Pages

Categories

Search

 

Luftens cowboys

Luftens cowboys

by
October 9, 2009
Livet, universum & allting, Personligt
No Comment

(Nu är jag framme i Dublin, men jag skrev en bloggpost på planet som jag tänkte att det var dags att få iväg. Håll till godo och ha överseende med att det jag påstår händer just nu, faktiskt hände för några timmar sedan.)

Nu sitter jag på flygplanet och har bläddrat igenom Scanorama två gånger. Av det har jag lärt mig att ”Livet är kort, kuken lång”. Det tycker i alla fall Jörn Donner. Själv tänker jag mest att folk som måste prata om långa naturtillgångar antagligen inte är välsignade med dem. Mycket prat och lite verkstad helt enkelt.

Nåväl, efter att ha funderat på Jörn Donners lilla utspel, så kikar jag ut genom fönstret istället. Det påminner mig om när jag var liten. Min pappa var pilot. Inte en sådan i flådig uniform som ägnar sig åt ”flygtaxi” och just nu ser till att jag kommer säkert till Dublin, utan en ”riktig” pilot. En ”riktig” pilot flyger inte ”flygtaxi”, en riktig pilot flyger små skrammelburkar till flygplan från små skogsstråk mitt ute i ingenstans. Eller lyfter ut skjutna älgar ur skogen, liftstolpar upp i skidbackar eller trär elledningar på elstolpar. På senare år lugnade han ner sig lite och flög ambulanshelikopter, men min pappa och hans kolleger betraktade sig nog ändå helst som någon sorts luftens cowboys.

Men bara för att man själv tycker att man är en luftens cowboy, så innebär det inte att ens otacksamma barn är speciellt imponerade. Jag brukade följa med min pappa och jobba. Då brukade jag få vara kartläsare. Det är ganska lätt att vara kartläsare i luften. Om man tittar ner på marken, så ser den nämligen ut precis som på kartan. Allt är platt och lättolkat. Skogen är grön, sjöarna är blå och vägarna är vita streck genom landskapet. Det var kul att vara kartläsare, men den i särklass största behållningen med dessa jobbresor att man fick äta köpepizza VARJE kväll innan man gick och knöt sig på något av alla de anonyma stadshotell som tycks finnas i varenda liten håla.

Min mamma v ar inte heller så värst imponerad. En gång när jag var riktigt liten, kanske tre år, så plockade min pappa med mig och min bror till flygklubben. Han spände fast oss i en gammal Super cub och flög sedan iväg med oss och gjorde looping efter looping någonstans i trakten över Ven. Vi tyckte det var urkul. När man var upp och ner kunde man titta ut genom flygplanets gröna plexiglastak och ner på marken nedanför. Min mamma blev däremot inte alls glad över att få veta att hennes barn hade farit omkring uppochned uppe i det blå. Min pappa försäkrade att en Super cub var så nära oförstörbar det gick att komma. ”Hon är säker, gamla Bettan.” Ni vet… Lite senare på eftermiddagen visade det sig dock att så inte riktigt var fallet. Under den flygtur som följde våra övningar i luften hade den ack så oförstörbara Super cub tappat sitt fina, plexiglastak. Den lilla incidenten fick min pappa aldrig en chans att glömma. Den dök upp titt som tätt som ett evigt bevis på att min pappa alltid hade fundamentalt fel i alla tänkbara frågor som dök upp.

När jag var lite äldre, fem eller sex skulle jag tro, flög min pappa land och rike kring och gödslade skog med en illgul Turbo Trash. (Om det nu var så planet hette…) Passagerarkomfortern var inte fantastisk, eftersom det bara fanns ett säte i cockpiten. Det betydde att man fick sitta och nöta rumpa på en jeepdunk inklämd bredvid det enda sätet. Jag misstänker att Luftfartsverket skulle ha en del att säga om det, men det är nog preskriberat vid det här laget. Jag tror inte ens att min mamma visste om det, för hon hade nog också haft en del att säga om arrangemanget.

Det blev ett verkligt komfortlyft när min pappa började flyga helikopter. Även små helikoptrar har mer än ett säte. Visserligen inträffade det mindre incidenter även här. En gång när vi hade varit uppe i Mora och var på väg hem till Borlänge i en liten Hughes 300, for passagerardörren upp och gick inte att stänga. Men en luftens cowboy står naturligtvis aldrig handfallen. Vi landade på en frusen sjö och på några minuter var dörren ”tryggt” stängd med en repstump och en hemsnickrad knop, så att vi kunde flyga vidare.

Sedär, nu fick jag min plastlåda med lunch, så nu ska jag låta er slippa min lilla trip down Memory Lane. Men, innan jag börjar kämpa med alla plastförpackningarna, så ska jag dela med mig av ett råd, som ni bör ha i åtanke om ni springer på en flygidiot. Fråga aldrig, och jag menar verkligen ALDRIG, hur det är att ”köra” flygplan eller helikopter. Man kör mopeder, bilar och traktorer, inte flygplan och helikoptrar. Dem flyger man och för Guds skull inget annat. Påstår man något annat tolkas det som en personlig förolämpning.

Anna Troberg

Anna Troberg är verksamhetschef för Wikimedia Sverige och författare, men bland de karaktärsdanande ungdomssynderna kan hon räkna några år som bokförlagschef och ett förflutet som partiledare för Piratpartiet. Hennes humoristiska roman "Chefer från helvetet" är publicerad i Sverige, Norge och Finland. Hennes motto är: "Life is pain. Get used to it ... or make it better!" Åsikterna på bloggen är hennes egna.

Other posts by


no Responses

  1. Tiina Kristoffersson / Stilton Literary Agency

    October 10, 2009, 11:55:00

    Anna mun kaikki kestää! Det var nog lite mer information om Jörn Donner än vad jag faktiskt ville veta. Disturbing mental image, faktiskt. Men mer än så vågar jag inte ta ställning till hans resurser. Han är nämligen på kartan igen för att docent Johan Bäckman hade varit på förhandsvisningen av Jörn Donners nyaste film (Kuulustelu/Förhör) och smart som Bäckman var så tog han och filmade några korta snuttar av filmen och la det på You Tube. Jörn blev naturligtvis skitförbbannad och hotar nu för att stämma lilla docenten för att ha förolämpat upphovsrätten. Gud vet vad han skulle göra ifall jag av misstag skulle förolämpade hans ädla resurser.

    För att inte hela Europa ska tro att Jörn Donner är den enda konstnären vi har i Finland så tycker jag att ni ska ta en titt på den ugnsfärska trailern som vi låtit göra för författaren Anja Snellman:
    http://vimeo.com/6980597

    Kan inte du ta och visa den till alla i Dublin? 😉

    Kram,
    T.



Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *