Pages

Categories

Search

 

Sommarföljetong 9: Nordiskt korståg

(Detta är den nionde delen av sommarföljetongen “Chefer från helvetet”. Blurb finns här.)

Tisdag den 2 maj 2006
08:10 Frukost. Preben är en rent otäck syn när han hugger in på en frukostbuffé. Det är som om han aldrig hade ätit och som om han inte är säker på att någonsin få chansen igen. Jag tror att jag kommer att gå ner i vikt under min road trip med Preben. Att bevittna hans feeding frenzy varje morgon tar död på allt vad aptit heter under större delen av dagen. Han börjar med det varma: äggröra, bacon, prinskorv och allt annat som ryker. Sedan fortsätter han med kokt ägg, lax, sill och, om det finns, räkor. Sist men inte minst avslutar han med ett par rejäla mackor vars brokiga mångfald av pålägg till och med skulle gjort kungen imponerad. Ja inte Harald eller Carl Gustaf alltså, utan Elvis. Allra sist klämmer han i sig en croissant eller om det finns ännu hellre ett wienerbröd av något slag tillsammans med en cortado. Vad en cortado är ska jag berätta en annan dag, för det är en invecklad historia som kräver lite mer energi än vad jag har just nu.

Preben hugger sig genom personalen som en korsriddare genom en armé av hedningar. Han har redan sparkat Jan och Jon och jag förutspådde för ett par dagar sedan att han skulle hinna med minst två till innan han beger sig till Sverige för att decimera personalen där. Idag när jag kom ner till frukosten talade Preben om för mig att han under natten sparkat receptionisten Beate, så det ser tyvärr allt troligare ut att min spådom kommer att gå i upp064811Chefer. fyllelse. Det är inte troligt att Preben lyckas hålla sig ett helt dygn till utan att sparka någon. Kalla mig Saida …

Preben har även beordrat att den norska kontorschefen, vår kära 006 alltså, ska stämma Jan och Jon och företagets externa pr-firma. Exakt varför är något oklart. Jan och Jon har tagit kontakt med facket sedan Preben sparkade dem utan skäl och därmed tycker Preben att de visar illojalitet mot honom. Varför de nu ska vara lojala mot någon som handgripligen sparkat ut dem från kontoret och baktalat dem vet jag inte riktigt. Pr-firman har haft den dåliga smaken att skicka ett ekonomiskt krav de har på Prebens företag, ett krav som är helt korrekt och enligt det kontrakt de har med företaget, till inkasso. Preben är upprörd eftersom ”De tydligen inte fattar att ingen betalar ut pengar till inkompetenta idioter!” Det bör tilläggas att Jan, Jon och dessa inkompetenta idioter är de som faktiskt räddade den norska delen av företaget från ruinens brant förra året när Preben varit på shopping-spree och gjort diverse onödiga investeringar utan någon som helst tanke på att man måste ha täckning för dem. Om Preben fått råda helt fritt skulle företaget ha gått i konkurs fortare än en chef från helvetet hinner säga: ”Du får sparken!”

14:38 Bleka dödens minut i konferensrummet. Efter tre dagars prat om sin egen förträfflighet och vår inkompetens tycks Preben äntligen ha kommit fram till vad som faktiskt föranlett honom att ge sig ut på en nordisk eriksgata. Eller äntligen … Jag tar tillbaka det. Vi skulle alla föredra att vara lyckligt ovetande om den olycka som kommer att drabba oss inom kort.

Preben hade just vaggat in oss i någon form av halvdvala med sitt malande när något plötsligt fångade vår uppmärksamhet i den mässande danska ljudmattan.

”Ursäkta?” sa 006 och satte sig rakt upp i stolen.

Preben såg lite irriterad ut över hennes bristande uppmärksamhet. Han tycker att hans prat ska avnjutas som ett gott årgångsvin, med full uppmärksamhet i varje ögonblick.

”Jag sa att Barbara kommer till Köpenhamn om någon vecka för att se över verksamheten. Jag förstår inte varför du inte lyssnade ordentligt första gången jag sa det. Har du ADHD kanske?!”

Jag och 006 stirrade på varandra, raka som spett i ryggen och de där stickningarna i vänsterhanden kom tillbaka. Jag är inte läkare, men jag anar ett visst samband. Barbara Lepre-Coniglio är ond.

Man Barbara är inte bara ond, hon är dessutom gift med Preben och är Tombolas egentliga ägare. Hon låter Preben använda Norden som sin egen lilla affärssandlåda medan hon ägnar sig åt resten av världen. Dessa två olyckliga faktum upphöjer vår jobbtillvaro, när hon får ett av sina ryck att låtsas vara intresserad av företaget, från att vara tämligen vidrig till att bli fullkomligt osannolikt vidrig. Alla praktiska saker som normalt flyter relativt smidigt så länge vi kan hålla Preben sysselsatt på annat håll, förvandlas i Barbaras närvaro till en upplevelse som jag närmast kan likna vid att naken rida barbacka på en igelkott nerför en puckelpist.

Barbara är en hetlevrad italiensk dam som av någon outgrundlig anledning gifte sig med Preben i tidernas begynnelse. Jag vet inte vem som har haft sämst inflytande på vem. Troligast är att de bara spär på varandras otrevliga personligheter. Barbara har för vana att börja sina mejl med kärnfulla hälsningsfraser som: ”You are all like stupid little children!” eller ”You are all big stupid morons!” Hon har ett mål i livet och det är att tjäna så mycket pengar det bara går till vilket pris som helst. Det gör saker och ting lite komplicerade. På flera olika plan …

Hon gör som sagt vad som helst för pengar. Det innebär att hon utan att tveka skulle offra både Tombola och Preben om det bara skulle göra hennes redan feta plånbok ännu fetare. Att hon råkar vara gift med Preben är ingen förmildrande omständighet för Barbara. Tvärtom. Preben tycker naturligtvis inte om detta. Ännu mindre tycker han om att Barbara då och då kräver både insyn och avkastning. Han tycker inte om att betala folk för att arbeta överhuvudtaget och avkastning till Barbara är ju ännu värre för hon GÖR ju faktiskt inget, ja mer än äger hela skutan då. Preben lever i tron att det är en ynnest att jobba ihjäl sig för en blekfet, dansk psykopat och att man kanske egentligen skulle betala Preben för att få jobba åt honom. Det resulterar i många, långa och häftiga gräl mellan Preben och Barbara. Dessa förlöper oftast på det här sättet:

1. Preben och Barbara talar i telefon.

2. De slutar tala med varandra och börjar mejla istället, med kopia till hela personalen. (Varför vet jag inte, men det innebär att vi får ett oönskat fönster in i deras allra mörkaste äktenskapliga vrår.)

3. De slutar mejla och övergår till att mejla till sin personal, lägga fram sin sida av saken med åtföljande kommentarer i stil med: ”Tala om för min blodsugande fru/man (beroende på avsändaren) att hon/han är en idiot som försöker ruinera mig!”

4. Efter att vi förgäves har försökt medla, inte för att vi vill eller för att det är rätt, utan för att vi hoppas kunna återgå till våra arbeten, slutar det hela alltid med att Preben och Barbara förenas i någon sorts gemensamt hat och missnöje gentemot personalen och efter att vi blivit överösta av förolämpningar på både danska och engelska blir det lugnt igen. Tills nästa fight drar igång. Och det gör den. Alltid. Inom ett par dagar …

Mads-Peder tycker att Barbara är en underbar och driftig kvinna och det berättar han ofta och gärna för Preben för att hamna i bättre dager. Preben frustar mest, men kan inte annat än hålla med om att hon är en jävel på affärer och han spenderar mer än gärna hennes pengar på sina egna konstiga nycker. Det enda smolket i bägaren är att hon inte alltid är så förtjust i det. Barbara håller hårt i plånboken eftersom hon tycker om att se Preben böna och be efter mer.

Direkt efter Prebens obehagliga avslöjande reste sig Percy, den norske marknadschefen, och såg spyfärdig ut och stapplade ut ur konferensrummet med en osunt grönaktig färg i ansiktet. Vi andra stirrade efter honom som fågelholkar. Utom Preben. Han sa istället:

”Jag vill att allt ska vara tipptopp när Barbara kommer. Hon är en så förfinad varelse.”

Barbara är lika förfinad som en väghyvel …

16:40 Dagens möten är slut. Preben har bett mig att på väg till hotellet följa med honom ut på stan för att köpa något roligt till hans lille son, Jakob. Som vanligt med Preben var det naturligtvis inte en fråga utan en illa förtäckt order. Jakob är bara två år gammal och verkar än så länge vara lyckligt ovetande om vilket fasansfullt öde som drabbat honom i form av hans föräldrar. En dag kommer det att gå upp för honom och om jag nu kan hjälpa till att ge honom ett enda litet lyckligt minne av sin pappa från barndomen är det min mänskliga plikt att hjälpa till. Om Preben skulle få råda fritt skulle han antagligen förse sin son med en snålt tilltagen aktieportfölj i hans eget företag.

Jag återkommer senare. Om jag överlever shoppingturen alltså.

18:40 Jag överlevde. Ibland måste man vara tacksam för det lilla. Preben och jag har varit och shoppat. Vi gick först till Oslos största leksaksaffär. Där tvingade jag Preben att köpa en teddybjörn till Jakob. Preben tyckte det var onödigt. Han ville köpa en Barbie för att ”de har så fina kurvor och det bör gossar få lära sig att uppskatta redan i unga år”. För att få Preben på bättre tankar påpekade jag att gossar som leker med Barbie sällan visar något intresse för de där kurvorna i äldre år. Det fick genast Preben på andra tankar. Naturligtvis vet jag att det inte är så och att det är hysteriskt o-pk att säga det, men det är om möjligt ännu mindre pk att köpa en Barbie till en tvååring för ”kurvornas skull”. Dessutom saknar Barbie både bröstvårtor och muff och hur skoj är det egentligen? Måste vara urtrist för både henne och Ken. Och Ken ja … Inte mycket att skryta med där heller.

Efter leksaksaffären drog vi vidare till Steen & Ström. Preben gick runt länge och väl och drog och slet i barnkläderna och klagade på dåliga sömmar. Efter nästan en timmes muttrande vände han sig plötsligt om och såg mycket uppfordrande på mig: ”Hur fan ska jag veta hur stor han är? Du får välja storlek. Du har ju sett honom!”

Jag har träffat Prebens son en gång. Det var mer än ett år sedan. Preben kommer aldrig att få en kopp med texten ”Världens bästa pappa!” på. Dagens soundtrack blir “Daddy Cool” med Boney M.

(Sommarföljetongen fortsätter i morgon. Denna gång med otäcka inblickar i Prebens sexliv.)


Anna Troberg

Anna Troberg är verksamhetschef för Wikimedia Sverige och författare, men bland de karaktärsdanande ungdomssynderna kan hon räkna några år som bokförlagschef och ett förflutet som partiledare för Piratpartiet. Hennes humoristiska roman "Chefer från helvetet" är publicerad i Sverige, Norge och Finland. Hennes motto är: "Life is pain. Get used to it ... or make it better!" Åsikterna på bloggen är hennes egna.

Other posts by

Related Post


no Responses

  1. Webster

    June 24, 2010, 10:43:26

    Beskrivningen av Preben & Barbara fick mig att tänka på paret Mayflower i Hudson Hawk. The horror, the horror…



Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *