Pages

Categories

Search

 

Sommarföljetong 2: Är chefen månne vampyr?

(Detta är den andra delen av sommarföljetongen “Chefer så in i helvetet”. Blurb finns här.)

Tisdag den 25 april 2006
Vid det här laget har jag och mina nordiska kollegor blivit ganska härdade med tanke på allt vad Preben utsätter oss för. Ibland förvånar han dock till och med oss mer luttrade medarbetare. Med luttrade menar jag oss som lyckats undgå att få sparken i mer än sex månader. Själv har jag jobbat på företaget i tre år. Det är inte luttrat. Det är bara patetiskt.

Imorse hittade vi alla ett mejl i vår inkorg som Preben suttit och knåpat ihop tidigt imorse. Han sover aldrig om nätterna och vi har börjat misstänka en av tre saker: att han har insomnia, går på amfetamin eller att han är vampyr. Eftersom Preben är en riktig blodsugare skulle det sista ha varit mest troligt om det inte vore för att vampyrer är kända för att ha en viss känsla för stil och finess. Preben är en enda stor avsaknad av dem båda.

Från: Preben Skickat: tis 2006-04-25 03:51
Till: Rosetta Sten
Kopia: Tombola personal
Ämne: BESVIKEN!

Jag jobbar hårdast av alla. Jag jobbar så hårt att jag riskerar liv och lem. Varför är det BARA jag som jobbar? Ni har inte betalt för att slå dank och spendera mina pengar som fulla sjömän. På grund av er är min nattsömn förstörd, mitt familjeliv i spillror och mina blod- och kolesterolvärden USLA! Jag är skittrött på allt ert jävla gnäll. Vad klagar ni på? Ni har stolar att sitta på, skrivbord att ställa dem vid och datorer att mejla med, vad mer begär ni av mig? Framför allt är jag BESVIKEN på er ständiga otacksamhet. Det är ju mig det är mest synd om!
Preben

Det gnäll som Preben refererar till är en gemensam skrivelse som personalen i alla fyra länderna skrivit under för att om inte förändra vår arbetsmiljö – för det har vi inget större hopp om så länge Preben är kvar och han lär ju vara kvar för att stanna eftersom hans fru äger företaget – så för att åtminstone ha höjt våra röster i någon form av protest. Precis som med Prebens fru är det ingen av oss som är speciellt tilltalad av att lägga sig platt på rygg för Preben. Lite stolthet har vi trots allt kvar trots Prebens envisa försök att sudda ut den.

Istället för att svara på nattens mejlskörd, och i synnerhet på mejlet om hur usla vi alla är, har jag idag funderat en hel del. Mest på Preben. Han är den i särklass mest underlige man jag någonsin stött på. Ena stunden är han hur trevlig som helst och i nästa är han fullkomligt vidrig. Men riktigt vidrig är han oftast bara via mejl. Preben har svårt för konflikter ansikte mot ansikte. Han avskyr dem till och med som pesten via telefon. Detta resulterar i att han tidvis vägrar svara i telefon när någon av oss anställda ringer honom för att få besked om diverse olika jobbfrågor. För några månader sedan lyckades han undvika att svara på alla samtal från sin personal i mer än fyra veckor. Det är ganska imponerande, speciellt med tanke på att vi testade att ringa från kontoret, från olika mobiler och telefoner med dolt nummer. Vi bjöd till och med hem oss själva till nära och kära för att ringa från för honom helt okända telefonnummer. Någon gång borde han rimligtvis ha svarat, av misstag om inte annat, kanske trott att det var hans lika otrevliga fru eller någon annan.

Micke på den svenska marknadsavdelningen tror att Preben har någon sorts sjätte sinne som gör att han kan känna när det är personalen som ringer: ”på samma sätt som Fantomen kan känna på sig när det är fara å färde”. Min finske kollega Reijo Käki höll med honom. Jag påpekade för dem att Fantomen inte har något sjätte sinne, men då surnade Reijo till. Reijo anser sig vara kung av trivialkunskap och skulle aldrig erkänna att han tagit fel. Men det är till allas fördel om Preben inte är som Fantomen. Blotta tanken på Preben nerklämd i en blå sparkdräkt och randiga badbyxor är skrämmande. Dessutom skulle liknelsen med Fantomen också innebära att det alltid har funnits och alltid kommer att finnas en Preben. Att det att vara Preben går i arv från far till son. Eller att han är odödlig, vilket i och för sig skulle styrka vampyrteorin.

Det är något av en naturlag att alla hjältar ska ha en sidekick. Batman har Robin, Stålmannen har Lois Lane, Xena har Gabrielle och så vidare. Lika självklart är det att skurkarna har onda sidekicks. Preben har sin alldeles egen lille Renfield, Mads-Peder. Mads-Peder försvarar Prebens alla underliga nycker och uppenbara samarbetsproblem så här: ”Prebens enda fel är att han är alldeles för snäll mot folk och då blir man lätt utnyttjad. Det är synd om Preben.” Eftersom Preben tycker om att tycka synd om sig själv uppskattar han när andra också tycker synd om honom. Han och Mads-Peder lever i någon sorts ohelig symbios. En sån som Preben behöver alltid en Mads-Peder som bekräftar honom och stöttar honom i alla hans beslut, utför hans smutsjobb och som vid behov kan göras till syndabock. Det där sista förstår naturligtvis inte Mads-Peder för såna som han behöver alltid en bak att slicka. Dessutom får han ibland äran att sparka folk när Preben själv inte finns till hands och sånt gör Mads-Peder glad. Det får honom att känna sig viktig. Och längre, tror jag.

Mads-Peder köper svindyra italienska skor med klack som han inte tror syns under hans för långa byxor. Det gör de. Han tycker om rampljuset och söker sig till det som en mygga till en ljuslåga. Han köper skjortor för femtusen spänn och tror att det gör honom cool. Det gör det inte.

Från: Preben Skickat: tis 2006-04-25 09:32
Till: Rosetta Sten
Kopia: Tombola personal
Ämne: Var är du?!

Rosetta,
Varför svarar du inte på mina mejl?? Det är ditt jobb som
landchef
att bemöta min oro kring hur ni underminerar min
hälsa med era ohemula krav. Jag vill veta hur du ställer dig
till det här! Om du förstår allvaret i MIN svåra situation?
Dessutom vill jag se planerna för den stora annonskampanjen.
ASAP!
Svara omedelbart!
Preben

Det är inte utan att jag frestas med att svara honom med att citera honom själv: ”Det är ju mig det är mest synd om!”

(Sommarföljetongen fortsätter i morgon. Denna gång med ett rent gudomligt tema.)


Anna Troberg

Anna Troberg är verksamhetschef för Wikimedia Sverige och författare, men bland de karaktärsdanande ungdomssynderna kan hon räkna några år som bokförlagschef och ett förflutet som partiledare för Piratpartiet. Hennes humoristiska roman "Chefer från helvetet" är publicerad i Sverige, Norge och Finland. Hennes motto är: "Life is pain. Get used to it ... or make it better!" Åsikterna på bloggen är hennes egna.

Other posts by

Related Post


no Responses

  1. Opolitiskt

    June 17, 2010, 09:33:33

    Så klockrent. Påminner om en gammal chef jag hade när jag började min karriär. Hans företag hade vanligtvis en omsättning på personal som liknade en östeuropeisk bordell i Washington. Jag stannade i två år, och var vid slutet nästan övertygad om att jag inte var värd något, inte kunde något, och var ohyfsad och att bästa sättet att göra affärer var genom att vara bufflig.
    Jag lider med personen i berättelsen, och hoppas på att flytten till ett ordentligt jobb gick bra i slutändan.
    För egen del sa jag upp mig när jag fick ett löneök från 11000 till 11200 före skatt.

    Vad sa chefen när jag sa upp mig?
    “Ja du får ju skärpa till dig när jag inte kan hålla dig om ryggen längre”.

    1. Anna Troberg

      June 17, 2010, 09:37:57

      Hej Opolitiskt!
      Men URK vilken chef! Den där kommentaren om att hålla dig om ryggen är en mycket typisk Preben-kommentar. Världen snurrar ju liksom kring Prebens. De kan inte tänka sig att det finns något som sker eller inte sker helt utan deras inblandning. Tur att du slutade!



Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *