Pages

Categories

Search

 

3. Och Oscarstatyetten går till…

by
February 25, 2010
BadMatch
No Comment

Medan Carl-Philips fru uttråkat tog saken i egna händer hemma i Danderyd, gjorde Carl-Philip sig redo att använda sina egna välmanikyrerade fingrar till att trycka på en helt annan knapp, nämligen den knapp som partiledningen bestämt att han dagen till ära skulle trycka på. JA. AVSTÅR. NEJ. Det fanns bara tre knappar och det var inte svårt att träffa rätt. Därför förstod han inte varför det var ett sådant ståhej om vilken knapp man skulle välja. Det enda man behövde göra var att gå på riksdagsgruppsmötena och lyssna när de talade om vilken knapp man skulle trycka på och sedan komma ihåg det tills man satt där i skarpt läge i plenisalen. Hur svårt kunde det vara? Inte sjutton behövde han ringa sin mamma för att få hjälp med det.

Carl-Philip tyckte överhuvudtaget inte om att ringa till sin mamma och följaktligen tyckte han därför att det var uppriktigt osmakligt av den unge lintotten att stå där i talarstolen och bli alldeles gråtmild när han pratade om sin egen rara mamma. Hur tror han att det känns för alla oss som har Godzilla till mamma? tänkte Carl-Philip irriterat. Nej, just det. Det känns inte speciellt kul. Ändå tvingades han sitta där och lyssna på hur fantastisk lintottens jäkla morsa var. Ingick det verkligen i hans jobb att lyssna på sådant där? Var det inte illa nog att han hade tvingats smyga in bakvägen till jobbet i flera dagar för att riksdagshuset var belägrat av en massa högljudda demonstranter som ingen människa med självbevarelsedrift skulle vilja ge sig i kast med?

Det var ju himla gulligt att lintottens mamma var så stolt över sin son. Hans egen mamma skämdes över att han var ”statsanställd”. I Carl-Philips familj jobbade man inte för staten. Om man nu alls jobbade, så jobbade man på sin egen eller möjligen, om nöden så krävde, på någon annans aktieportfölj. Det gjorde till exempel Carl-Philips välartade bror, Wilhelm, och deras mamma tyckte att det var fantastiskt. Hon tyckte dessutom att hans fru Emelie var fantastisk. Hon var ju både ”representabel” och från ”fin familj”. Det var inte Carl-Philips fru. Man kunde förvisso ha henne i möblerade rum och hennes familj var trevlig, men hon hade en ful ovana att förväxla besticken och hette gudbevars Karlsson innan de gifte sig. Det var sådana saker som Carl-Philips mamma var oförmögen att se förbi. ”Du släpar in en katt bland hermelinerna, Carl-Philp”, sa hon högdraget till sin son på hans bröllopsdag. ”Glöm aldrig det!” Och hur skulle han kunna göra det? Hon påminde ju honom hela tiden.

Det där med hans frus oförmåga att välja rätt bestick hade inte bekymrat Carl-Philip då. Därför kunde han inte låta bli att tycka att det var lite märkligt att han börjat irritera sig på det nu, tjugo år senare. En gaffel var ju trots allt bara en gaffel, oavsett i vilken ordning man plockade upp den. Men ändå … Det fanns ju trots allt en anledning till varför de låg där de låg på bordet. Han såg ingen anledning att störa den ordningen. Nej, verkligen ingen anledning alls!

Framme i talarstolen såg lintotten ut som om han skulle kvävas. Han blev rödare och rödare. Kan inte någon göra slut på pinan? muttrade Carl-Philip inombords och sneglade diskret på sin bänkgranne som såg ut att vara idel öra. Vilken teater. Alla visste ju redan att hela den här dagen var ett spel för gallerierna. Ja, alla utom de därute och uppe på läktaren, men så var det ju inte de som bestämde, eller hur? Och hade lintotten och hans lilla anhang inte ställt till ett sådant liv i förväg så hade de bara kunnat rösta och gå hem. Nu skulle de bli tvungna att komma tillbaka imorgon igen och genomleva samma spektakel. Den unge mannen i talarstolen tycktes helt ha missuppfattat sin egen ställning. Han var en gödkalv som letts till slakt av de stora grabbarna, inget annat, men det hade han tydligen inte fattat det än. Patetiskt.

Carl-Philip var inte heller en av de stora grabbarna, men han var inte dum heller. Han hade vett nog att inte sticka upp huvudet i korselden. Det var det första han fått lära sig när han kom in i riksdagen. Ja, det var ju inget som sades högt bland politikerna. Han hade fått tipset av Sverre. Riksdagens allvetare.

Sverre var en gammal trotjänare. Han hade jobbat i riksdagen längre än någon annan. Han kom ihåg precis när, hur och varför alla lämnat riksdagen. Det var han som burit deras flyttlåda med personliga ägodelar från kontoret när de av olika anledningar lämnat eller tvingats lämna sin post. ”Du skulle bara veta så mycket man kan få veta när man står ensam i en hiss med någon i två minuter”, hade Sverre berättat. ”Speciellt om de känner sig orättfärdigt behandlade.” Han hade smackat så där som han alltid gjorde och sedan lagt till: ”Vet du vilka det är som blir kvar här längst?” Den unge Carl-Philip hade skakat på huvudet. ”De som har vett nog att hålla huvudet lågt.”

Carl-Philip hade begrundat Sverres råd. Han var visserligen bara vaktmästare, men å andra sidan hade sådana som han en unik möjlighet att röra sig i hela huset och om de bara hade ögonen och öronen med sig, så kunde de snappa upp mer än någon annan. Det fanns en anledning till att hans mamma alltid hyssjat familjen när tjänstefolket var i närheten. ”Även små grytor har öron”, brukade hon säga. Varpå hans pappa alltid svarade: ”De är inte barn, min kära.” Hans mamma brukade le åt det, men hennes blick avslöjade att barn var just det hon betraktade dem som. Flinka, flitiga barn som mådde bra av att veta sin plats. Carl-Philip hade aldrig känt sig helt bekväm med det.

Bla, bla, bla. Mamma hit och Mamma dit… Carl-Philip stod snart inte ut längre och vid det här laget skruvade folk sig lite till mans. Visst, grabben hade order om att spela ut döende svanen, men det fanns väl ingen anledning att spela upp hela Svansjön innan han kom till slutklämmen? Carl-Philip pillade irriterat på sin Mont Blanc-penna. Han gillade den. Den klumpade sig aldrig när han skrev och den såg dödsflott ut i kavajfickan. Den var också osedvanligt spänstig, för rätt som det var snäppte den ur hans händer och for okontrollerat över ett par bänkrader och träffade försvarsministern i nacken. Försvarsministern ryckte till, for runt och plockade upp pennan från golvet. Han såg på den. För andra gången på en kort stund förbannade Carl-Philip sin mamma.

Pennan var en födelsedagspresent från henne och som alltid hade hon tagit tillfället i akt att fylla varje tom yta med släktens vapensköld och namn, i det här fallet i form av en ståtlig guldgravyr på pennans blanka, svarta yta. Carl-Philips adliga släktnamn hade alltid besvärat honom och just nu besvärade det honom mer än vanligt.

Han såg hur försvarsministerns mun formade det olyckliga namnet när han läste det:

”Hufvudskott.”

Carl-Philip skyndade sig att se ner på bordsskivan och vände lite planlöst på ett par papper, men han kände hur försvarsministerns blick brände uppe på hans begynnande flint.

(Du kan påverka berättelsen genom att till exempel föreslå vad som ska hända, hur personer ska reagera eller varför inte genom att föreslå helt nya personer? Vill du att BadMatch ska ta hand om ditt eget förhållande? Hojta till så kanske du får BadMatchs hjälp i fiktiv form. Kommentarsfältet är ditt!)

Och glöm inte att Sharing is Caring. Den här kulturen vill bli spridd!

@bloggitik-7fef8e7d

Anna Troberg

Anna Troberg är verksamhetschef för Wikimedia Sverige och författare, men bland de karaktärsdanande ungdomssynderna kan hon räkna några år som bokförlagschef och ett förflutet som partiledare för Piratpartiet. Hennes humoristiska roman "Chefer från helvetet" är publicerad i Sverige, Norge och Finland. Hennes motto är: "Life is pain. Get used to it ... or make it better!" Åsikterna på bloggen är hennes egna.

Other posts by

Related Post


no Responses

  1. Thomas Tvivlaren

    February 25, 2010, 12:07:56

    För att travestera studentikos egenkärlek: Fy f-n vad du är bra! Grymt! Jag ser fram emot fortsättningen (släng in lite snask och snusk vetja). 😉 Det är ju trots allt Riksdagen som är scenen.
    .-= Thomas Tvivlaren´s last blog ..Links for 2010-02-24 [del.icio.us] =-.



Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *