Pages

Categories

Search

 

9. The rest is silence

by
March 3, 2010
BadMatch
No Comment

“Att ingen gör något åt det där.” Carl-Philip tittar missnöjt ut genom köksfönstret.

“Ja.” Jag skummar förstrött genom kontaktannonserna i hopp om att få en lyckträff. “Att folk inte kan låta bli andras grejer.”

“Jag menar själva … Ja, du vet vad jag menar. Den där!” han pekar irriterat på marmorfallosen som åter är fullt synlig efter att Plenty dragit av presseningen.

“Du kan säga vad det är, Carl-Philip. Jag kommer inte att dö av chocken. Kom igen. Säg det.”

“Vad?”

“Fallos. Penis. Lem. Snorre. Kuk. Vad du vill. Jag är inte så knuslig, så länge du inte tramsar med att låtsas som om du inte vet vad det heter.”

“Ha, ha… Jag har inget emot att du har vänner, men det vore trevligt om de åtminstone var rumsrena. Plenty är … Ja, du ser ju själv! Plenty är …”

Min blick följer hans anklagande finger som hetsigt pekar på marmorfallosen på Plentys uppfart. “En kuk?”

Carl-Philip stramar åt slipsen så hårt att jag får svårt att andas. Det verkar finnas en korrelation mellan hur spänd Carl-Philip är och hur hårt han drar åt slipsknuten. En dag kommer han att bli blå i ansiktet och falla i koma. Jag gissar att det kommer att vara en dag när antingen Plenty eller hans mamma är på besök. Eftersom hans mamma inte gillar “förortsghetton” och därför sällan kommer på besök, så sätter jag min slant på att det blir Plenty som kommer att bli droppen som får bägaren att rinna över.

Jag känner mig gnällsjuk. Ibland kan jag bara inte låta bli. Jag tror att det beror på ren uttråkning. Att irritera Carl-Philip har blivit ett självändamål eftersom det bryter den sega, klibbiga tristess som tycks sippra in i varje del av min tillvaro.

”Jag har funderat på att börja jobba”, säger jag, eftersom jag vet att det är det bästa sättet att få igång honom. Blotta tanken på att jag skulle ta ett jobb gör Carl-Philip svettig. Det är bara de som har det illa ställt som låter sina fruar jobba. Det har hans mamma lärt honom. Det ser tydligen ILLA ut om frun måste ge sig ut i förvärvslivet.

”Varför då?” Carl-Philip drar åt slipsen lite till. Jag ser pulsådern bulta på halsen.

”För att jag har tråkigt. Barnen är aldrig hemma och det är förresten inte du heller.” Av någon anledning kan jag inte låta bli att lägga till det där sista.

”Jag jobbar faktiskt för att du ska slippa och det är därför jag är borta ibland.”

”Ibland? Du är borta hela veckorna.”

”Alla jobbar väl under veckorna?” Han pillar med slipsknuten, men avstår från att dra åt den hårdare. Det är tur, för nu kan man följa ådern från halsen ända upp till tinningen.

”Just det. ALLA jobbar. Alla utom jag. Det är löjligt att jag inte jobbar. Jag har faktiskt en utbildning.”

Carl-Philip reser sig upp och drar på sig kavajen och när han får syn på några vita hundhår på slaget börjar han frenetiskt att leta efter en klädvårdsrulle. Han ser irriterad ut. Vi har nämligen ingen hund, men det har Plenty.

”Ingen normal människa jobbar om man inte behöver.”

När han inte hittar klädvårdsrullen håvar han fram en vanlig rulle tejp och börjar linda tejpen med klistret utåt runt fingrarna.

”Tycker du inte att jag är normal?” När samtalet hamnat på den här nivån kan det bara gå åt ett håll. Nedåt. Problemet är att jag inte kan hejda mig, fast jag vet att det kommer att sluta med att han kommer att smälla igen dörren efter sig och åka till jobbet utan att se sig om.

”Jag säger bara att du borde uppskatta att ha förmånen att få slippa jobba.” Han börjar sammanbitet att dutta med sin tejpade hand på kavajen.

”Men barnen har flyttat och nu har jag ju inget …”

”Du har ett helt jävla hus, en pool, en egen BMW, all fritid i världen och du har mig!”

Han försöker skaka av tejpen från handen, men misslyckas, istället stegar han iväg mot dörren, sliter upp den och kliver ut genom den. Eller rättare sagt, större delen av honom försvinner ut ur rummet. Handen och armen stannar kvar i köket eftersom tejpen limmar fast honom i handtaget. Jag hör hur han snubblar till.

”Helvete!”

Sedan rycker han loss handen och dundrar genom hallen ut genom ytterdörren. Samma procedur upprepas igen.

”Helvetes jävlar!”

Efter några sekunder hör jag bildörren öppnas och smällas igen och sedan rusar han motorn som en femtonåring i en trimmad epa-traktor utanför den lokala Sibyllan och trycker gasen i botten så att gruset sprutar.

”Men jag har ju inte dig längre …” säger jag högt till mig själv och tittar ned i kaffekoppen. Kaffet har blivit kallt och beskt, precis som allt annat i det här huset. Jag häller ut det i vasken.

“And the rest is silence…”

Jag hoppar till och far runt och där står Plenty i köksdörren. Hon gör så ibland, dyker upp tyst och oväntat. Som en gnistrande, chockrosa Nosferatu.

(Du kan påverka berättelsen genom att till exemepl föreslå vad som ska hända, hur personer ska reagera eller varför inte genom att föreslå helt nya personer? Vill du att BadMatch ska ta hand om ditt eget förhållande? Hojta till så kanske du får BadMatchs hjälp i fiktiv form. Kommentarsfältet är ditt!)

Och glöm inte att Sharing is Caring. Den här kulturen vill bli spridd!

Anna Troberg

Anna Troberg är verksamhetschef för Wikimedia Sverige och författare, men bland de karaktärsdanande ungdomssynderna kan hon räkna några år som bokförlagschef och ett förflutet som partiledare för Piratpartiet. Hennes humoristiska roman "Chefer från helvetet" är publicerad i Sverige, Norge och Finland. Hennes motto är: "Life is pain. Get used to it ... or make it better!" Åsikterna på bloggen är hennes egna.

Other posts by

Related Post



Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *