Pages

Categories

Search

 

Mackan Andersson om nyckeln till mitt politiska engagemang

by
April 16, 2010
Kultur, Kulturpolitk, Politik, Upphovsrätt
No Comment

Det finns många olika former av kärlek. Monsterkärlek måste vara en av de allra finaste. Jag vet, för jag får det då och då av en stilig man i uniform.

Mackan Andersson är som ett Kinderägg. Han är tre saker på en gång. Han är en naggande god komiker. Han är en läskig författare. Och han är (detta är alltså Kinderägg-överraskningen) frälsningssoldat! I min tidigare fördomsfulla värld går nummer ett och två bra ihop. Nummer tre, frälsningssoldatdelen, måste jag tyvärr erkänna att jag inte trodde passade ihop med något alls, mer än möjligen med sjungande åldringar med sparbössor. Men, jag hade naturligtvis helt fel. Det går alldeles utmärkt att kombinera de där sakerna på ett föredömligt sätt, åtminstone om man är Mackan Andersson. Han är dessutom pirat. Bara en sådan sak!

Uppmärksamma läsare vet att Mackan redan förvandlat mig till zombie och skjutit huvudet av mig i en novell. Som om detta nu inte vore nog, så har han nu gjort mig till huvudperson i ännu en skräcknovell. Den här gången inspirerades han av att jag fick baggy pants på Piratpartiets kickoff förra helgen. Jag kommer naturligtvis att ta hand om de där ohängda Piraterna som baggypantade mig, men inte just nu. De ska se förvånade ut när min hämnd drabbar dem. Muahahaha!

Nåväl, det är med otrolig stolthet jag härmed presenterar Mackans senaste skräcknovell om mig. Ingen har tidigare lyckats förklara nyckeln till mitt politika engagemang på ett så fint sätt. Som tack kommer jag naturligtvis att skriva in en stilig man i uniform i mitt eget BadMatch-projekt. Det börjar verka monsterkärlek banne mig!

Scary Pants av Mackan Andersson

Ingen kunde komma ihåg att de någonsin sett Anna i kjol. Hon var helt enkelt inte en sådan kvinna som man tänkte sig kjol. Eller klänning, för den delen. Stridssele kändes troligare. Gul Kill Bill-overall. Skinnbrallor och linne och autmatvapen. Anna uppfattades av sin omgivning som en av de där kvinnorna som har mer gemensamt med Sarah Connor än med… well… i stort sett vilken annan kvinna som helst. Hon skulle inte skaka rumpan i någon hip-hop-video och skulle aldrig bli castad som någon typ av “damsel in distress”, om så samtliga bimbo-for-hire-skådespelerskor i Hollywood skulle dö råka ut för en samtidig, tragisk silikon- och brunkrämsförgiftning.

För två generationer sedan skulle hon kanske blivit kallad för “pojkflicka”. Om hon inte var inom hörhåll, i alla fall. Nu var hon en sådan kvinna som inte lät sig definieras av sådana stereotyper. En kvinna i byxor. Punkt. Och Dr Martens-kängor, förvisso. Men vad skulle väl vara så speciellt underligt med det?

Det var valår. Som vice partiledare för Piratpartiet var det viktigt att synas. Dels hade partiet i sig själv fått något av en pojkrums-image i media, och att visa att man inte stämde in i den mallen var viktigt i sig. Men dessutom hade Anna, som kom ur kulturbranschen (och ett par humaniora-examina), ett annat synsätt och en annan framtoning än många andra inom partiet. Så nu var det turnéer runt hela Sverige för att entusiasmera de egna och omvända de tvivlande. Det var inte bara valår i största allmänhet. Det var Valåret. Antingen skulle man komma in i Riksdagen till hösten, eller så skulle man antagligen lika snabbt som man vunnit sina tiotusentals medlemmar förlora dem igen. Mycket stod på spel.
Bara den här turnérundan på två veckor skulle hon och Rick – partiets ordförande – besöka sjutton olika städer och vara med om mer än tjugo event. Hittills hade de försökt att åka tåg så mycket som möjligt med norr om Klarälven fanns i princip inga tåg att ta och avstånden var så långa att hyrbil både blev för dyrt och framför allt skulle göra att de inte hann med alla möten. Alltså flyg.

Hon kunde inte sätta fingret på det. Ingenting utifrån antydde att det här var en speciell säkerhetskontroll eller så. Hon bara kände på sig att något var fel.
Rick gick först, fick ta av sig kavajen (med mobiltelefon, pennor, USB-minne, mynt, visitkortsetui och hörlurar), skärpet och slutligen skorna, samt lägga skor, nycklar och plånbok i en egen låda på transportbandet, för att sedan passera genom stålbågen. Både hon själv och Rick hade lärt sig att så fort de hade med sig datorer tog säkerhetskontrollen tio gånger längre tid, så numera reste de lätt när de flög.
Men trots detta blev Rick stoppad. Och inte för att det pep någonstans, utan av något annat skäl. Rick kastade en orolig blick på Anna, som inte hade börjat att förbereda sig för kontrollen ännu. Hon reste sin iPhone och började filma.
Rick började att högt repetera allt som säkerhetsvakter och civilklädda poliser sa till honom, när de försökte få honom att gå åt sidan och följa med.
– Vad är detta?
Anna fnissade inombords. Rick var inget om inte duktig på att spela teater.
– Så ni menar att jag är misstänkt för något?
De sa något som hon inte hörde, men Rick repeterade som från ett manus.
– Upphovsrättsbrott? Men detta är ju en säkerhetskontroll? Dessutom på ett inrikesflyg?
Ytterligare något sades och de två civilklädda poliserna kom fram för att flankera Rick. Anna filmade intresserat.
– Fullständigt oacceptabelt. Jag tänker inte följa med någonstans. Jag har inga saker med som är farliga för någons säkerhet och detta är en säkerhetskontroll. Ni kan inte neka mig att följa med planet.
En av de civilklädda polismännen handklovade Rick och de började släpa bort honom. Han slängde en blick mot Anna som betydde ungefär “får du med det här på video?”. Anna nickade.

Det var då hon kände handen på sin axel.
– Du ska nog hänga med här.

– Du har alltså försökt att hindra två polismän i sin myndighetsutövning.
– Är det här ett förhör? För jag hörde ingen fråga där.
– Än så länge förklarar jag bara varför du är här. Vidare har du piratkopierad data på din iPhone. Inte snyggt. Upphovsrättsintrång kan ge fängelse, vet du.
– Kom igen. Om vi åker hem till mig så ska jag visa att jag äger de där filmerna…
– På DVD. Inte i iPhoneformat.

Anna svor lågt. Det här var bara för töntigt. Både hon och förhörsledaren insåg varför hon satt där, nämligen för att hon hade retat upp snutarna genom att filma dem. Det var trakasserier och det var inget som skulle leda till någon rättegång och de visste det båda två. Det här var slöseri med skattepengar, med tid och med mentala resurser.

– Idioti…
– Ursäkta, vad sa du?
– Det här är idioti. Vi sitter i ett förhörsrum och diskuterar ett brott som är att jämställa med snatteri. Det enda ni kan göra är att försöka ta bort filmen från min iPhone, men sedan måste ni lämna tillbaka den. Och hoppas att jag inte kan gräva fram den ur minnet och skicka till WikiLeaks.
– Du verkar väldigt aggro. Har du tagit något?
Någonstans i bakhuvudet började en alarmklocka ringa. Snutar som använde “du verkar påverkad av droger” som sätt att få folk att hålla käften eller göra som de sa. Å andra sidan kunde de ju ta prover och kolla hennes blod. Hon hade inte tagit något och hon skulle bli släppt ändå.
– Nej, jag har inte tagit något.
Polismannen log elakt.
– Jo, jag tror det. Bestämt. Jag misstänker rent av att du kanske försöker smuggla något.
Nu insåg hon plötsligt vad som hände…
– Nej…
– Jo. Jag tror att vi får göra en utökad kroppsundersökning här. Jag är ganska säker på att det behövs.
Anna fick panik.
– Det får inte gå till så här…
– Nej, det är faktiskt riktigt. Så jag ringer efter läkaren, som kommer så fort han kan. Kan inte ta mer än någon timme.

Hela huvudet var alldeles blankt av skräck. Förhörsledaren log, reste sig och lämnade henne ensam med paniken.

Hon hade inte tagit av sig byxorna inför någon annan sedan hon var i badhuset som barn. Men det var ju innan puberteten och innan allt förändrades där nere.
Anna tänkte inte på sig själv som speciellt pryd, men vissa saker Talar Man Bara Inte Om. Vad som fanns nedanför naveln var en sådan grej. Det var Privat. På något plan var just själva idén att det skulle få fortsätta vara Privat just själva skälet till hennes politiska engagemang. Ingen, inte ens de allra närmaste, visste vad hon hade för favoritfärg på underkläderna.
Hon hade slutat att gå och simma på badhuset, för att slippa byta om inför andra. Hon hade aldrig, ens när hon började träna, funderat på att börja på gym av samma skäl. Det var löpning som gällde – ut i offentligheten ombytt, byvta om och duscha i hemmet. Det var nästan så att hon inte använde offentliga toaletter, trots att hon insåg att hon var fånig.

Men ingen hade någonsin sett henne utan byxor.

Hon vände sig med ryggen till, medan hon sakta knäppte upp de säckiga arbetarbyxorna. Hon försökte låta bli att gråta, men när hon drog ner brallorna och hörde hur doktorn drog efter luft och sedan dunsarna när han och förhörsledaren svimmade av kunde hon inte hålla tårarna borta. Hon vände sig sakta om, drog upp byxorna igen och knäppte omsorgsfullt
om tentaklerna.

Anna Troberg

Anna Troberg är verksamhetschef för Wikimedia Sverige och författare, men bland de karaktärsdanande ungdomssynderna kan hon räkna några år som bokförlagschef och ett förflutet som partiledare för Piratpartiet. Hennes humoristiska roman "Chefer från helvetet" är publicerad i Sverige, Norge och Finland. Hennes motto är: "Life is pain. Get used to it ... or make it better!" Åsikterna på bloggen är hennes egna.

Other posts by

Related Post


no Responses

  1. Markus "LAKE" Berglund´s bitska tvillingbror

    April 16, 2010, 09:36:39

    Haha, härlig twist!
    .-= Markus “LAKE” Berglund´s bitska tvillingbror´s last blog ..Lena Ek – "Vi i Centerpartiet kan aldrig acceptera censur" =-.

  2. Tobias Ljungström

    April 16, 2010, 10:11:19

    Hehe, good stuff!

  3. Mackan Andersson

    April 16, 2010, 11:18:16

    “Stilig man i uniform”. Jo, jag tackar jag 😉 Ska bli intressant att läsa… Gillar “Bad Match”. Mycket. Och väntar otåligt på nya delar.

    Kul att du gillade och framför allt att jag fick casta dig som monster. Igen.

    Söt bild, dessutom. Tentacles FTW!
    .-= Mackan Andersson´s last blog ..Ur djupet – nu för nedladdning =-.

  4. Peter

    April 18, 2010, 14:14:11

    Me like!;)
    Tentakler har också känslor!:p

  5. Nisse

    April 18, 2010, 22:02:04

    Lite halv scary story.
    Men tänkte på en sak när jag läst den. Om jag inte minns helt fel så är det strängt förbjudet att filma och fotografera i säkerhetskontrollen på flygplatsen. Åtminstone var det så på Heathrow när jag flög sist.

  6. Caspian Rehbinder

    April 19, 2010, 09:45:20

    Mycket bra historia. Jag har återpostat den och skrivit lite på min blogg.
    Som monster handlar det inte om rent mjöl
    .-= Caspian Rehbinder´s last blog ..Aftonbladet motverkar politisk debatt =-.

  7. Anthony

    April 25, 2010, 15:39:50

    Haha, härlig twist!
    .-= Markus “LAKE” Berglund´s bitska tvillingbror´s last blog ..Lena Ek – “Vi i Centerpartiet kan aldrig acceptera censur” =-.



Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *