Pages

Categories

Search

 

Jack Uppskäraren, Jeanette Winterson och jag

Jack Uppskäraren, Jeanette Winterson och jag

jw_me

I dag blir det pyttipanna på bloggen nu på morgonkvisten. Kort sagt, jag ska återanvända lite gammal text. Till mitt försvar kan jag dock berätta att det i alla fall inte är gammal bloggtext, så de flesta av er har antagligen inte läst den tidigare. Nej, det är något helt annat.

I går blev jag nämligen påmind om en liten text som jag skrev för ett par år sedan. Jag skrev den till Adlibris bokklubb, eftersom de beslutat sig för att ta in Jeanette Wintersons fantastiska roman “Passionen” och erbjuda den till sina medlemmar.

Adlibris ville ha “ett personligt porträtt” av Jeanette som inte var alltför långt. Jag vet inte om de fick vad de tänkt sig, men hur beskriver man någon som är larger than life fast hon huserar i en kropp som bara är en tvärhand hög? Jag vet inte riktigt, men det här är i alla fall vad jag skrev:

Jack Uppskäraren, Jeanette Winterson och jag.

Det sägs att Jack Uppskäraren klädde sig som kvinna för att kunna röra sig fritt bland de prostituerade i Whitechapel. Man tror att man vet var han brukade byta om. Han brukade byta om hemma hos Jeanette Winterson. När jag skolkade från skolan och smög iväg till Borlänge stadsbibliotek för att låna Passionen och Det finns annan frukt än apelsiner hade jag inte en aning om att jag femton år senare skulle stå i köket där Jack Uppskäraren satte på sig klänning och diska Jeanette Wintersons disk.

Mitt första möte med Jeanette var ett sådant där kristallklart ögonblick som man sällan får uppleva. Jag var sexton år och råkade sätta på teven när det första avsnittet av filmatiseringen av Det finns annan frukt än apelsiner började. Efter en stund hade jag bara en tanke i huvudet: “Vem har skrivit det här?” Jag lusläste eftertexterna och klottrade spretigt ner “Winterson” på baksidan av en biobiljett till Indiana Jones och det sista korståget. Det må ha varit dr Jones sista korståg, men det var inledningen på mitt första.

Borlänge är inte direkt någon magisk plats, men när jag utmattad somnade fram på morgonkvisten, efter att ha sträckläst båda romanerna hade både magi och obegränsade möjligheter smugit sig in i mitt liv. Ingenting var sig riktigt likt. Jag var lyckligt drabbad av en obotlig åkomma. Jag hade förälskat mig i Jeanettes texter.

Åren gick och Jeanette jobbade vidare på sitt håll och jag på mitt. Hon fortsatte att skriva och hennes böcker blev mina talismaner. De öppnade dörrar till världar jag inte ens visste fanns. Jag började på universitetet och lärde mig att trevliga studenter skriver välartade uppsatser om Strindberg. Jobbiga studenter propsar på att skriva om en författare som ingen bryr sig om. Jag var en pina. Jag ville skriva om Jeanettes böcker och var fast besluten att få folk att bry sig om dem. Jag satte foten i varenda dörrar som folk försökte stänga.

Ett steg i min grandiosa plan att frälsa världen var att, utrustad med HTML for dummies, göra en hemsida om Jeanettes böcker. Jag upptäckte att det fanns många som led av samma åkomma som jag runt om i världen och jag fick en hel del nya vänner. Jag fick en annan sak också. Jag fick ett mejl av Jeanette.

Jag måste erkänna att mitt hjärta hoppade över några slag. Jeanette har rykte om sig att vara tämligen bestämd och jag var inte helt säker på vad som väntade mig. Mina farhågor var dock ogrundade. Hon ville bara ha råd om vad som borde finnas på hennes egen hemsida. Det ena ledde till det andra. Jag blev inbjuden till releasefesten för Powerbook i London. Jag har aldrig berättat för Jeanette att jag sålde min stålsträngade Fender för att ha råd åka dit. Det spelar ingen roll.

När jag blev förlagschef fick jag äntligen möjlighet att presentera Jeanettes böcker för fler svenska läsare. Jag skrev ett långrandigt epos i mejlform till Jeanette och föreslog så vältaligt jag bara kunde att vi skulle ge ut hennes böcker. Svaret kom efter mindre än tio minuter. Min första tanke var att hon inte ens läst färdigt mitt långa mejl. Hur skulle hon ha hunnit? Det kändes tungt och kunde bara betyda en sak. Vissa saker får man bara en chans att göra och hade jag gått miste om min. Jag läste hennes svar. “That’s great! Let’s do it.”

Jeanette är alltid kortfattad. Hon skriver till och med korta böcker för att hon tycker att det är en förolämpning att ta upp för mycket av folks dyrbara tid. Rent logiskt borde hon alltså ha uppfattat hela mitt mejl som en enda lång förolämpning, men ändå … Let’s do it.

Och det gjorde vi sannerligen. Tre titlar köptes in till Sverige, Finland, Danmark och Norge. Jeanette bokades in för ett sverigebesök. Inför besöket ville Babel göra en intervju med Jeanette hemma i hennes hus i Spitalfields i London. En sensommardag när det regnade “rent bibliskt” drog Jeanette in oss i den lilla butik hon driver i bottenvåningen av sitt hus. “Ät!” Hon langade fram diverse godsaker ur sortimentet och såg ivrigt på när vi smakade. “Visst är det gott? Vi har bara det allra bästa!” Butiken säljer organiskt odlad mat och körsbären hon gav oss med orden “de mest gudomliga bär man kan tänka sig” var verkligen just det, gudomliga.

Vi tillbringade eftermiddagen framför en sprakande eld i hennes vardagsrum på andra våningen. Huset är från 1790-talet och bortsett från en gammal kyl och en dator är det inte mycket som avslöjar att både 1800 och 1900-talen kommit och gått. Rummen är små. Det var med nöd och näppe alla fyra lyckades klämma in sig i vardagsrummet. Jag satt uppkrupen på en liten träkista och lyssnade tyst när hon läste högt ur sina böcker. Det var magiskt.

Mellan filmningarna berättade hon livfullt om de osaliga andar hon delar huset med. Romarna hade en stor begravningsplats i Spitalfields och under medeltiden fanns det ett sjukhus där, naturligtvis beläget på precis den plats där Jeanettes hus nu står. “En gång vaknade jag av att någon tog min hand och kände på min puls”, sa Jeanette glatt och när hon såg min oroliga min lade hon genast till: “Personen stod så nära att jag kunde höra andetagen.”

När tv-teamet gav sig av bad Jeanette mig att vänta medan hon uträttade ett snabbt ärende. “Var inte orolig, de kan vara lite nyfikna på nykomlingar”, sa hon och vinkade hej då och stängde ytterdörren efter sig. De? Jag satte mig framför brasan och stirrade på den tomma stolen framför mig. Det var inte så trösterikt. Hon hade gett en högst levande beskrivning av en inte alls levande grå dam som brukar sitta på just den stolen och hålla henne sällskap när hon läser. Ett högt knäppande från ovanvåningen fick mig att hoppa till. När man befinner sig ensam i ett hus som figurerar i Jack Uppskäraren-sightseeingturer känns sådant … olustigt.

För att få lite avstånd mellan mig och knäppandet gick jag nerför trappan till köket. Jag undvek att snegla uppåt i trappan. Vad gör man när man plötsligt befinner sig ensam hemma hos någon vars böcker är ens ständiga följeslagare? Någon vars arbete man missionerat för sedan man var sexton? Någon som möjligen är sambo med Jack Uppskärarens osaliga ande? Jag vet inte vad ni skulle ha gjort, men jag gjorde det som varje väluppfostrad svensk gör. Jag diskade ur alla de kaffekoppar som gått åt under eftermiddagen. Ibland måste man göra helt vanliga, vardagliga saker för att få perspektiv på tillvaron.

Och Jeanette? Hon behöver ingen som missionerar åt henne. Hennes böcker talar för sig själv.

——————————————–
Och som alltid, glöm inte att rösta på er bloggande favoritförfattare!

Anna Troberg

Anna Troberg är verksamhetschef för Wikimedia Sverige och författare, men bland de karaktärsdanande ungdomssynderna kan hon räkna några år som bokförlagschef och ett förflutet som partiledare för Piratpartiet. Hennes humoristiska roman "Chefer från helvetet" är publicerad i Sverige, Norge och Finland. Hennes motto är: "Life is pain. Get used to it ... or make it better!" Åsikterna på bloggen är hennes egna.

Other posts by

Related Post


7 Responses

  1. Erik

    February 20, 2009, 11:11:57

    Riktigt bra text! Jag har bara läst Fyrväktaren av henne och får väl erkänna att den – i min mening – var rätt medioker, men det verkar som om jag får ge henne en ny chans. Hare fint.

  2. maloki

    March 9, 2009, 12:11:54

    Den här texten får mig att vilja läsa Jeanette Winterson, och fortsätta läsa igenom dina featuretter!
    Din blog har blivit en favorit för mig, har dig både på blogroll, bokmärke, och sidan konstant öppen i en tab! 😀

    1. Anna Troberg

      March 9, 2009, 12:57:32

      Hej Maloki!
      Vad glad jag blir, tack!
      Ska försöka få ihop en ny och spännande feature inom några dagar. Jag måste bara bestämma vad den ska handla om först. :-)
      Ha det så bra,
      Anna

  3. lovisa

    June 8, 2009, 19:56:46

    Åh, Jeanette! Jag har släpat GUT symmetries med mig runt planeten (nästan, till australien och tillbaka) som en talisman mot allt. När mina vänner är ledsna, då läser jag henne högt för dem. När någon lider litteraturbrist, så nästan pressar jag hennes böcker i händerna på dem. Jag ger bort dem till människor jag är kär i, jag läser om dem i badet, på stranden, när jag cyklar, går. Överallt.
    Hennes språk öppnar verkligen upp för en helt ny möjlighet.

    Jag ska till och med tatuera in “Walk with me. Hand in hand through the nightmare of narrative.” på armen. Det citatet står så nära mig ett par ord kan göra. (det och lite som Laurie Anderson sagt, min andra husgudinna)

    Jag blir alltid så glad av att läsa om andra som hittar det där speciella i hennes texter.
    :)

    1. Anna Troberg

      June 8, 2009, 21:04:06

      Hej Lovisa!
      Jeanette är fantastisk! Själv har jag funderat på att tatuera in “In this life you have to be your own hero” eller möjligen “Empty space and points of light” eller något av alla andra fantastiska citat som finns i hennes böcker.
      Ha det så bra!
      Anna



Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *