Pages

Categories

Search

 

2. Tummen i universums svarta hål

by
February 24, 2010
BadMatch
No Comment

Det är förbannat tråkigt att vara hemmafru i Danderyd. Och inte blir det mindre trist av att min man, Carl-Philip, insisterar på att vi faktiskt bor i Stocksund. Till skillnad från Carl-Philip så kan jag nämligen googla och enligt Wikipedia är Stocksund bara en del av Danderyd kommun. Varken mer eller mindre. Jag skiter egentligen i vilket, men en spade är en spade och inte en silversked. Och faktum kvarstår. Vi bor likförbannat i Danderyd och jag är uttråkad.

“Du har det bra du”, säger Carl-Philip nästan varje kväll när han drar på sig sin lite för trånga Burberry-pyjamas och går och lägger sig. “Det måste vara skönt att inte ha en massa förpliktelser. Du slipper minsann att ha hela landets framtid vilandes på dina axlar.” Ända sedan Carl-Philip kom in i Riksdagen beter han sig som om Sveriges framtid står och faller med honom och bara honom. Det gör honom omanlig på något vis. Han har ingen aning om vad det vill säga att leva under ständig press från andra Danderydfruar, som tycker att man är underlig om man inte vill slå ihjäl tiden med att titta på Oprah, dr Phil och Martha på förmiddagarna. Det är ett rent och skärt helvete. Partipiskan i all ära, men jämfört med Danderyds husmorsförening är den en mild bris. Det finns ju faktiskt gränser för hur mycket beskäftig livsvisdom man orkar ta till sig före lunch.

Jag är övertygad om att det var den där överexponeringen av beskäftig livsvisdom som fick mig att i ett svagt ögonblick av tillfällig sinnesförvirring att falla offer för Paulo Coelho. Kan man månne stämma honom för sveda och värk? Det borde man kunna göra. Hade det inte varit för honom hade jag aldrig fått för mig att det skulle göra mig gott att promenera åttio mil till en spanks katedral där man dyrkar en gud jag inte tror på. Jag hade sluppit att nöta skor på spanska landsortsvägar och att dela vägglöss med tyska turister som drabbats av en plötslig religiös iver som jag själv är helt befriad från. Framför allt hade jag sluppit Carl-Philips snusförnuftiga gliringar när jag kom hem. Pilgrimstrenden är klart överskattad,

Jävla Paulo Coelho! Det borde faktiskt vara straffbart att utnyttja uttråkade hemmafruars längtan efter mening i livet för sin egen ekonomiska vinnings skull. ”När du verkligen vill någonting verkar hela universum för att du ska få din önskan uppfylld” stod det på bokens baksida. Med efterklokhetens kranka blekhet borde jag naturligtvis ha vetat bättre än att lyssna på sådant trams. Jag ville verkligen åka hem redan efter att ha upplevt livet som pilgrim i fem minuter, men universum tyckte uppenbarligen att mitt VISA-kort borde bli stulet redan på det första vandrarhemmet. Det underlättade inte direkt att göra verklighet av min djupa och innerliga önskan om att få åka hem igen.

Det tog mig fem dagar att få tag på Carl-Philip som aldrig svarar i mobilen och har slutat att läsa mejl ända sedan det där FRA-eländet tog fart. Sedan tog det ytterligare fyra dagar att övertyga honom om att han måste skicka ner pengar åt mig och ytterligare nio dagar för pengarna att komma fram till rätt ställe. Por farvour för det, spanska DHL!

Det var alltså sannerligen inte tack vare, utan trots, universums hjälp som jag till slut kunde promenera rakt in på första bästa lilla lokala flygplats och kräva att omedelbart få en biljett hem, kosta vad det kosta vill. Pronto!

Den enda lärdomen jag fick av mitt pilgrimsvandrande var att om man vill få någonting gjort kan man inte sitta och vänta på att universum ska få tummen ur något av sina svarta hål. Man får ta saken i egna händer. Själv är faktiskt bäste dräng. I många olika situationer. Det var i alla fall bättre än att sitta och vänta på att Carl-Philip skulle komma hem från ännu en nattmangling i riksdagen.

(Du kan påverka berättelsen genom att till exemepl föreslå vad som ska hända, hur personer ska reagera eller varför inte genom att föreslå helt nya personer? Vill du att BadMatch ska ta hand om ditt eget förhållande? Hojta till så kanske du får BadMatchs hjälp i fiktiv form. Kommentarsfältet är ditt!)

Och glöm inte att Sharing is Caring. Den här kulturen vill bli spridd!

Anna Troberg

Anna Troberg är verksamhetschef för Wikimedia Sverige och författare, men bland de karaktärsdanande ungdomssynderna kan hon räkna några år som bokförlagschef och ett förflutet som partiledare för Piratpartiet. Hennes humoristiska roman "Chefer från helvetet" är publicerad i Sverige, Norge och Finland. Hennes motto är: "Life is pain. Get used to it ... or make it better!" Åsikterna på bloggen är hennes egna.

Other posts by

Related Post



Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *