kultur skapas inte av att ensamma mästare sitter i ett elfenbenstorn och skapar storverk på egen hand. Stor kultur skapas genom alla dessa miljoner förbindelser. Kulturen är inte enstaka storverk. Kulturen är detta enorma nätverk och utan detta nätverk skulle ingen stor kultur skapas överhuvudtaget.

Kulturen måste få flöda fritt mellan människor. Om man väljer att sätta upp diverse olika spärrar i kulturnätverket, så kommer man sakta men säkert att strypa kulturen. Dagens upphovsrätt bidrar till att strypa kulturen. Den riskerar att göra det nya skapandet rotlöst. Det gynnar inte den enskilda kreatören eller kulturkonsumenten. Möjligen gynnar det storbolagen, men deras intresse är pengar, inte kulturens fortlevnad. Upphovsrätt behövs, men inte i den kvävande form den har idag.

Men det ekonomiska då? Av alla de kreatörer som utgör det stora kulturnätverket så har det alltid bara varit ett fåtal som kunnat försörja sig på sina bidrag till kulturen. Försöker man kontrollera och spärra kulturen, så kommer det att bli ännu färre som kan leva på sitt kulturella värv. Låter man kulturen växa fritt och vilt kommer fler att kunna skörda dess ekonomiska frukter. Det kommer kanske inte att ske på det sätt många kreatörer vant sig vid, men det kommer att ske. Det är ingen spekulation, det är fakta. Många kreatörer jobbar redan enligt den nya tidens villkor och klarar sig bra på det.

Så vill jag avsluta mitt lilla illustrativa exempel av hur kulturen är ett enda stort organiskt nätverk genom att först visa er en av mina favoritlåtar med Sinéad. Här kommer “Jackie” i Sinéads version…

… och här kommer den i Placebos liveversion. Placebo är också några av mina gamla favoriter och de får dessutom lite queerpoäng för att de inte byter kön på fiskar-Jackie bara för att den som sjunger låten är man. I och med det förlåter jag dem för att de sjunger lite fel text här och där, något som annars brukar störa mig irrationellt mycket.

Någon gång ska jag rita upp ett nätverk över hur mina olika favoriter hänger ihop, ett litet personligt kulturnätverk. Jag tror att det skulle kunna bli ganska intressant.

Anna Troberg

Anna Troberg är verksamhetschef för Wikimedia Sverige och författare, men bland de karaktärsdanande ungdomssynderna kan hon räkna några år som bokförlagschef och ett förflutet som partiledare för Piratpartiet. Hennes humoristiska roman "Chefer från helvetet" är publicerad i Sverige, Norge och Finland. Hennes motto är: "Life is pain. Get used to it ... or make it better!" Åsikterna på bloggen är hennes egna.

Other posts by

Related Post


no Responses

  1. Lars

    November 30, 2008, 13:55:33

    Jag hade inga speciella åsikter om O’Connor innan jag lyssnade på Massive Attacks superalbum “100th window”. Fast jag skulle nog ha valt “Prayer for England” (http://www.youtube.com/watch?v=XFuTEtBGEtk) eller “What your soul sings” (http://www.youtube.com/watch?v=sS1cqdmaqYo) (århundradets bästa kärleksballad?) före “Special cases”.

    Massive Attack verkar däremot vara på väg utför. “100th window” var lysande, men det mesta nyproducerade man har hört efter det är rätt tråkigt (som den där fruktansvärda Madonna-låten – isch).

  2. Lars

    November 30, 2008, 14:05:40

    Miffot som la upp den versionen av “What your soul sings” klippte efter 3 minuter! Här är hela: http://www.youtube.com/watch?v=uWnUnHd0g3w

  3. Anna Troberg

    November 30, 2008, 14:10:39

  4. Anders Troberg

    November 30, 2008, 15:52:06

    Och naturligtvis så glömde du hennes cover på Rezső Seress ångestmissil ‘Gloomy Sunday’, tyvärr dock i Billie Holidays tråka version med en extra halvvers…

    Det cirkulerar dessutom på “de vanliga ställena” också en duett med Shane MacGowan från The Poges och The Popes.

    Nu fattas det bara att hon och Dead Can Dance får tummen ur och gör ‘I am stretched on your grave’ tillsammans, en låt de båda spelat in, och där jag tror att Sineads knivskarpa röst skulle spelat väldigt bra tillsammans med Lisa Gerards mjuka röst och enorma röstomfång.

  5. WysiWyg

    November 30, 2008, 16:24:54

    Hemskt ledsen att så att säga “nitpicka” lite här, men du är medveten om att RIAA != IFPI va? Mina favoriter, Hammerfall, är utgivna av ett företag som inte är med i RIAA men dock i IFPI.

    Jag kollade dock upp Sinead nu, och det verkar som att de som är grönt ljus för på RIAAradar är det även vad gäller IFPI.

  6. Nåt Nick

    December 1, 2008, 01:33:09

    Att kommunicera är att kopiera, och att publicera är en form av kommunikation.

    Ur detta kan man spinna vidare rätt långt..

  7. Jan

    December 1, 2008, 02:52:59

    Hej Anna.

    Med risk för att låta som en liten/stor viktigpetter här så vill jag dock korrigera dig lite om Sinead.
    Meningen är alltså att inte vara en sån där Petter utan bara att du får ännu mer kött på benen om Sinead.

    Alltså, hon joinade inte Pink Floyd där i Berlin.Dom hade ju redan delat på sig så själva “Pink Floyd” var ju Gilmour,Mason och Wright.
    Däremot joinade hon Roger Waters som alltså var den som hoppade av Pink Floyd.

    O ännu mer kuriosa när det gäller konserten i Berlin:

    Sinead o Waters blev faktiskt ganska så ovänner!
    På den tiden blev iofs Waters ovän med dom flesta, men faktum var att just under Sineads låt så gick strömmen på scenen!
    Naturligtvis blev det ju lite panik bland alla, bla annat pga av storleken på publiken: Man hade tvingats öppna alla insläpp pga trycket efter att man släppt in över 350 000 personer, man tror att det var runt 500 000 på konserten.
    I alla fall så fick även Waters lite panik o viskade då till Sinead att hon, (och han naturligtvis), skulle fortsätta sjunga som om inget hänt eller nåt liknande, han visste troligen inte vad han skulle göra i stituationen.

    Sinead i sin tur gick sen ut o anklagade Waters för att han ville att dom skulle “sjunga” singback vilket var emot hennes principer.
    Det var ju inte vad Waters ville egentligen, han hade ju bara panik pga av strömbortfallet, men det blev lite munhuggning i pressen efter det i alla fall.

    Hur mycket vänner dom är idag vet jag inte men faktum är att Sineads låt på DVD:n är alltså inte från själva konserten utan från det stora genrepet utan publik.

    Lite skoj att få veta lite mer om Sinead hoppas jag Anna.

    Ha det
    Jan

  8. Anna Troberg

    December 1, 2008, 08:03:12

    Hej Jan!

    Jo, jag vet att det samarbetet inte gick helt smidigt till (minst sagt! Det var ju en del ståhej om det där när det begav sig), men det är inte poängen. Det finns massor av kreativt skapande som inte gjorts i bästa samförstånd, men som ändå ur ren kultursynpunkt blivit riktigt bra till slut. Jag tycker att Sinéads insats i den här versionen av The Wall är just en sådan.

    Ha det så bra,
    Anna



Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *