Pages

Categories

Search

 

Sommarföljetong 20: Prebens pölse skaffar husdjur

(Detta är den tjugonde delen av sommarföljetongen “Chefer från helvetet”. Blurb finns här.)

Onsdag den 10 maj 2006
00:12 Preben har beordrat Norge och Sverige att skriva en gemensam utvärdering av hans actionplan så att den kan tas i beaktande under diskussionerna kring den i Finland och senare även i Danmark. Jag har pratat med 006 och vi står rådvilla. Vad kan man rimligen säga om en fläckig linneservett med lite lösryckt klotter på. Jag vet vad min mamma skulle säga. ”Och bläck som är så svårt att få bort!”, men det lär vi ju inte komma så långt med. Preben behandlar sin actionplan som om den vore Mose stentavlor och skrivna med självaste Guds finger. Det är den ju inte. Såvida Gud inte fått hjärnsläpp och materialiserat sig i en liten galen dansk och gnidit sina flottiga fingrar på en egenhändigt hopdiktad actionplan. Dessutom har vi annat betydligt mycket viktigare jobb att utföra. Det intresserar dock inte Preben. Han är alltid mest intresserad av att vi skriver rapporter om allt vi inte hinner göra för att vi är alldeles för upptagna med att skriva rapporter om det snarare än att faktiskt göra det. Det passar honom perfekt. Han får känna att han bestämmer samtidigt som han får tillfälle att sura på oss för att vi inte hunnit få någonting gjort.

Medan jag och 006 funderar på hur vi ska utvärdera Prebens actionplan kan jag roa er med en rapport som Reijo mejlade till mig:

Från: Reijo Skickat: tis 2006-05-09 22:32
Till: Rosetta Sten
Kopia:
Ämne: Preben vattnar blommor

Kära Rosetta,
Efter det upplyftande peptalket och när du åkt till hotellet för att börja på den där utvärderingen ville Preben åka ner på stan så att personalen kunde jobba vidare. Alla på kontoret har lovat att jobba hela kvällen därför kommer vi kanske ikapp med allt. Det hänger på ett hår.

Preben envisades med att han ville träffa Finlands president Tarja, så han krävde naturligtvis sin vana trogen att jag skulle boka en limousin så att han kunde åka till slottet. Jag försökte förklara för honom att Tarja inte bara tar emot vanligt folk sådär, men då blev Preben helt rödprickig i ansiktet och skrek: ”Om den där jävla idioten Conan O’Brien fick träffa muminmamman när han var i Finland, så borde ju en dansk kunglighet tas emot med röda mattan.” Jag försökte påpeka att Preben ju inte alls är kunglig, att han inte har en droppe blått blod i ådrorna, men det gick inte hem.

”Din jävla republikan!” skrek Preben. ”Jag är ta mig fan mer kunglig än den där jävla rödhåriga sossekärringen ni har till president i alla fall. Har du aldrig hört talas om Kunglig Dansk? Och inte bara det – jag är viking också!” Han viftade så häftigt med sin cigarett när han vrålade att glöden föll av och brände hål på hans byxben, men det märkte han inte.

Rosetta, du vet att det inte är någon idé att resonera med honom när han är på bästa vikingahumör. Vi beställde en limo som vi körde runt honom på stan i. Han verkade nöjd ända tills han tryckte på knappen så att fönstret åkte ner, stack ut huvudet och skrek: ”Finnjävlar!” till alla som promenerade förbi på Esplanaden. Mycket pinsamt … Tack och lov hade limon mörka fönsterrutor, så jag tror inte att någon såg mig.

Du får ursäkta mig, Rosetta, men jag måste avsluta min rapport för stunden. Preben har länsat limons kyl och jag sitter nu i bilen och väntar medan Preben urinerar i ett blomsterarrangemang mitt på Esplanaden.

Reijo

03:34 Jag och 006 försöker koncentrera oss på att fabulera ihop en utvärdering av Prebens actionplan, men det är inte lätt när vi ständigt har vår finske olycksbroder i tankarna. Klockan är halv fyra på morgonen nu och det enda vi lyckats få ihop än så länge är rubriken: ”Norsk-svensk utvärdering av actionplanen” och två inledande meningar som lyder så här: ”Efter en uppstartsperiod om tre år, kommer 2006/2007 att bli det år som Tombola tar steget ut bland de större aktörerna på marknaden. Därför är en väl fungerande actionplan av yttersta vikt.” Efter detta veritabla frosseri i kvalificerat ordbajseri kroknade vi och förföll i infantila spekulationer om exakt hur det gick till när Preben och Barbara hamnade i säng första gången:

”Åh, vilken rejäl plånbok du har älskling!”

”Åh, ja, ja. Jag vill känna på den!”

”Tycker du om den? Tycker du om min plånbok, slyna?”

”Ja, ja, ge mig mer! Jag vill ha mer! Nu! Ah, ja, mer, mer …”

”Preben! Det är MIN plånbok and don’t you forget it!”

Klatsch, klatsch.

Jag hoppas att den sena timmen och vår pressade situation ursäktar vårt lilla snedsteg.

09:40 Efter en lång natt som inte producerade något som ens kan liknas vid en utvärdering av Prebens actionplan piggar Reijo upp oss med riktigt upplyftande nyheter.

Från: Reijo Käki Skickat: ons 2006-05-10 09:32
Till: Rosetta Sten
Kopia:
Ämne: Preben har skaffat husdjur

Kära Rosetta,
Jag fick ett telefonsamtal från Preben klockan fem på morgonen. Då hade jag bara sovit tre timmar efter att ha dumpat honom på hotell Kämp. Han tyckte att jag var en riktig tråkmåns som inte ville festa loss med honom på Don’t Tell
Mama.

Don’t Tell Mama är en gaybar i Helsingfors som Preben envisades med att dra in oss på. Han tillbringade kvällen med att tafsa på snygga flator som råkade komma inom en armslängd från honom. Det var inte populärt. Till slut slängde vakterna ut både honom och mig. Jag behöver väl knappast ens säga att jag inte gjort något osedligt mot dessa damer utan bara var guilty by association … ”Era jävla bögjävlar!” skrek Preben utanför baren. Det var såå nära att vi åkte på stryk båda två. Det är farligt på många sätt att jobba för Preben. Man borde få någon sorts risktillägg, men det är han väl för snål för så klart. Vakten tog tag i Prebens nacke och sa hotfullt: ”Det finns plats bakom bastun!” Det betyder att man snart får ett skott i pannan, men det fattade inte Preben som bara tjafsade vidare: ”Vadå? Vill du ta mig till nån jävla bastuklubb, eller?” Lyckligtvis lyckades jag slänga in honom i limon och åka med honom till hotellet. Men tro nu inte att det blev lugnt för det. Icke!

Som sagt ringde Preben redan klockan fem på morgonen och var asförbannad för att han hittat kryp i skrevet. Rosetta, jag vet inte vad det heter på svenska, men på finska heter det i alla fall satiaiset och det är alltså en venerisk sjukdom, om du förstår vad jag menar. Preben krävde att jag genast skulle kalla en läkare till hotellet. Kära nån! Det går ju inte att få en läkare till Kämp mitt i natten om det inte är en fråga om liv och död! Jag fick förklara för honom att vi skulle få åka till en läkare på morgonen istället. Då blev han sur och slängde på luren efter att ha muttrat något om att det var typiskt finnar att inte ha någon respekt för ”danske pölser”.

På morgonen åkte vi till en privat läkarmottagning eftersom ärendet så att säga krävde en viss diskretion. Den kvinnliga läkaren konstaterade med förstoringsglas att diagnosen verkligen var satiaiset. Det var dock inte helt lätt att diagnostisera Preben eftersom magen hängde över den ”danske pölsen” som för övrigt är mer en dansk prinskorv av modell mindre. Läkaren fick verkligen anstränga sig för att få tag på – ja – du vet – organet. Till slut lyckades hon locka fram den med en pincett.

Vid det laget var Preben uppe i högvarv. Så mycket uppmärksamhet har hans pölse nog inte fått på länge. Han förklarade glatt att källan till hans satiaiset minsann var leopardkvinnan på färjan. ”Hon var sannerligen ett riktigt djur i sängen! Eller kanske mer som många små djur. Hö, hö!” Nåväl, man lär sig i Sibirien, som vi säger här i Finland!

Din broder i strid,
Reijo

Klockan är nu elva på förmiddagen och jag och 006 har fortfarande inte kommit på en bra vinkling på utvärderingen av Prebens actionplan. Vi har dock kommit fram till att förmiddagens soundtrack är ”Itsy Bitsy Teenie Weenie Yellow Polka Dot Bikini” och att den mest naturliga orsaken till Prebens nya menageri troligen inte alls är någon form av direktkontakt med leopardkvinnan. Troligast är att han varit alltför intim med en främmande frottéhandduk i relaxavdelningen.

15:56 Sedan Reijos mejlrapport i förmiddags har det varit misstänkt tyst från honom och Preben. Vad det betyder vågar jag inte ens gissa, men jag är säker på att vi snart kommer att få veta. Själv sitter jag på hotellrummet och försöker uppbåda någon sorts inspiration till att skriva den där utvärderingen. Inspirationen lyser, precis som Reijo och Preben, med sin frånvaro.

I Norge håller de på att hämta sig från Prebens senaste personalskövling. Eftersom en tredjedel av personalen plötsligt fått sparken vet de inte riktigt hur de ska hantera allt jobb de redan hade och allt jobb som Preben fortsätter att generera utan en tanke på att det ju faktiskt måste finnas någon som kan utföra det praktiska. Preben hänvisar till Manpower och praktikanter. Han har svalt Manpowers reklam med Nisse med hull och hår. Han tror att man kan lösa alla personalproblem med dem. Dessvärre kan man inte driva ett företag med Nisse från Manpower och ett gäng praktikanter. Manpower i all ära, men de räcker helt enkelt inte till. Inte ens om de skickade tio kloner av självaste Manpower-Nisse. Vår verksamhet kräver helt enkelt en del specialiserad arbetskraft och ett bra kontaktnät. Det finns en anledning till varför vi alla dragit på oss hundratusentals kronor i studielån frivilligt, eller hur?

De enda som verkar ganska uppåt dessa svåra dagar är de på huvudkontoret i Danmark som under mer än en vecka har varit utan Preben, åtminstone fysiskt. Hans olycksbådande skugga vilar ju ständigt över oss alla. Danskarnas glädje grumlas dock en del av Mads-Peders närvaro. Han tar tillfället i akt och leker kung när Preben är borta. När katten är borta dansar råttorna på bordet …

Till skillnad från Preben är Mads-Peder dock relativt hanterbar, eftersom han innerst inne är mycket osäker och därför lätt kan sättas ur balans med något så enkelt som en hastig, men omisskännlig, blick på hans illa dolda klackar eller begynnande flint. När det gäller detta är Regine obesegrad mästare. Hon har förfinat det hela till den grad att Mads-Peder numera helt undviker att vara ensam med henne. Hon får honom helt ur balans, utan att han kan ta på vad det egentligen är hon gör mot honom.

Han har gjort några tappra försök att sätta henne på plats. Det har inte slagit väl ut. Senaste gången var för bara ett par dagar sedan när ett bud undrade om direktör Preben var inne och Regine käckt svarade: ”Nej, han är och raidar Oslokontoret.” Mads-Peder kommenderade in henne på sitt rum, men när hon utan att tveka satte sig i hans stol och tittade uppfordrande på honom tappade han alldeles fattningen och lyckades bara säga: ”Jag blir ledsen när du säger så där …” sedan såg han helt osäker ut och när Regine satte händerna bakom nacken och vägde på stolen utan att svara eller vika undan med blicken blev han så stressad att han sprang ut från sitt eget rum och inte vågade återvända förrän Regine gått tillbaka in på sitt eget rum och stängt dörren.

Det är dock viktigt att inte underskatta såna som Mads-Peder. De kan vara farliga eftersom de inte drar sig för att göra någonting. Mads-Peder är riktigt bra på en enda sak och det är att så små illvilliga frön i Prebens hjärna. Han är bra på en sak till förresten: att skylla allting på andra.

Mads-Peder är förutom en royal pain in the ass också företagets nordiska samordnare. Det är en mycket viktig uppgift som han aldrig visat något som helst intresse för mer än när han till sin förtjusning fick lägga till denna i hans ögon flådiga titel på sitt visitkort. Vad Mads-Peder tydligen inte vet är att det är de nordiska samordnarnas olyckliga lott att alltid, förr eller senare, oftast förr, få bära hundhuvudet för Prebens tilltag. Det slår aldrig fel. De nordiska samordnarna faller alltid längst och hårdast oavsett om de faktiskt försökt samordna eller om de bara velat ha titeln. En av tankarna med att driva företaget i fyra länder är att dra nytta av de så kallade synergieffekterna och på så sätt bli mer effektiva och spara pengar. Tanken är god, men den kräver ju en viss organiserad samordning och den lyser ständigt klart med sin frånvaro. Vi gör vårt bästa för att samordna oss själva, men eftersom vi konstant bombarderas av olika order och kontraorder från både Preben och Mads-Peder är det i det närmaste omöjligt. Småsaker förvandlas till veritabla helveten. Dyra helveten dessutom. Jag berättar mer om det en annan gång. Det blir för mycket att tänka på det precis nu när Preben just varit på besök. Jag behöver några dagars lugn och ro innan jag ens orkar tänka på det. Måste försöka få ihop den där utvärderingen först.

(Sommarföljetongen fortsätter i morgon. Denna gång träffar Preben Bill Clinton.)


Anna Troberg

Anna Troberg är verksamhetschef för Wikimedia Sverige och författare, men bland de karaktärsdanande ungdomssynderna kan hon räkna några år som bokförlagschef och ett förflutet som partiledare för Piratpartiet. Hennes humoristiska roman "Chefer från helvetet" är publicerad i Sverige, Norge och Finland. Hennes motto är: "Life is pain. Get used to it ... or make it better!" Åsikterna på bloggen är hennes egna.

Other posts by

Related Post


no Responses



Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *