Pages

Categories

Search

 

Sommarföljetong 7: Chefen on tour – ett straff värre än döden

(Detta är den sjunde delen av sommarföljetongen “Chefer från helvetet”. Blurb finns här.)

Söndag den 30 april 2006
08:18 Prebens nordiska turné är inledd. Han startar i Oslo idag, kommer till Stockholm på torsdag och åker till Helsingfors nästa måndag.

Jag tillbringade gårdagen med att boka hotell och restauranger. Inte för att det behövde göras i helgen, utan för att Preben sms:ade mig i stort sett oavbrutet om att jag vägrade ringa runt och boka möten under helgen, dels för att det som sagt är ohövligt och dels för att det är i stort sett omöjligt att få tag på folk under valborgsfirandet. Jag löste problemet med att ge Preben något annat varje gång han frågade om det.

”Har du bokat mötet med den där vd:n?”

”Nej, men jag har bokat rum på Strand hotell.”

”Har du fått tag på Agnestig?”

”Nej, men jag har bokat bord på Gondolen.”

Preben är som ett barn. Blir han gnällig måste man avleda hans uppmärksamhet med något annat. Det fungerar ganska bra. Han är väldigt flängig i tanken och kan inte fokusera på samma sak alltför länge, såvida han inte är inne i en av sina maniska perioder då han kan fokusera på en liten bagatell i det oändliga. Som till exempel på lysknapparna på hotell Rival. Hotellet är ganska nytt och hyperdesignat och så även lysknapparna på hotellrummen. Preben var tidigare mycket förtjust i hotellet just för att det var så nytt och väldesignat, men nu har det fallit i onåd, för att lysknapparna är ”för tröga”. Kan en lysknapp ens vara trög? Jag tror att det snarare är Prebens muskler som är fullkomligt förtvinade av total brist på träning de senaste trettiofem åren. Nåväl, dessa lysknappar har Preben nu ondgjort sig över i mer än ett halvt år. När han bodde på hotellet för vad jag antar är sista gången gick han till och med ner i receptionen och klagade på de ”tröga lysknapparna”. Som om han verkligen trodde att någon skulle komma och byta ut dem för hans skull …

09:42 Nietzsche hade rätt. Gud är utan tvekan död. Jag har ondgjort mig i flera dagar om Prebens besök som om det vore det värsta som kunde inträffa. Det är det inte. I ljuset av det mejl som just damp ner i inkorgen bleknar allt i jämförelse.

Från: Preben Skickat: sön 2006-04-30 09:32
Till: Rosetta Sten
Kopia: Tombola personal
Ämne: Semester?

Rosetta,
När jag checkade in på hotellet i Oslo slog en tanke mig. Därför tänker jag komma med ett litet anspråkslöst förslag:
Vore det inte, som de säger här i Norge, ”koseligt” om du reste med mig runt Norden den här gången? Det kunde väl
vara skoj med en liten semestertripp så här på vårkanten? Och tänk så mycket du kan lära dig av att se mig in action.
Vilken förmån!

Skyndar du dig kan du vara här redan i eftermiddag.
Ses om ett par timmar.
Preben

Det är ett veritabelt finn fem fel-mejl:

1. Nej, man tar sig inte till Oslo på ett par timmar. Transfertid, Preben! Transfertid!

2. Semester? Det är jobb! Och om det var semester skulle jag resa så långt bort som möjligt från dig!

3. Nej, det är inte ”koseligt” att resa runt Norden med dig. Det är ett grymt straff – speciellt på valborg.

4. Nej, jag lär mig inget av att se dig in action. Möjligen kan det fungera som aversionsterapi för en lång rad olika saker.

5. Tror du jag är så dum att jag inte fattar att ditt ”anspråkslösa förslag” är en direkt order? Det förvånar mig att du inte antyder att jag ska ta med mig några irländska barn för grillning.

Jag är bedrövad. Jag har verkligen ingen lust att agera roadie för Preben på hans nordiska turné. Jag är ingen anhängare av uråldriga föreställningar om att kvinnor varken kan bära sina väskor eller öppna dörrar själv, men nog tycker jag att man kan förvänta sig att en vuxen karl åtminstone kan göra det åt sig själv.

18:26 Jag lyckades skaffa hundvakt till Hannibal och ta mig från Stockholm till Oslo på fyra timmar. Det är värt en belöning av något slag. Min belöning är att jag just nu sitter i konferensrummet på vårt kontor i Oslo med Preben mittemot mig. Jävla skitbelöning! Dessutom har jag dåligt samvete för lille Hannibal som alltid blir ledsen när jag åker bort.

Min norska motsvarighet 006 sitter bredvid Preben och ser plågad ut. Hennes föräldrar har naturligtvis inte döpt henne till 006. Så konstiga är de inte ens i Norge. Hon har själv tjatat sig till att få heta det i min blogg. Det hade något med gamla flickdrömmar att göra. Gud vet vad, jag är inte helt säker på att jag vill veta. Preben har för dagen svidat upp sig i en lusekofta vars häktor tycks vara nära bristningsgränsen över hans danska mage. Undrar vad han tänker ha på sig när vi kommer till Sverige? Knätofsar kanske? Hans fingrar är ständigt upptagna med att rulla cigaretter som han sedan röker upp fortare än han hinner rulla en ny. Han tror att mina fingrar är upptagna med att skriva ett referat av det pågående mötet. Det är de inte. Vill han att någon ska teckna ner hans långa lovsånger om sig själv får han väl anställa en bard.

”Men alltså, det här med rökförbud”, säger Preben och borstar ner lite överbliven tobak på golvet. ”Det är ju bara för jävligt! Och nu har Sverige också blivit en sån där fasciststat som Norge. Det skulle ALDRIG ske i Danmark!”

”Nej …”, säger 006 uppgivet. ”Det skulle nog faktiskt aldrig hända i Danmark.”

”Nej, verkligen inte. Till och med vår drottning njuter av tobakens fröjder och det bör ju sätta p för alla befängda idéer om rökförbud. Man kan ju inte förbjuda självaste drottningen!”

006 söker min blick, som för att få någon sorts moraliskt stöd.

”Var inte säker på det du. Den svenska kungen bolmar på rätt friskt han med och det blev rökförbud hos oss i alla fall.”

Preben lyfter blicken från sina arbetande fingrar och öppnar munnen så att cigaretten han röker på klibbar fast på underläppen och hänger där och dinglar på trekvart. Sedan sluter han munnen igen. Och öppnar den. Han ser ut som en fisk.

”Ska vi snacka skit eller jobba?” utbrister han till slut. ”Det är det som är fel med det här företaget: det är ju bara JAG som jobbar! Se bara på den där annonskampanjen som alla andra skiter fullständigt i!”

Just idag har Preben faktiskt jobbat ganska hårt. Speciellt med annonskampanjen. Eller kanske mer mot den. Redan innan jag kom hade han hunnit sparka Jon på säljavdelningen för att han är ”en komplett idiot” och när jag kom inramlandes direkt ur taxin från Gardermoen var han fullt sysselsatt med att mycket handgripligen avveckla den norska säljavdelningen helt. Hade jag inte hunnit flytta mig hade jag fått dess sista spillra, Jan, rakt på mig när jag öppnade ytterdörren. Det hetaste tipset just nu är att han kommer att hinna sparka en till innan vi beger oss till Stockholm på torsdag. Själv har jag satsat en liten slant på två till. Det brukar i genomsnitt ryka en person om dagen när Preben är på besök. Det är ganska chockerande med tanke på att inget av kontoren har mer än tio anställda. Den här gången har han ju dessutom gått ut oväntat hårt, så jag hoppas på att casha in fyra gånger pengarna.

”Förbannat gräsligt konferensbord förresten!” fortsätter Preben sedan ”jobbmötet” och dunkar med sina skorviga fingrar på det. Konferensbordet valde han själv för mindre än ett år sedan, men det verkar han ha glömt.

”Jävligt trista skrivbordsstolar också. Ni borde köpa såna vi har i Köpenhamn.”

Stolarna Preben insisterat på att köpa till Köpenhamnskontoret är både hyperdesignade, hiskeligt dyra och extremt obekväma. De de har här är snygga och av bästa ergonomiska kvalitet. Med tanke på att Norgekontoret dras med ett ständigt underskott vore det kanske en bättre idé att behålla dem och att låta bli att köpa nya som inte behövs. Preben håller inte med. Ett annat alternativ som han nog inte skulle förkasta lika kvickt vore att införskaffa katapultstolar så att han vid förekommen anledning lätt kan skjuta iväg de anställda som inte faller honom i smaken.

Fyra timmars möte har nu resulterat i följande: Preben har muttrat om det norska och svenska rökförbudet och beslutat att det ska köpas in ett nytt konferensbord och tolv nya skrivbordsstolar à sjutton tusen norska kronor styck. Han har klagat på mig för att jag bokat in honom på Strand istället för på hotell Rival, eftersom det ”ju är så himla mycket trevligare!” Tydligen har han också glömt bort de tröga lysknapparna och att han för några dagar sedan läxade upp mig rejält via mejl för att jag bokat in honom på Rival. Eftersom jag följt Lottas råd har jag naturligtvis bokat rum på både Strand och Rival och jag tänker inte boka av något av dem förrän Preben ligger nedbäddad antingen i Rivals lakan av egyptisk bomull eller i Strands lakan av alldeles vanlig bomull för oss dödliga.

Fyra timmar … Det är mer än en vecka kvar …

(Sommarföljetongen fortsätter i morgon. Denna gång sparkar firar Prebens proletärer första maj Edward Mucnch-style.)


Anna Troberg

Anna Troberg är verksamhetschef för Wikimedia Sverige och författare, men bland de karaktärsdanande ungdomssynderna kan hon räkna några år som bokförlagschef och ett förflutet som partiledare för Piratpartiet. Hennes humoristiska roman "Chefer från helvetet" är publicerad i Sverige, Norge och Finland. Hennes motto är: "Life is pain. Get used to it ... or make it better!" Åsikterna på bloggen är hennes egna.

Other posts by

Related Post


no Responses

  1. Anne Kekki Forshaga

    June 22, 2010, 14:49:05

    *skrattar* så jag kan inte läsa…tanx behövde ett gott *skratt*



Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *