Pages

Categories

Search

 

(Hos)Anna in Excelsis

(Hos)Anna in Excelsis

by
April 9, 2009
Livet, universum & allting, P2, Personligt
No Comment
jesus (1)

I dag är det skärtorsdag, så jag tänkte att det passade bra med en liten religiös reflektion. Därav inläggets putslustiga titel. Religiös reflektion passar dessutom bra eftersom jag för ett tag sedan antog en humorutmaning från Mackan Andersson. Nu vet jag inte om det här blir så kul, men lite religiös touch har det i alla fall. Håll till godo.

Jag kommer själv från ett högst okristligt hem. Okristligt i den bemärkelsen att vi aldrig gick i kyrkan eller ägnade oss åt andra religiösa sysselsättningar. Hemma hos oss handlade julen inte om Jesu födelse, utan om ett rejält och lika hysteriskt ohälsosamt som underbart skånskt julbord. Det gäller ju att prioritera, även till jul.

Det är också ganska symptomatiskt att min pappas konfirmationspräst tydligt markerat ett alldeles speciellt stycke i hans konfirmationsbibel. Stycket handlar om att man ska vörda arbete och inte lata sig. Det kan ha haft att göra med att min pappa tillbringade väldigt lite tid med sin konfirmationsundervisning och väldigt mycket tid på den lokala flygklubben. Möjligen drog prästen lite förhastade slutsatser, för min pappa blev faktiskt pilot och jobbade med det i hela sitt liv. Lat var han inte, bara inte fullt så fylld av gudsfruktan som prästen skulle ha önskat.

Vi barn växte upp i samma glada, okristliga anda. Det knorrades väldeliga när klassen varje år skulle till kyrkan vid advent. Kyrkan var inte en plats dit barn skulle kommenderas. Jag minns inte om vi fick stanna hemma när de andra gick till kyrkan, men med tanke på att min mamma ringde rektorn och meddelade att hennes barn minsann inte skulle kommenderas ut och vinka till kungen och Silvia när de drog förbi Borlänge på sin Eriksgata, så är det inte helt osannolikt.

Nåväl, jag måste i alla fall ha varit i kyrkan en advent, för jag minns att det föll på min lott att läsa upp en liten vers och då blev min mamma, trots allt det religiösa, mäkta stolt. Det hade dock inte med det religiösa att göra, nej, nej. Hon var stolt för att: “Det är nog första gången som någon läser en vers på SKÅNSKA i Stora Tuna kyrka!” Återigen, det gäller att prioritera.

Man kan helt enkelt, utan överdrifter, säga att familjen Troberg inte direkt ansträngt sig för att ha direktkontakt med han där uppe. Faktum är att det kastades misstänksamma blickar på mig när jag några år senare snöade in på Lloyd Webber-musikaler och lyssnade på Jesus Christ Superstar dagarna i ända. Till slut fick min mamma nog och utbrast uppgivet: “Du har väl inte blivit religiös?!”

Hemska tanke! Men nej, inte hade jag blivit religiös inte. Jag hade dock börjat dra streck mellan det faktum att jag inte bara hade en vurm för musikaler, utan dessutom frossade i ABBA och Army of Lovers, men det är en helt annan historia.

Min flickvän växte upp i Irland och där tar man religionen på lite större allvar. Det tycks dock inte alltid bero på någon större inneboende gudsfruktan, utan mer på kyrkofruktan. Den katolska kyrkan tycks nämligen vara lite smartare än vår svenska kyrka. Istället för att sitta och hoppas på att folk ska komma till dem, så ser de helt enkelt till att man inte har något jäkla val.

Det kan ibland ta sig lite märkliga uttryck. Det är fortfarande så att de bra skolorna drivs av kyrkan. Min flickvän gick i en skola som drevs av Sisters of Mercy, nunnorna alltså, inte bandet. Om familjen av någon anledning uteblivit från söndagens mässa, så ifrågasattes det genast. Hände det upprepade gånger gick det inte obemärkt förbi när betygen sattes. Kort sagt, ville man ge sina barn en bra chans i livet, så var det bara att förbereda sig på att nöta kyrkbänk minst en gång i veckan de kommande 18 åren.

Med jämna mellanrum föste nunnorna iväg barnen till kyrkan för att bikta sig. Tanken var nog god, men ni kan ju själva tänka er vad som händer när trettio sjuåringar står på kö utanför biktbåset. Det blir naturligtvis en tävling av alltihop.

Den ena mer osannolika historien efter den andra hittades snabbt på för att man skulle vara värst. Avgörandet kom efter själva bikten. Då kunde de nämligen bara jämföra och se vem som vunnit. Den som blivit uppmanad att säga flest Ave Marior för att göra bot hade helt klart haft den bästa historien och hade därmed också vunnit hela tävlingen. Man kan ana att detta inte var själva syftet med bikten, men herrens vägar äro outgrundliga.

När folk blev lite äldre började kyrkan genast intressera sig för deras sexliv. Eller snarare intressera sig för att de inte skulle ha något. För att ens få vara med på sexualundervisningen i skolan var man tvungen att få en lapp påskriven av sina föräldrar. Det känns som lite overkill, med tanke på att själva sexualundervisning bestod av att en nunna stod framme vid svarta tavlan och stammade något i stil med: “LÅT BLI!” och att halva klassen redan var gravid och uppenbarligen inte hade “låtit bli”.

Ungefär samma pinsamma scen upprepas sedan när det är dags för giftermål. Då måste nämligen paren gå i äktenskapskurs hos prästen. Tanken är god, men när det kommer till sex blir det genast märkligt igen. I vanliga fall sitter det nämligen ett skock par som uppmanas av en celibat (åtminstone officiellt) präst att avhålla sig från sex före äktenskapet. Med tanke på att paren ofta bor ihop och att hälften av dem redan väntar barn, så måste man ju nästan tycka lite synd om prästen. Det måste kännas tröstlöst. Inte undra på att de får ett behov av att utöva lite makt när de kan och mer än gärna ser till att betygen sjunker för barn i ogudaktiga familjer.

Min svärmor har mig veterligen inte satt sin fot i kyrkan (förutom för bröllop och begravningar) sedan min flickvän slutade skolan. Hon tycker att hon gjort sin beskärda del av kyrkbänksnötande. Inte ens prästens upprepade och ganska påträngande hembesök i syfte att locka/skrämma tillbaka henne har fått henne att ändra sig. Till slut fick hon nog av de påträngande prästbesöken och sa helt sonika: “Om Gud vill prata med mig så vet han var jag finns.” Prästen har inte synts till sedan dess.

Eller, det var förresten inte riktigt sant. Han syns titt som tätt till på puben, ständigt med en färsk Guinness i handen, men det låtsas ingen om, för när han går till puben lämnar han uniformen hemma.

Men nog har svärmor rätt. Jag har ingen aning om Gud finns, men om han finns, så tror jag inte att han beter sig som vare sig vår svenska kyrka eller som den katolska kyrkan. Han sitter inte truligt hemma och väntar på besök. Han ger sig inte heller ut som en målsökande missil och jagar hem folk till sig. Jag tror att han rör sig mitt ibland oss och rör vid oss när vi behöver det.

Och nu, mina vänner, försvinner jag för att fira att jag idag blir ett år äldre. Glad påsk på er!

Anna Troberg

Anna Troberg är verksamhetschef för Wikimedia Sverige och författare, men bland de karaktärsdanande ungdomssynderna kan hon räkna några år som bokförlagschef och ett förflutet som partiledare för Piratpartiet. Hennes humoristiska roman "Chefer från helvetet" är publicerad i Sverige, Norge och Finland. Hennes motto är: "Life is pain. Get used to it ... or make it better!" Åsikterna på bloggen är hennes egna.

Other posts by

Related Post


no Responses

  1. Andreas Rönnqvist

    April 9, 2009, 09:58:26

    Grattis Anna! 😀

  2. Sofia

    April 9, 2009, 10:14:53

    TV-serien Father Ted driver rätt friskt med katolska kyrkan och Irland. Rekommenderas till samtliga som har en någorlunda sund relation till organiserad religion. Snuttar och hela avsnitt finns att hitta på de vanliga digitala ställena.

    Grattis förresten.

  3. Calandrella

    April 9, 2009, 10:54:24

    Grattis!

  4. Hans J

    April 9, 2009, 11:32:40

    Det är ju på mode med att utbrista i tidstypiska varningar och det kanske då kan vara på sin plats med en varning när man ser den bilden. Med de profana tongångar som inte minst upphovsrättslobbyn tar till i sin jakt på egenintresset så blir mycket av normalt samtal förstört. En ateist förnekar ju åtminstone inte sig själv, inte i påsktider. Om tuppen därvid avstår från att gala tre gånger återstår att se.

  5. Jerker Montelius

    April 9, 2009, 12:16:47

    Grattis!

  6. Marcus Nilsson

    April 9, 2009, 12:21:01

    Hehe, trevlig läsning. Själv blev jag mutad av släkten att konfirmera mig, men det löna sig, med fina presenter och en konfirmations-utlandsresa till södra Tyskland med prästen och kyrkovakmästaren. Att det blev första fyllan och att vi slängde tyska prästen i floden är en annan femma, kul hade vi iaf.

    Grattis till dig Anna och hoppas du får en Glad Påsk! :)

  7. maloki

    April 9, 2009, 17:47:32

    Grattis på födelsedagen! :)
    Jag ska däremot fira min födelsedag på långfredags travet o/

  8. Anders Troberg

    April 11, 2009, 18:58:40

    Jag vill bestämt dementera att jag inte är religiös.

    Jag fick berättat för mig att babylonierna eller sumererna (kommer inte ihåg vilket) hade en väldigt sympatisk religion som passade mitt vetenskapliga och pragmatiska sinnelag. De täljde till en gud av trä. Sedan bad de till guden av trä. Funkade det så fortsatte de, annars slängde de honom som kaffeved på elden och täljde till en ny gud av trä.

    Jag litar därför på guden Vedklabbe, och om det inte funkar så tänker jag lita på guden Spånskalle. Glöm inte Spånskalles trosbekännelse (som i tro, inte som i trosor!): “Spånskalle är den ende guden (för tillfället) och Emil i Lönneberga är hans profet”!

  9. Andreas Karlsson

    April 13, 2009, 00:07:56

    Grattis på födelsedagen från en agnostiskt lagd typ 😉

    Om du undrar varför jag är agnostiker så beror det helt enkelt på att jag inte vet hur världen ser ut “utanför” det mina sinnen och det som min hyggligt rationella hjärna uppfattar som verkligheten.

    Jag kan inte dra några slutsatser om det jag inte känner till, och jag är inte typen som väljer en “tro”. Det gäller att vara optimist, kommer man till helvetet efter döden så får man väl fråga någon vänligt sinnad typ efter vägen till ett trevligare ställe :)

    Det som finns bortom, innan, över och inte på samma position i rumtiden som universum är ett stort WTF?! som för mig framstår som ganska så obegripligt.

    Eller för att använda mig av en analogi, världen verkar ha blivit riktigt hårt fuckad i örat med en banan. Det är meningslöst att gissa varför det hände, hur mycket bananen kostade, eller om den såldes på Willy’s i torsdags.

    När man tänker efter så inser man att världen då antingen har ett mycket litet öra (relativt till sin storlek) att bli fuckad i, eller också är bananen oändligt stor och då kollapsar hela frågeställningen, liksom alla meningslösa försök att med meningsfulla modeller förklara det som vi inte kan veta någonting om.

  10. Thomas Tvivlaren

    April 15, 2009, 08:49:44

    Hipp, hipp (om än i efterskott)!

    För övrigt måste den där strömbrytaren vara designad av ett gäng katolska körledare…



Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *