Pages

Categories

Search

 

4. Vådan av att plaska runt i en för liten genpool

by
February 26, 2010
BadMatch
No Comment

“Bara vid sällsynta tillfällen utkommer en bok som kan förändra läsarnas liv fullständigt.” Carl-Philip lägger ifrån sig Alkemisten på sin älskade köksö av kanadensiskt körsbärsträ. “Vad är det egentligen för människor som skriver sådana där baksidestexter?”

“Puckon?”

“Vad är i så fall de som går på sådan smörja?” flinar han.

“Ha, ha…” Carl-Philip har haft mycket roligt åt mitt lilla pilgrimsäventyr och försitter inte en chans att göra sig lustig på min bekostnad.

“Jag sa ju åt dig redan innan du åkte att…”

“Du, den där jävla boken förändrade faktiskt mitt liv fullständigt. Den förvandlade mitt tråkiga hemmafruliv här i Danderyd till ett galopperande spanskt helvete av regn, skavsår och träningsvärk.”

“Hur många gånger ska jag behöva säga att vi bor i Stocksund?” Carl-Philip får det att låta som om jag påstått att vi bodde i Ulan Bator. “Dessutom betvivlar jag att det var en sådan förändring de tänkte sig när de skrev baksidestexten.”

“Det var i alla fall ett avbrott från mitt vanliga vardagshelvete här i DANDERYD.” Jag gör en poäng av att ge varje stavelse i vår hemkommuns namn lite extra emfas. “Det är alltid något.”

Carl-Philip knyter slipsen med en van, ryckig rörelse. “Så roligt för dig. Mitt vardagshelvete rullar på precis som vanligt. Faktum är att det blivit värre medan du varit borta.”

“Så du har saknat mig?”

“Tja, Expressen har spammat sönder jobbmejlen med mejl från bekymrade medborgare igen.” Han himlar med ögonen åt de bekymrade medborgarna. “Jag har inte kunnat läsa mejlen ordentligt på över en vecka.”

Carl-Philip tycker allmänt illa om bekymrade medborgare. Han tycker inte att de ska lägga sig i hans arbete. Om han fick som han ville skulle de bara vara politiskt aktiva fem minuter vart fjärde år och det är när de sätter ett kryss bredvid hans namn på rätt valsedel och sedan stoppar valsedeln i valurnan. Mer politiskt engagemang än så är reaktionärt, läskigt och antagligen revolutionärt.

“Dessutom har de nya grannarna har flyttat in.”

Jag har alltid tyckt att grannar är ett nödvändigt ont som man gör bäst i att undvika. Carl-Philip har en mer pragmatisk syn på dem. Så länge de kan bidra till att blåsa upp hans självbild genom att beundra hans världsliga ägodelar, så tycker han om dem. Hans avoga inställning till de nya grannarna kan därför bara betyda en sak: de har finare prylar än vad han har.

“Har du träffat dem?”

“Bara frun.”

“Verkade hon trevlig?”

“En vulgär amerikanska som gift upp sig. Mannen är tydligen affärsman och reser en hel del.”

“Vulgär?” Ordet säger mig ingenting när det kommer från Carl-Philip. Han kommer från en familj som mangrant slutade att titta på Dallas för att Miss Ellie betedde sig vulgärt när hon gifte om sig med Clayton Farlow efter Jocks död. Fina änkor ska tydligen inte slampa ner sig genom att gifta om sig när familjens patriark trillat av pinnen för det är vulgärt.

“Ja. Hon är nog förvånad över att huset inte har hjul. För blont hår, för mycket smink, för djup urringning, för mycket allt. Det är som att bo granne med Dolly Parton.”

“Coolt.”

“Nej, det är inte ‘coolt’. Det är förskräckligt. Fastighetspriserna har rasat sedan hon flyttade in.”

“Fastighetspriserna rasar i hela världen, Carl-Philip. Det kan du faktiskt inte klandra vår nya granne för. Och det skadar väl inte att vi får lite nytt blod i kvarteret? Hela området är ju inavlat.” Carl-Philip blänger på mig. Han kommer från en sådan där fin familj som ägnat de senaste århundradena med att förlusta sig i sin och andra adelsfamiljers lilla plaskdamm till genpool. Han blir därför alltid lite illa berörd när hans mamma skryter om att halva släkten minsann har den “den kungliga sjukan”. Till skillnad från sin mamma vet nämligen Carl-Philip vad som orsakar hemofili.

“Tro mig. Hon är bara för mycket. För mycket av allt. Och jag menar det verkligen. Vet du vad hon heter? Till och med hennes namn är vulgärt!”

“Pussy Galore?”

“Inte långt ifrån. Hon heter Moore. Plenty Moore!”

“Plenty Moore?”

Där ute badar pingstliljorna i det honungsgula morgonljuset. I grannens trädgård sveper en väldig paljettklädd byst flyktigt förbi och kastar hundratals solkatter som letar sig in genom vårt köksfönstret och träffar Carl-Philip i ansiktet. Hans migränrynka gör omedelbart entré mellan hans metrosexuellt ansade ögonbryn. “Åh nej, det är hon…” Carl-Philip försöker gnugga bort migränrynkan.

Plötsligt känns livet värt att leva igen. Om inte annat så bara för att få se exakt hur mycket förvirring och uppståndelse en enda Plenty Moore kan bringa till villaidyllen. Jag grips av en sådan väldig lust att utrusta mig med en skål popcorn, luta mig tillbaka och beskåda spektaklet.

(Du kan påverka berättelsen genom att till exemepl föreslå vad som ska hända, hur personer ska reagera eller varför inte genom att föreslå helt nya personer? Vill du att BadMatch ska ta hand om ditt eget förhållande? Hojta till så kanske du får BadMatchs hjälp i fiktiv form. Kommentarsfältet är ditt!)

Och glöm inte att Sharing is Caring. Den här kulturen vill bli spridd!

Anna Troberg

Anna Troberg är verksamhetschef för Wikimedia Sverige och författare, men bland de karaktärsdanande ungdomssynderna kan hon räkna några år som bokförlagschef och ett förflutet som partiledare för Piratpartiet. Hennes humoristiska roman "Chefer från helvetet" är publicerad i Sverige, Norge och Finland. Hennes motto är: "Life is pain. Get used to it ... or make it better!" Åsikterna på bloggen är hennes egna.

Other posts by

Related Post



Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *