Pages

Categories

Search

 

Sommarföljetong 11: On the road med Preben

(Detta är den elfte delen av sommarföljetongen “Chefer från helvetet”. Blurb finns här.)

Torsdag den 4 maj 2006
09:41 Gardermoen. Det är lättare för en kamel att ta sig genom ett nålsöga än för en rik man att ta sig in i himmelriket. Tro mig, det är lättare att få igenom hela jävla Kolmården OCH Djursholm genom ett nålsöga än att få Preben till en flygplats i tid. Vi skulle ha varit här för en timme sedan. Det var vi inte. Preben är just nu framme vid incheckningen och härjar om varför planet inte väntade på oss. Plan väntar inte. Preben reser mycket så han borde veta det. Men det är ju så mycket Preben borde veta …

Jag står lite avsides och mobilbloggar, så att ingen ska tro att jag är med den där idioten som viftar med två flygbiljetter rakt i ansiktet på den stackars lille mannen i incheckningen. Jag undrar vad Preben förväntar sig att få ut av det där? Tror han att de ska vända flygplanet och komma tillbaka för att hämta upp oss? Det skulle inte förvåna mig det minsta.

Jag ser mig omkring lite, mest för att inte behöva bli alltför beklämd av Prebens lilla scen. Gardermoen är en fin flygplats. Den skulle kunna vara riktigt trevlig, men just nu känner jag mig mest som Jona i valfiskens mage under Gardermoens välvda träbågar som ser ut som gigantiska revben. Det känns trots det luftiga utrymmet trångt och kvavt och när Preben demonstrativt river sönder biljetterna och vänder sig om och kliver med långa steg mot mig där jag står med alla våra väskor, min enda och hans fyra, så kommer de där vaga stickningarna i vänsterhanden tillbaka.

”Jaha, nu har jag klarat skivan, Rosetta!” Grundtonen är sur, men det finns något triumferande också i rösten. ”Jag har ordnat ett taxiflyg till Stockholm.”

”Vad kostar det?” är det enda jag lyckas klämma fram.

Preben ser irriterad ut.

”Kostar och kostar! Vi har ju inget val. Ibland tycker jag att du borde höja blicken lite, Rosetta, och ha lite mer visioner. Det kan du lära dig av mig. Dessutom sa jag att det skulle faktureras till Sverigekontoret, så det spelar ju ingen roll vad det kostar. Kom nu!”

Preben marscherar iväg och lämnar mig med alla väskor. Toppen! Inte nog med att jag får släpa på hans pinaler, dessutom ska Sverigekontoret betala kalaset. Det finns massor med alternativ till flygtaxi. Till exempel komma i tid till det flyg man redan bokat eller att vänta på nästa flyg. Preben tror att han ska vinna tid. Det gör han inte. Flygtaxin kommer att vara framme på Bromma en timme senare än nästa vanliga flyg.

10:27 Medan Preben dividerar med piloten på plattan om huruvida det inte går att landa närmare hotellet i Stockholm än på Bromma (Gärdet kanske?), så passar jag på att ringa hem till kontoret och tala om när vi kommer att vara framme. Det är tryckt stämning. Alla undrar vilka som kommer att få sparken den här gången. Jag har alltid lägst odds eftersom jag jobbat längst med Preben och därmed rimligen borde ha åkt ut för typ två år sedan. Fråga mig inte varför jag klarat mig, för Preben visar med all önskvärd tydlighet att han tycker lika illa om mig som alla andra. Nåväl, det återstår att se. Om jag ska vara riktigt ärlig skulle det faktiskt vara en enorm lättnad att få sparken och gå till det underbara landet bortom Preben. Mina gamla kollegor som redan är där säger att det är riktigt trevligt. Som ett Nangijala, fast utan Tengil.

Det är inte utan att jag känner mig som en krigskorrespondent när jag åker runt med Preben. Man måste ständigt vara beredd att ducka när man befinner sig i korselden, men samtidigt drivs man av lusten att rapportera vad som händer vid fronten till de egna bakom fronten.

Eftersom piloten till Prebens stora förtret vägrade söka landningstillstånd för fickparkering utanför hotell Rival landade vi i alla fall på Bromma till slut. Preben tillbringade hela flygresan med att sova med öppen mun och med fingrarna instoppade i byxlinningen, som om han vore rädd att något där innanför planerade att rymma. Taxiresan in till hotell Rival gick fort. Preben tyckte att det tog ”en jävla tid” och la sedan till: ”Tycker du inte att hennes Marve borde få veta vad hon håller på med?” Jag svarade inte direkt, för jag var tvungen att tänka efter någon sekund på vad det var Preben kunde fiska efter med 006 den här gången. ”Han vet ju att hon är kontorschef”,
svarade jag för att köpa mig ett par sekunder. ”Ja, ja. Än så länge ja. Jag tycker uppriktigt sagt inte att hon är så mycket till chef. Hade hon varit det hade hon aldrig köpt det där gräsliga konferensbordet. Jag tror jag ska ta itu med det där.”

Exakt vad han menade med det där sista förstod jag inte förrän Preben stod och checkade in och jag fick ett upprört sms från 006: ”Preben har läst mina MSN-chattar med ToyBoy och hotar att berätta för Marve! Vad ska jag göra? Hjälp!”

Fan också! Jäkla Preben! Jag kan ju inte påstå att jag är förvånad över hans tilltag. Han är en enda stor integritetskränkning hela han, men ändå. 006 har haft en alldeles oskyldig liten chattflört med en av expediterna på Tanums bokhandel på Karl Johan. Det kan man ju knappast klandra henne för. När man jobbar för Preben greppar man efter varje halmstrå av uppmuntran. Det är bara naturligt. Att ToyBoy dessutom är tjugofem år gammal och tycker att träning är kul gör ju bara uppmuntran desto mer effektiv. 006:s sambo Marve skulle naturligtvis inte se saken riktigt så, därför måste vi komma på något sätt att hejda Preben.

Eftersom Preben stod beställd men inte avhämtad vid hissen och såg sig om efter mig hann jag bara skicka iväg ett kort smssvar som hastigast till 006: ”Fan! Hör av mig asap. P väntar. Fråga proletärerna. Återkommer. /R”. Trots att han själv alltid är sen, blir Preben alltid mycket förgrymmad om han själv får vänta på någon. Han är outgrundlig vår käre Preben.

(Sommarföljetongen fortsätter i morgon. Denna gång bjuds det på nakenchock.)


Anna Troberg

Anna Troberg är verksamhetschef för Wikimedia Sverige och författare, men bland de karaktärsdanande ungdomssynderna kan hon räkna några år som bokförlagschef och ett förflutet som partiledare för Piratpartiet. Hennes humoristiska roman "Chefer från helvetet" är publicerad i Sverige, Norge och Finland. Hennes motto är: "Life is pain. Get used to it ... or make it better!" Åsikterna på bloggen är hennes egna.

Other posts by

Related Post


no Responses



Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *