Pages

Categories

Search

 

Utsikt från elfenbenstornet

by
July 14, 2010
Kulturpolitk, Politik, Upphovsrätt
No Comment

Jag är en kultursnobb utan dess like. Jag tror att det finns bra och dålig kultur och jag skäms inte ens för denna otidsenliga tanke. Men jag är i alla fall en kultursnobb med självinsikt. Jag inser att det som är bra för mig inte är det för någon annan. Mitt liv förändrades när jag upptäckte Jeanette Winterson och T.S. Eliot. Jag vägrar att lägga mig ner och dö innan jag ägt en Massimo Rao-målning, helst den som illustrerar det här blogginlägget. Men en god väns mammas liv förändrades när hon upptäckte Jackie Collins.

Vem är jag att sätta mig till doms över vem av oss som har mest rätt? Kultur är inte sport. Man kan inte räkna mål, klocka tider eller mäta höjder. Det enda som räknas är vad man känner i hjärtat när man konfronteras med den. Och den känslan är personlig och kan inte jämföras. Framför allt får den aldrig användas som ett vapen mot andra som inte känner detsamma.

Anledningen till mina små utsvävningar från elfenbenstornet är Anders Mildners artikel i SvD i dag: “Kulturisolationismen har fått genomslag”. Han tar upp mycket sådant som jag själv skrivit om tidigare. Han tar upp de traditionella partiernas dubbelmoral vad det gäller upphovsrättslagstiftningen:

Under valnatten 2006 satt partiledarna i SVT:s soffa och svarade förvånansvärt enhälligt. Den upphovsrättslagstiftning som deras partier alldeles nyligen hade röstat igenom i riksdagen skulle ”ses över”. Ni kommer kanske ihåg hur det lät – inte kunde man kriminalisera en hel generation, och så vidare. Så lade sig valyran och partierna kom fram till att, jo, man kunde nog ändå det, när allt kom omkring.

Mildner går sedan vidare och pratar om den nya, framväxande kulturen och dess relation till dess föregångare:

Kultur har aldrig skapats ur intet, utan har alltid varit ett resultat av ärvda, lånade och återanvända brottstycken. Av just denna anledning har lagstiftaren lämnat utrymme åt en kulturell allmänning – och gjort konstnärliga verk fria att använda efter ett visst antal år, så att kommande generationer kan bygga vidare på det som skapas idag.

Detta leder fram till två knäckfrågor som jag tänker mycket på. Det faktum att denna allmänning nu ständigt attackeras av upphovsrättsindustrin och att kreatörsyrket håller på att lösas upp.

Hur ska vi som skapar kunna spinna vidare på kulturens väldiga nätverk om tråd efter tråd klipps av av en ohemul lagstiftning, giriga storbolag och lättlurade politiker? Hur ska vi finna vår plats i ett större sammanhang när det ständigt byggs nya murar? Hur ska vi kunna skapa ny kultur när våra distributionsvägar kriminaliseras? Det faktum att den nya tidens kreatörer ständigt kämpar på för att kunna skapa och nå ut, är ett bevis för deras ihärdighet, inte på samtidens välvilja.

Och vilka är egentligen dessa nya kreatörer? Mildner sammanfattar det utmärkt:

För vem är journalist i en värld där alla har sin egen blogg? Vem är fotograf i en tid där alla publicerar sina egna bilder? Vem är musiker i ett samhälle där alla kan spela in och distribuera sin egen musik? Och vad innebär egentligen hela den här utvecklingen för hur vi bör utforma upphovsrätten?

Förr var man tvungen att ha godkänts av etablissemanget innan man kunde kalla sig för kreatör. Enligt författarförbundet måste man ha minst två publicerade verk under bältet för att få bli medlem. Vad betyder det i en värld där vi alla kan publicera verk på löpande band med ett par musklick?

I dag behöver man bara skapa något för att man ska kunna kalla sig kreatör. Sanningen är att man inte ens behöver någon speciell talang för det, man behöver bara hitta tillräckligt många människor som tycker om det man gör. Men talang behöver man å andra sidan inte för att bli godkänd av etablissemanget heller. Gör en djupdykning i det svenska “deckarundret” som plågat oss de senaste åren, så förstår ni vad jag menar.

Mildner ser en fara i att politiker stirrar sig blinda på vad kultur och kreatörer borde vara, att man hänger sig fast i en gammal och likriktad syn på kultur. Han har helt rätt. Kulturutredningen talar sitt tydliga språk. Den är hundratals sidor lång och nämner bara nätet i ett par stycken, trots att internet är vår tids största kulturbärare. De rödgrönas kulturpolitiska utspel faller i samma grop.

Dessutom missar de att deras kulturpolitik och stöd till upphovsrättsindustrin utarmar kulturen. Upphovsrättsindustrin är inte intresserad av kvalitet och bredd. De är intresserade av säkra kort. De producerar kultur som ger ett säkert KICHING i kassan. Det rimmar illa med politikernas tanke om finkultur. Det är nämligen inte det som generellt kallas “finkultur” som genererar KICHING. Samtidigt som man sitter i knät på upphovsrättsindustrin som bara tänker sälj, sälj, sälj, så vurmar man för konst som inte säljer. Det skapar en märklig obalans.

I samma takt som man ger efter för upphovsrättsindustrins krav som leder till kulturell likriktning, måste man pumpa in pengar för att få kulturellt djup och bredd. Man bedriver en kulturpolitik som hör hemma på 70- 0ch 80-talet, före internet. Man vill vara kompis med upphovsrättsindustrin och samtidigt gynna den lilla grupp etablerade kulturskapare som inte är intresserade av att ta steget in i framtidens kulturlandskap. Det är en kulturpolitisk återvändsgränd.

I stället borde man fokusera på att öppna upp kulturlandskapet. Locka in upphovsrättsindustrin och tröga kreatörer i den nya tiden med hjälp av piska och morot. Riv murar, mjuka upp lagstiftningen, uppmuntra nya distributionssätt och nya kreatörer. Det är så vi kan få kulturellt djup och bredd. De pengar som läggs på kulturen ska inte användas som flytringar åt gamla affärsmodeller som inte flyter av sig själv längre. De ska läggas på att hitta nya vägar för den nya generationens kreatörer. Man måste dessutom inse att det ständigt tillkommer nya kulturformer och att de också är kultur. Ingen tjänar på att man behandlar dem styvmoderligt, framför allt inte kulturen. Den vill växa och frodas. Den måste göra det för att överleva. En stagnerad kultur är snart en död kultur.

Mildner utnämner redan nu upphovsrättsindustrin till fildelningsdebattens vinnare. Jag tror att han har helt fel. Dagens nya kreatörer vet hur viktigt internet är för deras möjligheter att leva på sitt skapande. Om man inte är aktiv på nätet finns man inte. De vet att det är en framtidsinvestering att dela med sig av det de skapat. Fler och fler väljer bort upphovsrättsindustrins snitslade och förlegade banor till fansen. De vill ha en relation till fansen. De vill prata med dem, inte till dem. Och framför allt, de litar på att fansen kommer att visa sin uppskattning. Internet behöver räddas, för deras skull.

Fildelningsdebatten har redan en vinnare och det är den nya tidens kreatörer och kulturkonsumenter. Problemet är att lagstiftningen släpar efter. Det tänker Piratpartiet rätta till när vi kommer in i riksdagen. Det glädjer mig, eftersom jag själv är en av de kreatörer som vågat släppa taget om det gamla och nu brinner för att pröva mina vingar i det nya.


Anna Troberg

Anna Troberg är verksamhetschef för Wikimedia Sverige och författare, men bland de karaktärsdanande ungdomssynderna kan hon räkna några år som bokförlagschef och ett förflutet som partiledare för Piratpartiet. Hennes humoristiska roman "Chefer från helvetet" är publicerad i Sverige, Norge och Finland. Hennes motto är: "Life is pain. Get used to it ... or make it better!" Åsikterna på bloggen är hennes egna.

Other posts by

Related Post


no Responses

  1. Laszlo Donat

    July 14, 2010, 12:43:34

    Sen 1848 års revolutioner politikern alltid ville kontrollera media och kulturen! Författarförbundet, Konstnärernas Riksorganisation är en sorts kontrollorgan från början, liksom radiolicensen. I diktaturer man samlade in poeter, författare, konstnärer och musikskapare, liksom radioapparater vid kriser. Dagens kulturbidrag är en liknande kontrollorgan (kanske dagens politiker omedvetna om det) så att rätt sorts folk tar emot bidrag. Om politikerna insett vilken “risk” internet innebär då skulle det varit licenserat och censurerats och begränsad från början, liksom radio var.

  2. Unni Drougge

    July 14, 2010, 14:42:01

    Heja!!!

  3. khd

    July 14, 2010, 16:31:53

    >>Mildner kommer aldrig från valrörelsen 2006<<

    Vem är journalist i en värld där alla har sin egen blogg? Det frågar sig Anders Mildner i en krönika som sannolikt fått långt större spridning genom det faktum att Mildner är yrkesverksam journalist, publicerad i Svenska Dagbladet, än om samme Mildner lagt ut texten på ”sin egen blogg”.

    Mildner ägnar sig åt att cementera skyttegravskriget istället för att delta i den diskussion som pågår. När Kulturskaparna anordnade open space i Almedalen gjorde Mildner ett nummer av att han ”inte var bjuden”.

    Han fick samma inbjudan som alla andra. Han fick till och med en särskild försäkran på Twitter efter att han gnällt om att han "inte var välkommen" om att Kulturskaparna ville träffa honom av talespersonen Alfons Karabuda. Till skillnad från den mängd piratpartister som hörsammade inbjudan och deltog i diskussionen, tillsammans med film- och musikproducenter, kulturskapare, politiker av olika färg, internetleverantörer osv. valde Mildner att surt stå utanför.

    Mildner tycker att det tillhör det förgångna att yrkesmässigt vara kulturskapare. Men kulturen är långt större än Mildner vill göra den, långt mer facetterad än Mildner ser den och långt mer präglad av mångfald än Mildner vill låta den vara. Kultur är inte ”bara” Mildners ”skapande genier” eller remixkultur. Den är både och – och mycket mer. För en kultur med mångfald behöver både amatörism och yrkesverksamhet. Det handlar inte om Mildners fantasiprodukt ”certifierade kulturskapare”.

    Var och en som önskar vara yrkesverksam som kulturskapare, borde få möjlighet att vara detta. Nota bene – det är ingen rättighet att få vara yrkesverksam, men det är en rättighet att få möjlighet att vara det. Alla kan inte bli yrkesmusiker – långt ifrån alla vill det – men det måste även i framtiden finnas möjlighet att bedriva sitt musicerande yrkesmässigt. På samma sätt som Anders Mildner har möjlighet att bedriva sitt journalistiska värv yrkesmässigt.

    Anders Mildners krönika andas trötthet. Gamla argument han suttit på sedan förra valrörelsen. Inga visioner, inga idéer, inget nytänk. Bara fokus på fildelning, när frågan är så mycket större. Synd att han inte kom till Kulturskaparnas open space i Almedalen. Alla andra var där.

  4. Händelsehorisont

    July 14, 2010, 17:55:42

    Spot on. Men varför är Mildner den enda journalist som verkar förstå vad det handlar om?



Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *