Pages

Categories

Search

 

Sommarföljetong 13: Rapport från skyttegraven 2

(Detta är den trettonde delen av sommarföljetongen “Chefer från helvetet”. Blurb finns här.)

Lördag den 6 maj 2006
Gårdagen började illa: Preben endast iklädd en liten hotellhandduk. Sedan gick det nerför därifrån och slutade med eländesgrannarnas klagomål på Hannibal. Mitt schema enligt Prebentid fungerade ganska väl tills Preben fick för sig att det soliga vädret var perfekt för en promenad längs med Skeppsbron vid slottet. ”Man vet ju aldrig om man får se någon kunglighet!” Och säkert som amen i kyrkan berättar han sedan glatt om sin förhoppning om att någon gång få en kunglig dubbelmacka. Och: ”Sverige är ju ett jävla skitland, men ni har faktiskt snyggare kungligheter än vi har i Danmark.” Prebens filosoferande om dubbelmackan i solskenet utanför slottet resulterade i att vi fick ställa in dagens enda egentligt viktiga möte.

Vid åtta (sex enligt Prebentid) var det så dags för middag. Middagen skulle intas på Gondolen och Preben verkade ganska nöjd med det. Men under kvällens gång gnälldes det otaliga gånger om att vi borde valt en uteservering istället. Att det är för tidigt på våren och att inget ställe hunnit öppna sin uteservering än brydde han sig inte om. Han berättade också glatt om de givande mötena i Oslo, berättade vilka idioter våra norska kollegor är och att det minsann var rätt åt dem att tre av dem fick sparken. Sedan avslutade han med att hugga gaffeln i sin blodiga biff och säga: ”Ja, jag hoppas att det blir lika givande möten här. Det är alltid bra med lite nytt blod i en organisation.” Kort sagt: jag kommer att sparka några av er med, men jag tänker inte tala om vilka än. Oroväckande. Tänk om han inte sparkar mig! The Horror!

11:00 Dagen har inte börjat så mycket bättre idag. Jag har tvingats se på medan Preben vältrade sig över hotellets frukostbuffé. Igen. Det enda som gör den här morgonen bättre än den igår är att han idag åtminstone har kläderna på sig. Jag har nu skickat iväg Preben till en tidig lunch med en ung, vacker, känd svensk kvinna som han hoppas kunna charma till ett samarbete. Naturligtvis får inte jag vara med på den lunchen. Preben hoppas inte bara på ett affärsmässigt samarbete. Preben hoppas på en regelrätt affär. Det kommer han inte att få.

Avbrottet i daddandet av Preben ger mig en välbehövlig andningspaus och tillfälle att skicka en rapport till bloggen. Hur skulle jag kunna låta bli? Under den kaotiska frukosten imorse fick jag lite information av Preben själv som jag inte kände till sedan tidigare, men som egentligen inte förvånade mig det minsta. Preben berättade nämligen stolt om varför han startade sitt första företag för drygt trettio år sedan.

”Jag hade inte så mycket att göra, mer än att gå i terapi fyra gånger i veckan.”

”Hade du inget jobb?”

”Nja, jag var något av en Robin Hood.”

”Robin Hood?”

”Ja, du vet, ta från de rika och ge till de fattiga. Jag hade det ju inte så bra ställt på den tiden.”

”Stal du?”

”Hö, hö! Tja, om folk inte är tillräckligt smarta för att inte låta sig luras, så får de väl skylla sig själva, eller hur? I alla fall så tyckte min psykoanalytiker att jag behövde något att sysselsätta mig med och föreslog att jag kunde starta eget.”

Som om det vore något att skryta med. Och Robin Hood? Om Preben är Robin Hood så är jag ta mig fan Tingeling.

Dagens soundtrack är, trots att dagen knappt börjat, The Smiths med ”Shoplifters of the World Unite”.

14:11 Jag skulle vilja kunna säga: på Prebenfronten intet nytt. Tyvärr kan jag inte det. Prebens lunch avlöpte nog inte helt enligt planerna. Hans affärsplaner verkar ha stött på patrull och han kom tillbaka till kontoret med en bister min och muntrade genast upp sig genom att låta sitt besök kräva det första offret. Tyvärr var det inte mig han sparkade, utan Danne på marknadsföringsavdelningen. Han fick sparken för att han genomfört en stor reklamkampanj i tunnelbanan som Preben tyckte blev för dyr.

”Hur i helvete kan du slösa bort så mycket pengar på ingenting?” skrek Preben och pekade på dörren.

Att det var Preben som initierade tunnelbanekampanjen, godkände den in i minsta detalj och inte minst faktiskt tvingade oss att genomföra den trots våra protester med hänvisning till att den sköt budgeten i sank tycks i nuläget inte spela någon som helst roll och den här gången är det Danne som får bära hundhuvudet. Dessutom blir Prebens vrede ganska löjeväckande om man ställer den miljon som spenderades på tunnelbanekampanjen mot det tvåsiffriga miljonbelopp som Preben nu vill lägga på att köpa all tillgänglig reklamplats i de fyra huvudstäderna. Det om något är pengar kastade i sjön. Preben tycker själv att det är väl investerade pengar som man inte kan ”lägga i händerna på en klåpare som Danne”.

Nåja, Danne är en cool kille som redan har andra jobberbjudanden och han ska nu tillbringa lördagskvällen med att fira att han slipper jobba för Preben. Själv ska jag tillbringa lördagskvällen med Preben … Ocoolt som fan. På Sturehof dessutom. Stället suger. Om jag hade velat äta middag i ett helt vitkaklat rum hade jag lika gärna kunnat köpa en Big Mac & Co och gå till närmaste badhusdusch. Mycket billigare och man skulle slippa den stroppiga personalen.

14:37 Jag fick just tråkiga nyheter från 006 i Norge.

Från: 006 Skickat: lör 2006-05-06 14:22
Till: Rosetta Sten
Kopia:
Ämne: Percy packar ihop
Percy kom inte till kontoret igår. Jag försökte ringa hans mobil, men han svarade inte. När jag gick in på hans kontor satt det en Post-it-lapp på hans datorskärm som han måste ha satt dit igår innan han gick hem. På lappen stod det: ”Jag är färdig!” Då ringde jag till hans fru som skyndade sig hem från sitt jobb och hittade Percy liggande i sängen bredvid en tom pillerburk och en flaska hjemmebrent. Förfärligt!

Hon fick i alla fall iväg honom i ambulans till sjukhuset och där magpumpade de honom. Han är fortfarande medvetslös, men de säger att han kommer att klara sig. De håller kvar honom för observation i några dagar. Jag hör av mig så snart jag vet någonting mer.
006

Vad ska man göra? Jag har i alla fall ringt Percys fru och bett henne höra av sig om det finns något jag kan hjälpa henne med. Jag vet inte vad mer jag kan göra. Trots att jag sett det mesta under mina tre år med Preben, så är det faktiskt inte förrän nu som jag verkligen inser vad han gör med folk. Kan han komma in under skinnet på Percy kan han göra det på mig. Det finns ingen som är immun mot Preben. Jag orkar inte tänka mer på det precis nu. Jag har kvällens middag att tänka på.

18:57 Eftermiddagen har bortsett från de dåliga nyheterna från Oslo varit relativt lugn. Den vanliga mixen av Prebens utbrott över tillvarons jävlighet, alldeles för ingående beskrivningar om vad han fantiserar om att få göra (alla utom Preben vet att han aldrig kommer att få göra något av det) och ständiga rökpauser. Rökpauser som alltid åtföljs av dålig stämning eftersom Preben röker precis överallt och det gör folk förbannade. I hotellfoajéer, restauranger, taxibilar, till och med i hissar. Och varje gång någon säger till honom beter han sig som om det är han som är normal och alla andra är dumma i huvudet. Och varje gång måste han ha en liten utläggning om vilken fasciststat Sverige (och Norge för den delen) är, eftersom man inte får röka överallt. Det hör till saken att Preben inte bara röker, han röker extra starka, hemrullade, danska cigaretter.

Om en halvtimme ska vi vara på restaurangen. Preben sitter och pratar i telefon med sin gräsliga fru. Han har dessutom beställt tid för en massage som skulle ha börjat för tjugo minuter sen. Hur han ska hinna få en fyrtiofemminuters massage och sen hinna till restaurangen inom en halvtimme är en tidsekvation som bara inte går ihop. Inte ens mitt Prebentidanpassade schema
kommer att klara av det här.

20:03 Prebens degiga kropp tycks vara färdigknådad för den här gången. Han kom just ut endast iklädd en liten lapp som borde skämmas över att kalla sig frottéhandduk och sa till mig att rappa på lite för vi måste skynda oss till restaurangen. Jag? Jag har suttit och väntat i två timmar på honom. Och jag har i alla fall kläderna på.

(Sommarföljetongen fortsätter i morgon. Denna gång söker Preben tillfredställelse.)


Anna Troberg

Anna Troberg är verksamhetschef för Wikimedia Sverige och författare, men bland de karaktärsdanande ungdomssynderna kan hon räkna några år som bokförlagschef och ett förflutet som partiledare för Piratpartiet. Hennes humoristiska roman "Chefer från helvetet" är publicerad i Sverige, Norge och Finland. Hennes motto är: "Life is pain. Get used to it ... or make it better!" Åsikterna på bloggen är hennes egna.

Other posts by

Related Post


no Responses



Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *