Pages

Categories

Search

 

Rapport från elfenbenstornet

Rapport från elfenbenstornet

by
August 23, 2009
Kultur, Litteratur & konst
No Comment

iStock_000016712693XSmallJag är inte rädd för manifest av olika slag. Jag är till och med hjälplöst förälskad i Italo Calvinos “Six Memos for the Next Millenium”, som är ett veritabelt smörgåsbord av goda råd för alla författare med någon som helst ambition att resa sig över deckarträsket. MEN jag känner mig lite skeptisk inför “Manifest för ett nytt litterärt decennium” som i går publicerades av DN.

För det första pushar DN manifestet som skrivet av sju “unga” författare. Norddahl har varit om sig och kring sig och tagit reda på författarnas ålder och jag kan konstatera att den yngsta av dem är 35 och den äldsta 40. Okej, det är ingen ålder på en häst, jag är själv 35, men är det verkligen så ungt att det är en sellpoint? Jag tycker nog inte det.

Men låt oss så gå vidare till själva manifestets tio punkter:

1. Vi vill återerövra berättandet från genrelitteraturen. Berättandet ska inte utnyttjas för att bekräfta klichéer eller redan etablerade verklighetsbilder utan tvärtom fungera som en utmanande och uppfordrande kraft.
Vi lovar att aldrig skriva böcker om unga shoppande kvinnor i storstadsmiljö helt upptagna av kärleksaffärer och märkesvaror. Vi lovar också att aldrig – inte ens under pseudonym – skriva romaner om kommissarier eller journalister som löser mordgåtor på Öland eller Gotland eller i Skåne, Bohuslän, Närke, Västergötland, Östergötland, Uppland, Sörmland eller andra svenska landskap.

Visst, det är ju inte utan att man känner sig tämligen tvångsmatad vad det gäller halvtaffliga deckare och shoppande storstadskvinnor, så det där kan jag till viss del skriva under på. Lite fantasi vad det gäller tema skulle ju faktiskt inte skada den svenska litteraturen.

Sedan har jag ju själv skrivit en roman under pseudonym, men det fanns det goda skäl till, och de var inte ekonomiska, så jag känner att jag har ryggen fri där. (Läs min roman gratis här!)

2. Vi vill skriva romaner som utan konstnärliga eftergifter vill nå ut till största möjliga ­läsekrets och som kommunicerar, berör, oroar, förströr och engagerar. Vi vill skriva prosa som är influerad av epik – inte av lyrik. Vi vill fortsätta i den svenska romantradition som har upprätthållits av författare som Selma Lagerlöf, Hjalmar Söderberg, Moa Martinson, Pär Lagerkvist, Vilhelm Moberg, Eyvind Johnson, Karin Boye, Stig Dagerman, Sara Lidman, Sven Delblanc, Elsie Johansson, Kerstin Ekman, Lars Gustafsson och Inger Alfvén.

Nu tycker jag att det börjar bli lite fluffigt och inte så lite bakåtsträvande. Exakt vad är “utan konstnärliga eftergifter”? Det är en ganska svepande och luddig formulering som inte säger så mycket. Det är naturligtvis eftersträvansvärt att tänka på stilistiken, om det nu är det de menar, men skriv i så fall det. Sedan undrar jag varför man blickar bakåt när man skriver ett manifest om att blicka framåt. Jag är en ivrig läsare av flera av ovan nämnda författare, men de banade sin väg och dagens författare måste bana sin egen. Visst kan man ha dem i bakhuvudet, men en författares ständiga dilemma är att se till att inte förlora sina rötter, samtidigt som man skapar något nytt. Jag tycker personligen att det är lite mycket rotskådande här.

3. Skönlitteraturen ska inte självsvåldigt exploatera försvarslösa människors livshistorier. Vi lovar att låta Elis Schröderheim, Hinke Bergegren, drottning Hedvig Eleonora, Erik Gustaf Geijer, Maria Christina Kiellström och alla andra döda få vila i frid.

Nja… Jag förstår tanken, men vi skulle ha gått miste om en massa bra böcker om författare verkligen skulle följa den här regeln. “Orlando” är en fiktiv biografi över Vita Sackville-West. “The Autobiography of Alice B. Toklas är en fiktiv självbiografi. Båda är fantastiska och litteraturen skulle ha varit fattigare om Virginia Woolf och Getrude Stein beslutat sig för att inte fatta pennan.

4. Vi vill låta stilen och formen underordna sig berättandet, miljöskildringen och karaktärs­gestaltningen – inte tvärtom. Den författare som främst intresserar sig för form underskattar grovt sin läsare. Den författare som främst intresserar sig för språk överskattar lika grovt sig själv. Vi lovar att aldrig förpacka våra osorterade texter i en pappkartong eller skriva en roman som bara består av en etthundra sidor lång mening.

Här tycker jag att manifestförfattarna talar mot sig själv. Stilen och formen är det som bygger berättandet. Utan stil och form har berättandet inget skelett som kan bära upp det och blir då just en sådan “osorterad text” som de förfasar sig över. En författare som hittat sin litterära stil och form och använder den väl blir aldrig bunden av dem, utan lyfter istället texten med dem. Jag säger bara Jeanette Winterson, Italo Calvino, Virginia Woolf och T.S. Eliot.

5. Skönlitteraturen är en helt annan uttrycksform än självbiografin. Vi lovar att aldrig ­publicera våra egna eller andras dagböcker.

Här är jag böjd att hålla med. Jag har däremot inget emot att folk skapar fiktiva karaktärer av sig själv. Det vill säga, att de lyckas lyfta den egna upplevelsen över det rent privata och göra texten angelägen för en större publik. Då går man nämligen bortom navelskåderiet och levererar något helt annat. Här skulle jag åter vilja lyfta fram Jeanette Winterson och hennes “Oranges Are Not the Only Fruit”.

6. Den svenska romanen bör inte gå att förväxla med ståuppkomik. Att berätta väl är
en oerhört mycket större konstnärlig utmaning än att skriva ordvitsar. Vi förbinder oss härmed att aldrig belasta våra texter med en endaste fyndigt charmerande språklek.

Om alla författare beslutade sig att leva efter punkt sex, så skulle litteraturen dö. Var kommer denna eviga fördom om att man inte kan skriva “fin” litteratur och vara rolig på samma gång? Jag vill återigen lyfta fram Jeanette Winterson och Virginia Woolf som strålande exempel på det. Woolf har dessutom sagt detta: “A good piece of literature should not be boring.” Det är banne mig det bästa någon sagt om litteratur de senaste 500 åren eller så. Det är inte finare att vara tråkig, det är bara … tråkigt.

7. Skönlitteraturen är en helt annan uttrycksform än journalistiken. Vi lovar att aldrig förse en illa förklädd debattbok med underrubriken ”Roman”.

Mjo, men problemet är att romangenren inte bara är ung (bara ett par hundra år), den är dessutom under ständig förändring. Kanske nu mer än någonsin. Det betyder att man kanske bör undvika att behandla ordet roman som vore det en helig Graal.

8. Den svenska romanen ska inte i spekulativt syfte ägna sig åt sensationsmakeri kring eller attacker på faktiska, namngivna personer.
Vi lovar att aldrig skriva en roman om diplomaten Jan Eliasson eller om de anställda på ­Expressens respektive Sydsvenskans kulturredaktion.

Det där är en punkt jag kan skriva under på med hänvisning till citatet från Woolf ovan. Jag tror nämligen att en roman om något av ovanstående teman skulle bli hysteriskt tråkig.

9. Vi vill återupprätta det svenska berättandet som en kraftfull och levande konstriktning och förvandla den öppet kommunicerande romanberättelsen till en självklar referenspunkt i såväl den litterära debatten som hela den allmänna samhällsdiskussionen. Vi lovar att aldrig stänga in oss på institutioner, tidskriftsredaktioner, skrivarskolor eller akademier och därinne bittert muttra åt att ständigt nya kriminalförfattare får pryda omslaget till höstkatalogen från Svensk Bokhandel.

Här kom lite mer flufffluff som låter fint, men som inte säger sådär förtvivlat mycket. Jag tycker dock att det är lovvärt att lova att inte stänga in sig på institutioner, skrivarkurser eller att muttra över deckarförfattare på SvB:s omslag.

10. Den skönlitterära prosans obegränsade potential gör den till en unik konstform. Vi tänker aldrig sälja ut den, aldrig heller överge den, aldrig heller gå vilse i den. Vi vill skriva romaner som blir lästa. Vi vill göra 2010-talet till ett berättandets decennium.

Hmm… Helt ärligt, så vet jag inte om jag tycker att den skönlitterära prosan är så unik längre. Som jag skrev tidigare, så är romankonsten under ständig förändring. Det skrivs berättande texter i alla möjliga sammanhang, i böcker, till tv och film, till spel etc. Jag tror att vi måste bryta ner gränserna mellan dem och sluta klassificera in texter i så förtvivlat många fack.

Och så vill jag ge ett litet råd till manifestförfattarna. Om ni vill skriva romaner som blir lästa, så föreslår jag att ni genast dumpar punkt 6 i ert manifest. Annars kommer nämligen punkt sex att ständigt ligga er i fatet när folk väljer vad de vill spendera sina surt förvärvade pengar på.

Nåja, det är ju inte utan att man blir inspirerad att skriva ett alldeles eget manifest. Jag misstänker att det skulle bli ganska annorlunda, lite mindre “rapport från elfenbenstornet” och mer “tillbaka till framtiden”.

Anna Troberg

Anna Troberg är verksamhetschef för Wikimedia Sverige och författare, men bland de karaktärsdanande ungdomssynderna kan hon räkna några år som bokförlagschef och ett förflutet som partiledare för Piratpartiet. Hennes humoristiska roman "Chefer från helvetet" är publicerad i Sverige, Norge och Finland. Hennes motto är: "Life is pain. Get used to it ... or make it better!" Åsikterna på bloggen är hennes egna.

Other posts by

Related Post


no Responses

  1. Zac

    August 23, 2009, 07:16:44

    Vilka fluffiga och flummiga punkter för att egentligen inte säga ett sikt. Finkulturen lever vidare genom att den anser sig själv vara “fin”. *avskyr*

    //Zac

  2. Niclas Tamas

    August 23, 2009, 07:48:39

    De har det inte lätt, dessa skönandar. Jag har ögnat igenom en del kommentarer till manifestet. Men, vem är det egentligen som bryr sig? *gäsp*

    Det hade däremot varit kul att få se ett manifest som blickar mot framtiden, med rötterna i de möjligheter som finns idag. Med Internet. Att sprida sina texter till en obegränsad publik. Att inte ge ut sina texter via förlag som jagar sina kunder med hyrsnutar. Att inte vilja skänka bort 95 % av sina inkomster till mellanhänder. Nya former av berättande med ljudböcker, läsplattor, videocasts, podcasts…..

    Dessa författare sitter kvar i sitt elfenbenstorn i utkanterna av en bokmarknad som förändras varje dag.

    Mitt råd till dessa “manifestörer” är kort och gott:

    – Välkomna till Internet. En bok är inte en bokstäver tryckta på papper. En bok är oändliga möjligheter av ettor och nollor.

  3. Eiríkur Örn Norðdahl

    August 23, 2009, 10:15:16

    Den äldsta är faktiskt 44 (Jesper Högström, född 1965).

  4. Nemokrati

    August 23, 2009, 18:20:37

    Manifest i all ära – men är det inte lite tvångströja över just detta. Högtravande dessutom. På vems uppdrag frågar man sig därtill. Anar man inte i bakgrunden en kulturminister som önskar sig mer konst innanför ramarna och texter som hålls hårt inspärrade mellan de bältesspända bokpärmarna.

  5. Anders Troberg

    August 23, 2009, 19:30:55

    Avser de med punkt 7 att döda av science fiction?

  6. Anders Andersson

    August 23, 2009, 19:39:17

    Min bokhylla dignar inte direkt av skönlitteratur, och fiktionen är inte heller det som lockar mig till biblioteket. Därför känns litterära manifest av ovanstående slag en smula överflödiga; jag har helt enkelt inte lagt märke till det överflöd av svenska landskapsmord eller shoppande kvinnor i storstadsmiljö på bokhandelsdiskarna som undertecknarna vill värja sig mot.

    Punkt 4, 6 och 7 tycker jag dock förnekar vad skönlitteratur egentligen är – fritt berättande om fiktiva ting, experimenterande med form och språk, syftande till att motionera läsarens föreställnings- och tankeförmåga snarare än torrt och sakligt redogöra för fakta. Punkterna manar i praktiken författaren att använda den facklitterära formen för att återge fiktion. För mig är en sådan framställning närmast att likna vid en lögn. Om man inte ens får gardera sig med ordet “roman” på boken om en fiktiv persons liv, hur skall läsaren veta att det inte är en biografi eller ett journalistiskt alster? Genom att kontrollera med folkbokföringen?

    Jag har dessutom en synpunkt på manifestets form: Om man inte kort och koncist kan förklara vad man menar i allmänna ordalag, utan hemfaller åt att räkna upp exempel för att illustrera sina tankegångar (här inte mindre än nio landskap, 14 författare och fem historiska personligheter, trots att ingen av uppräkningarna är fullständig), så tyder det på att man antingen inte har tänkt färdigt (och då duger resultatet som debattartikel, men inte som manifest) eller helt enkelt vill brodera ut språket utan att lägga till något nytt i sak (inte mig emot, men det strider mot manifestets egen punkt 4).

    För att tillämpa manifestet behöver jag i princip kunna memorera det, om inte den exakta ordalydelsen så åtminstone dess innebörd i sak. Tio punkter är för många; vid det antalet börjar det påminna om lagtext som man bör ha tillgång till i skriftlig form för att vid behov kunna hänvisa till. Avser undertecknarna måhända att skapa en Svensk författarsanning (SFS)?

  7. Mackan

    August 23, 2009, 19:52:52

    Själv stör jag mig på tråkiga människor tror att det är så förtvivlat lätt att skriva kul. Eller “enkel ståuppkomik”.

    Taskspelare och charlataner!

  8. Nemokrati

    August 23, 2009, 21:01:08

    Litteraturpuristisk inställning. Men vad är det för fel på språkexperiment – det är ju kul ju. Och lyriska passager i romaner – varför hacka på dem. Dessutom har väl i stort sett alla stora romanförfattare utan undantag också varit utpräglade språkkonstnärer – Joyce, Woolf, Proust, Harry Martinsson, Dostojevskij, Kafka, även Lagerlöf, Dagerman, Söderberg osv – så det finns ju ingen motsättning. Att rensa ut det vad blir då kvar. En anrättning utan krydda och arom.

  9. Nemokrati

    August 23, 2009, 21:02:55

    Fantasilöst berättande. Låter som de vill att man bara ska mala på.

  10. Kim Jong Il

    August 24, 2009, 07:59:52

    Du har missförstått punkt 6. Den säger bara att ordvitsar och komik inte är sig själva nog för att fylla en roman. Därmed inte sagt att man inte får vara rolig.

    1. Anna Troberg

      August 24, 2009, 08:38:04

      Hej Kim Jong Il!
      I beg to differ. De skriver faktiskt: “Vi förbinder oss härmed att aldrig belasta våra texter med en endaste fyndigt charmerande språklek.” Det tycker jag bara är djupt deprimerande och tråkigt för dem.

  11. Nemokrati

    August 25, 2009, 22:19:36

    Till Kim Jong Il – Jag tror mycket väl att ordvitsar och komik kan vara sig själva nog för att fylla en roman. En experimentell roman.

  12. Nemokrati

    August 25, 2009, 22:21:15

    Man kan t ex tvinga sig till att skriva en roman som bara består av ordvitsar – den får helt enkelt inte bestå av något annat än ordvitsar. Ungefär som ett versmått. Det vore intressant.

  13. Nemokrati

    August 25, 2009, 22:23:10

    Ja, alltså inte versmått direkt, men ja ni fattar. Göra ordvitsen till en formal tvångströja. Det vore faktiskt spännande. Finns säkert någon ung oprövad förmåga som skulle kunna skriva något fantastiskt bra av det. Eller varför inte en medelålders man eller kvinna. Det skulle kunna bli en riktig tragedi.

  14. Nemokrati

    August 25, 2009, 22:26:39

    Scener ur ett jovialiskt äktenskap.

  15. Nemokrati

    August 25, 2009, 22:30:36

    Tänk er det. En gotisk thriller som inte ens är skriven av Lars Norén. Utan av en helt vanlig person.

  16. Nacl

    August 26, 2009, 00:00:38

    Fasen..orkar inte ens läsa alla påbråer. Om man har något att säga, vad spelar då roll om man stöter sig mot “fel” grupp, typ, organisation eller what ever? Herre jä*lar, med sådana regelverk så kan kanske jag oxå ta över världen om jag intrigerar tillräckligt regelmässigt.
    Nä fy f*n för intellektuella krav och regler som får en inspiration att dö ut i smetigt involverande regler som kväver den mest brinnande låga.

  17. martin

    August 26, 2009, 08:23:08

    Nemokrati: “Jag tror mycket väl att ordvitsar och komik kan vara sig själva nog för att fylla en roman. En experimentell roman.” Låter som i alla fall delar av Finnegans wake? Snuskiga ordvitsar om artnamn.



Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *