Pages

Categories

Search

 

10. Den svårbemästrade konsten att sikta när man kräks

by
March 4, 2010
BadMatch, Spineless Fiction
No Comment

“Varför hade Carl-Philip en massa tejp om handen?” The rest må vara silence, men för Plenty är tystnaden bara ännu ett hål som måste fyllas. Kosta vad det kosta vill.

Jag drar på mig joggingskorna utan att svara. Jag köpte dem för något år sedan när sysslolösheten drev mig till desperationens yttersta utpost och jag gick och köpte mig ett par joggingskor för att göra mig av med den frustration och överskottsenergi som varken Carl-Philip eller Danderyds husmorsförening kunde rå på. Plenty som av naturen är petit överallt utom mellan naveln och halsen och inte har något som helst till övers för träning tycker jag är galen.

”Varför köper du inte ett gigantiskt hamsterhjul och ställer det i vardagsrummet istället? Syftet är ju detsamma.”

Inte riktigt. För det första började Carl-Philip för något år sedan att jogga runt som en iller varje kväll och jag tänker minsann inte förvandlas till en degig klump, medan han i sin iver att hålla medelåldern stången håller kroppen i relativt trim. Dessutom använder jag löpningen som ett sätt att tvinga mig själv att tänka. Jag hatar att springa, men är envis som synden. Därför bestämde jag mig i ett utfall av synnerligt plågsam masochism för att jag inte får springa hem förrän jag fattat ett beslut. Sedan jag bestämde det brukar besluten komma till mig redan efter någon kilometer.

“Ska du med?” undrar jag. Plenty tittar föraktfullt på mina löparskor och himlar med ögonen.

“Verkligen inte. Men jag tänkte höra om du har lust att vakta marmorsnorren med mig i kväll?”

“Varför?”

“För att någon vill den illa.” Plenty ser genuint bekymrad ut.

“Kan den inte hålla koll på sig själv?”

“Har du någonsin stött på en snorre med någon form av grunddläggande självbevarelsedrigt?”

“…” Orden sviker mig.

“Kom förbi vid nio, så bjuder jag på middag.” Plenty försvinner lika hastigt som hon dök upp. Jag hann inte svara, men vi vet båda att jag kommer att dyka upp. Min kalender är inte direkt fulltecknad.

* * *

Efter betydligt mer än den vanliga kilometern inser jag till min fasa att min i vanliga fall så pålitliga beslutsteknik inte fungerar som den ska. Inte ens när jag måste springa in bakom en parkerad Volvo XC70 och kräkas av utmattning har något som ens liknar ett beslut vuxit fram i mitt huvud. Mitt tråkiga liv är lika trist som igår och i förrgår och varje dag så långt tillbaka jag kan minnas. På marken ligger en blek, slemmig röra av frukost och jag har fortfarande inte en aning om vad jag ska ta mig till. Det ser ut som om jag kräkts upp alla mina röriga tankar. Jag lägger en hand på bilens motorhuv och häver mig upp igen. Det tjuter i huvudet. Det kan verkligen inte vara nyttigt att springa.

”Vad gör du med min bil?” Jag tittar upp och ser en ung, välfriserad kvinna som bär på de två vanligaste Danderydaccessoarerna: en Gucciväska och ett spädbarn iförd en himmelsblå Ralph Lauren-body. Jag inser att tjutandet inte är i mitt huvud. Det är bilens larm.

”Jag bara …”

”Har du spytt på min bil?!” Jag tittar ned igen och ser att det är precis vad jag gjort.

”Förlåt, men det är ju bara på däcket …”

Hon knuffar bryskt undan mig och sliter upp dörren, lutar sig in och ställer försiktigt Gucciväskan på förarsätet. Sedan slänger hon ner ungen i bilbarnstolen och spänner fast honom. Eftersom Ralph Lauren-bodyn är himmelsblå och vi befinner oss i Danderyd, måste det vara en pojke. Något annat vore helt enkelt otänkbart. Rosa för flickor och blått för pojkar. Allt annat skulle rubba världsordningen. När hans mamma går runt bilen för att sätta sig bakom ratten tittar pojken på mig med sina matchande himmelsblå ögon. Han ser lika förvirrad ut som jag känner mig. Innan hans mamma kliver in hötter hon med näven åt mig som om vi befann oss i en gammal pilsnerfilm.

”Om det inte vore för att jag, till skillnad från dig, tänker på Carl-Philips rykte, så skulle jag polisanmäla dig!” Sedan kliver hon in i bilen, smäller igen dörren, så att sonen blir rädd och börjar gallskrika. Hon trycker in en napp från Armani Baby i munnen på honom och rivstartar sedan bilen.

Det är inte förrän bilen försvunnit bakom backkrönet som jag kommer på vem det var. Det var Caroline Carlzohn-Wrem, fru Carlzohns dryga dotter som bor fyra hus bort. Jag vet inte vad som är värst: att jag kräkts på hennes bil eller tanken på att hon bor tre hus från sin mamma. Stackars människa!

Kräkincidenten fick mig i alla fall att inse en viktig sak. När spyan väl börjat sin vandring uppför strupen går det inte att stoppa den. Det enda man kan göra är att se till att vara väl förberedd var den än hamnar. Det är en ädel princip jag från och med nu tänker börja applicera på hela mitt liv.

(Du kan påverka berättelsen genom att till exemepl föreslå vad som ska hända, hur personer ska reagera eller varför inte genom att föreslå helt nya personer? Vill du att BadMatch ska ta hand om ditt eget förhållande? Hojta till så kanske du får BadMatchs hjälp i fiktiv form. Kommentarsfältet är ditt!)

Och glöm inte att Sharing is Caring. Den här kulturen vill bli spridd!

Anna Troberg

Anna Troberg är verksamhetschef för Wikimedia Sverige och författare, men bland de karaktärsdanande ungdomssynderna kan hon räkna några år som bokförlagschef och ett förflutet som partiledare för Piratpartiet. Hennes humoristiska roman "Chefer från helvetet" är publicerad i Sverige, Norge och Finland. Hennes motto är: "Life is pain. Get used to it ... or make it better!" Åsikterna på bloggen är hennes egna.

Other posts by

Related Post


no Responses

  1. Bill Kurtson

    March 4, 2010, 09:20:29

    ”Om det inte vore för att jag, till skillnad från dig, tänker på Carl-Philips rykte, så skulle jag polisanmäla dig!”

    Hahaha, vA? Jag är helt lost med vad hon menar med “Carl-Philips rykte”
    .-= Bill Kurtson´s last blog ..Blanketter =-.

  2. Rektanguläre Rolf

    March 14, 2010, 21:46:09

    Konsten att skita när man kräks.

    Ja du Anna du har både lyckats skita och kräkas ut den här smörjan.

    Don’t quit your daytime job!!



Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *