Pages

Categories

Search

 

Sommarföljetong 17: Skepp ohoj!

(Detta är den sjuttonde delen av sommarföljetongen “Chefer från helvetet”. Blurb finns här.)

Måndag den 8 maj 2006
17:14 Tänkte inte berätta att jag fyller år idag, men låt gå. Trettiotvå. Jag hade ingen åldersångest förrän Preben meddelade att vi ska ta färjan till Finland för att ”riktigt hinna fira dig på vägen till Helsingfors!” Är det så här man vet när man börjar bli gammal? När man börjar få hemska straff istället för presenter? Det kanske är dags att börja bäva för vad man kommer att få i femtioårspresent. En scudmissil i magen kanske? Eller kanske är det så illa att man ska vara glad om det är i magen man får den. Egentligen ville jag bara ligga hemma på soffan och titta på teve med Hannibal. Nu var jag tvungen att åka iväg på straffresa och han iväg till sin hundvakt igen.

Jag är dessutom inte så dum att jag inte förstår att Prebens plötsliga beslut att ta färjan inte har något som helst med min födelsedag att göra. Det har däremot allt att göra med den finska damen han träffade i hotellbaren igår. Finlandsfärja känns på något sätt helt rätt för Preben, som en enda jättelekplats för sexistiska chefer med begynnande alkoholproblem. Själv kommer jag inte att trivas. Men om Preben nu har siktet inställt på att ”knäcka” mig för att sedan bygga upp mig igen så är han på rätt spår. Vill man knäcka La Rosetta är en tripp med en finlandsfärja ett mycket bra ställe att börja på …

17.48 Jag anar oråd. Jag och Preben skildes åt för att installera oss i våra hytter. Han i sin lyxsvit med Chesterfieldfåtöljer på däck nio och jag i min damplats på däck två, under bildäck. Preben tyckte att det var onödigt att boka två lyxsviter eftersom man ju ska vara sparsam: ”Det brukar du ju alltid säga själv, Rosetta. ’Tänk på budgeten, Preben!’ Budgeten! Hö, hö!” Att vi hade kunnat få två helt ok hytter för betydligt mycket mindre än vad Prebens lyxsvit kostar har inte fallit honom in. Mitt enda hopp är att jag i alla fall slipper dela mina åtta kvadrat med något fyllo. På tal om fyllo ja, jag anar som sagt oråd.

Alldeles nyss fick jag det här sms:et från Preben: ”Kommer du ihåg vad jag har för hyttnummer?”

Till och med jag kan se att danskan är felstavad och att flera bokstäver fattas. Det betyder att även om Preben nu inte hittar sin hytt, så har han med största sannolikhet åtminstone hittat till en eller flera barer ombord. Klockan är inte ens sex, så man kan ana att hans magbacill kommer att sätta p för alla möten i Helsingfors imorgon. Bäst jag mejlar Helsingforskontoret och förvarnar dem så att inga viktiga möten kommer i kläm.

18:07 Just som jag skickat iväg några varningens ord till min finske olycksbroder, Reijo, ringer Preben. Eller, det ringer åtminstone någon från Prebens mobil, men vem är inte helt lätt att avgöra. Sprit är den store utjämnaren. Vi låter alla lika när vi fyllevrålar. Under förutsättning att vi fyllevrålar alls alltså.

18:12 Någon ringer från Prebens telefon igen. Den här gången är jag nästan säker att det är Preben, för någon sluddrar något om ”visioner, man måste ha visioner” innan samtalet bryts.

18:18 Det ringer från Prebens telefon ännu en gång. Den här gången är jag helt säker på att det är Preben. Fyllevrålen avbryts nämligen av ett ”Rosetta, jag har ju lärt dig allt du kan!” Det är ingen annan än Preben som säger så. Undrar om han tänker fortsätta att ringa hela kvällen? Jag tänkte försöka jobba undan lite och det är ganska störande. Å andra sidan innebär en mycket full Preben att jag antagligen slipper ifrån den flådiga budgetbuffé han tänkt bjuda mig på för att fira min ”stora dag”. Stora dag? Jag tycker att den här dagen suger.

18:27 Det kommer ännu ett samtal från Prebens telefon, men den här gången är det inte Preben i andra änden. Det är en säkerhetsvakt som vänligt presenterar sig på finlandssvenska.

”Vi har plockat in en ganska överförfriskad äldre, dansk man som betedde sig lite illa uppe i Captain Corner’s pub.”

”Jag är ta mig fan inte äldre!” hörs en missnöjd Preben i bakgrunden.

”Jaha.”

”Ja, han påstår att han tillhör dig.”

”Tillhör och tillhör … Han är min chef …”

”Oj, jag beklagar verkligen.”

”Jag med.”

”Vi har honom i alla fall i förvar här. Du kan komma och hämta honom om ett par timmar när han nyktrat till lite.” Han låter väldigt medlidsam på rösten.

”Måste jag hämta honom? Jag menar, kan ni inte ha kvar honom över natten?”

”Öh, normalt föredrar vi att låta dem gå så fort som möjligt, det är ganska många som hamnar här förr eller senare. Din chef är ganska tidig …”

”Snälla …?”

”Ok. För din skull gör jag ett undantag. Du får hämta ut honom när vi lägger till i Helsingfors imorgon. Vet du, eftersom han inte kommer att behöva sin hytt kan ju du ta den. Kom hit, så får du hans nyckelkort.”

19:04 Prebens lyxhytt har förändrat min syn på både finlandsfärjor och på min födelsedag en hel del. Det kanske inte är så dumt ändå. När jag hämtade nyckeln talade säkerhetsvakten om att Preben tydligen antastat en dam i leopardtights uppe i baren och sedan ställt till en scen för att han inte blivit serverad mer alkohol. Säkerhetsvakten lovade att säga till Preben att han inte fått tag på mig, så nu sitter jag här med rumpan i en Chesterfieldfåtölj, en whisky i handen, utsikt över Östersjön och laptopen i knät. Jag har mejlat Reijo och sagt att det nog är bäst att ställa in alla möten imorgon. Chansen att Preben ska vara vid tillräckligt god vigör för att möten ens är att tänka på är obefintlig. Jag har också mejlat mina stackars svenska proletärer och sagt åt dem att gå ut och ha skoj på företagets (alltså Prebens) bekostnad för att
fira att han äntligen åkt. Jag har dåligt samvete över att behöva lämna dem att sopa upp spillrorna efter Prebens härjningar på egen hand. Det känns inte riktigt bra.

Däremot känns det bra att för första gången på mycket länge vara helt säker på att kunna jobba i lugn och ro. Preben borde bli arresterad lite oftare. Det skulle höja effektiviteten inom företaget en hel del. När jag tänker efter så är det här den finaste presenten jag någonsin fått, ja att Preben sitter i fyllecell alltså. Och tänk att jag fick den av en fullkomlig främling som bara ville mig väl! Det är då inte utan att man blir lite rörd …

(Sommarföljetongen fortsätter i morgon. Denna gång muckar Preben.)


Anna Troberg

Anna Troberg är verksamhetschef för Wikimedia Sverige och författare, men bland de karaktärsdanande ungdomssynderna kan hon räkna några år som bokförlagschef och ett förflutet som partiledare för Piratpartiet. Hennes humoristiska roman "Chefer från helvetet" är publicerad i Sverige, Norge och Finland. Hennes motto är: "Life is pain. Get used to it ... or make it better!" Åsikterna på bloggen är hennes egna.

Other posts by

Related Post


no Responses

  1. Egil Möller

    July 13, 2010, 09:38:18

    Fan du får inte göra så här, nu höll jag ju på att garva ihjäl mig! Redan på morgonen!



Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *