Pages

Categories

Search

 

7. Universalargument och röstboskap

by
March 1, 2010
BadMatch
No Comment

“Jag gick över och hälsade våra nya grannar välkomna.” Jag böjer mig ner och vattnar yuccapalmen bredvid fönstret.

Carl-Philip börjar hetsigt knappa på fjärrkontrollen.”Varför?”

“För att de ska känna sig välkomna. Det är artigt och trevligt att göra det, Carl-Philip. Det är en sådan sak som Magdalena Ribbing skulle göra. Vi måste föregå med gott exempel för våra barn.” Våra barn är visserligen tjugo år gamla och har flyttat hemifrån, men det låter bra. Det tycker tydligen inte Carl-Philip. Han suckar och fortsätter att knappa sig mellan våra 156 olika kanaler trots att han aldrig någonsin tittar på något annat än nyheterna och golfkanalen.

“Träffade du henne? Den där Plenty?”

“Åh, ja. En förtjusande människa.”

“Du skämtar?”

“Nej. Vi kom väldigt bra överens.” Med vattenkannan i högsta hugg fortsätter jag bort mot blommorna i det andra fönstret, men ser noga till att ta god tid på mig när jag promenerar förbi tv:n. “Vi ska faktiskt ses imorgon igen.”

“Vad ska grannarna tro om du börjar springa hemma hos dem?” Carl-Philip låter lika snirpig som hans mamma ser ut.

“Ingen aning. Själv kommer jag att tro att de inte har några liv eftersom de har tid att hänga bakom gardinerna och spionera på varje steg jag tar utanför huset.”

“Måste jag påminna dig om att jag faktiskt sitter i Riksdagen?” Och i och med det dammade Carl-Philip återigen av sitt gamla universalargument om att han är riksdagsman. Han slänger alltid fram det när han tycker att jag gör något han tycker att jag inte borde göra och som han tror ska generera krigsrubriker i stil med: “Hustru generar riksdagsman offentligt” eller “Riksdagsman förlöjligad av hustrun”.

Det faller naturligtvis på sin egen orimlighet. Till och med aftonblaskorna har lite högre krav på allmänintresse innan de stoppar pressarna, men det tycks inte ha gått upp för Carl-Philip att han faktiskt inte är speciellt intressant. Han är en av alla de där anonyma riksdagsmännen som ingen jäkel känner till eller bryr sig om. Ingen har någonsin förkroppsligat ordet “röstboskap” med sådan bravur som Carl-Philip.

“Måste jag påminna dig om att jag inte sitter i husarrest?” Jag sträcker mig med vattenkannan över Carl-Philips huvud för att nå fikusen som står och häckar bakom honom. Som av en händelse råkar jag vattna hans begynnande flint.

“Vad gör du?! För helvete!” Han fäktar med armarna.

“Hoppsan.” Jag stryker bort vattnet från hans huvud med handen. “Förlåt, men vem vet? Lite vatten kanske främjar tillväxten.” Han gruffar och viftar surt undan min hand, sedan lutar han sig tillbaka igen. Han talar gärna om behovet av tillväxt så länge den inte ska ske i närheten av hans begynnande flint. “Dessutom ska inte jag gå någonstans. Plenty kommer hit istället.”

“Jag kommer inte att vara hemma imorgon”, meddelar Carl-Philip hastigt och höjer demonstrativt ljudet på tv:n.

“Det räknade jag inte med heller.”

Vattenkannan är tom, men mitt uppdrag är ännu inte slutfört. ”Vet du om att hennes pappa var senator?”

Carl-Philip stänger av ljudet igen. ”Minsann?”

”Ja, han var senator i Alabama.” Jag har fått Carl-Philips uppmärksamhet, så jag ser ingen anledning att berätta för honom att Plenty är resultatet av en utomäktenskaplig affär mellan en före detta Fröken Texas och en senator från Alabama, som sedermera också blev en före detta när Fröken Texas visade upp den nyfödda Plenty i en rikstäckande talkshow.

Carl-Philip tappar fjärrkontrollen i golvet. Han låter den ligga kvar. Det har aldrig hänt tidigare. Jag måste verkligen ha fångat hans intresse. Fjärrkontrollen är för Carl-Philip vad den löjliga hatten är för påven: ett fysiskt tecken på hans makt.

”Daddy, senatorn alltså, finansierade alla hennes studier.” Det är nästan helt sant. Mediaintresset gjorde Fröken Texas till en mycket rik ung dam och eftersom hon bara var blond på utsidan, placerade hon alla pengar hon tjänade på intervjuer om sin romans med senatorn i en fet collegefond till Plenty.

”Var studerade hon? Hillbilly High?”

”Du, hon har faktiskt en affärsexamen från Stanford.” Carl-Philip tittar klentroget på mig och det har han faktiskt all anledning till. Det där med Stanford var kanske att tänja lite väl mycket på sanningen. Det var meningen att Plenty skulle gå där. Det fanns pengar avsatta till det, men hon tog dem och startade sitt första företag för dem istället.

”Påstår du att hon är jobbar med affärer?”

”Hon jobbar tydligen som affärskonsult.” Faktum är att hon är en jävel på affärer. Plenty driver nämligen Millennium Love, som tydligen är ett mycket framgångsrikt företag inom matchmakingbranschen. Hon har specialiserat sig på samhällets toppskikt och har en stor internationell kundkrets. Om man ska tro henne själv, så har hon skapat tre arabiska prinsessor, gjort en Hollywood-stjärna straight, ja, i alla fall på papperet, och har inte mindre än tre kungliga bastarder på sitt samvete.

”Men hur…” Carl-Philp tycks inte finna de rätta orden och sneglar på fjärkontrollen som om den skulle kunna ge honom alla svaren.

Men Plenty berättade i förtroende om Millennium Love. Verksamheten sker i det fördolda, eftersom det är så kunderna vill ha det. Ingen vill skryta med att de tvingats ge Amors pilar hjälp på traven, speciellt inte om man är framgångsrik på andra områden. Jag väljer att dra upp en av Plentys äldre meriter.

”Hon har bland annat jobbat mycket inom musikbranschen. Som manager…”

”För vem? Liberace?” Carl-Philip myser över sin egen lilla kvickhet.

”Nej, för ett countryband.”

”Det förklarar ju hennes brist på god smak.” Carl-Philip böjer sig ned och plockar upp fjärrkontrollen igen. ”Daddy skulle nog ha önskat att han fått lite mer valuta för pengarna han investerade.” Han sätter på ljudet igen.

”Han fick nog mer än han räknade med när han gjorde sin insättning. Plenty Moore.”

”Ursäkta?”

”Det var inget.” Jag går ut i köket och ställer tillbaka vattenkannan under diskbänken. Det stör mig att Carl-Philip alltid är så förbannat nedlåtande om saker han inte har en aning om och det är faktiskt en hel del som han inte har den blekaste aning om.

Plenty hade det nog inte alltid så lätt. Fröken Texas gifte sig så småningom med en spirande countrystjärna och Plenty fick i rask följd fyra skönsjungande syskon och det kan inte alltid ha varit så lätt att vara det enda tondöva barnet i countryns motsvarighet till familjen von Trapp.

Medan resten av familjen tog emot publikens jubel, stod Plenty bakom scenen och dividerade med impressarier som hellre skulle hugga av sig högerarmen än att betala det utlovade gaget. Stanford i all ära, men Plenty lärde sig att göra affärer den hårda vägen. Carl-Philip har halkat genom livet på ett bananskal.

Man skulle nog faktiskt kunna säga att jag är den enda knölen på Carl-Philips spikraka bananskalsautobahn genom livet. Hade det inte varit för att jag gått och blivit på smällen, så är jag ganska övertygad om att jag hade blivit utrangerad och förpassats till historien som den lilla studenttidsflamma som min svärfmor fortfarande betraktar mig som.

Hade det inte varit på grund av hennes orubbliga tro på att adlig säd för allt i världen inte får spillas, hade hon omedelbart blåst av bröllopet, men hon ville till varje pris undvika att ha en massa bastarder som rände runt och skapade oordning i leden. Hon är förresten fortfarande lyckligt ovetande om alla de miljoner små adliga simmare som gick ett bistert öde tillmötes mellan sidorna på den digra samling av Fib Aktuellt, som hennes son förvarade under madrassen i sitt rum på Lundsberg.

Ljudet från tv:n letar sig in i köket. Det är få saker som irriterar mig så mycket som den där släpige golfkommentatorn som hörs i rutan så snart någon kommer på tanken att lappa till en liten, jävla boll över en rent pervest välansad gräsmatta. Carl-Philip får ståpäls av blotta tanken på svåra puttar i motgräs.

Själv får jag ståpäls av lycka när jag tittar ut genom köksfönstret. Där dinglar nämligen en två meter hög marmorfallos i luften. På marken står Plenty fullt upptagen med att instruera tre roade män iförda blåställ att vara försitiga med hennes senaste tillskott till hennes samling. Snart står fallosen i stolt givakt på uppfarten där hela grannskapet kan se den.

Plenty ser nöjd ut. Det gör inte fru Carlzohn-Wrem som tror att ingen ser henne där hon står bakom sin Josef Frank-blommiga köksgardin på andra sidan gatan. För första gången på många år känner jag mig genuint lycklig.

(Du kan påverka berättelsen genom att till exemepl föreslå vad som ska hända, hur personer ska reagera eller varför inte genom att föreslå helt nya personer? Vill du att BadMatch ska ta hand om ditt eget förhållande? Hojta till så kanske du får BadMatchs hjälp i fiktiv form. Kommentarsfältet är ditt!)

Och glöm inte att Sharing is Caring. Den här kulturen vill bli spridd!

Anna Troberg

Anna Troberg är verksamhetschef för Wikimedia Sverige och författare, men bland de karaktärsdanande ungdomssynderna kan hon räkna några år som bokförlagschef och ett förflutet som partiledare för Piratpartiet. Hennes humoristiska roman "Chefer från helvetet" är publicerad i Sverige, Norge och Finland. Hennes motto är: "Life is pain. Get used to it ... or make it better!" Åsikterna på bloggen är hennes egna.

Other posts by

Related Post


no Responses

  1. Helge Stenström

    March 1, 2010, 11:15:10

    Har jag-figuren kanske någon egenskap som hon inte är riktigt nöjd med, och där hon önskar att hon var lite mer som Carl-Philip?



Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *