Pages

Categories

Search

 

Sommarföljetong 21: Bill och Bull

(Detta är den tjugoförsta delen av sommarföljetongen “Chefer från helvetet”. Blurb finns här.)

Torsdag den 11 maj 2006
09:52 Vi har fortfarande inte hört något från Reijo och Preben sedan Reijos rapport om Prebens snöpliga färd till läkaren igår. Eller förresten, jag fick ett kryptiskt sms från Reijo som väckte fler frågor än vad det stillade: ”Preben+Bill=Sant”

Jaha? Jäkla Reijo som låter oss sväva i ovisshet. Han vet ju att proletärerna är en nyfiken liten skara.

Trots frestelsen att göra en dadaistisk analys av Prebens actionplan har jag och 006 ändå valt att lyda Regines råd att själva skriva ihop en actionplan och hoppas att det får tyst på Preben. Eftersom Mads-Peders nordiska koordinering är obefintlig bakar vi på eget bevåg in ett visst mått av nordiskt samarbete i det hela. Regine får se till att tidsplaneringen följs. 006 och jag arbetar fram marknadsföringsmaterial som sedan lätt kan översättas och användas i alla fyra länderna. Vi har också tagit på oss att utarbeta en hållbar mediastrategi och annonsplan tillsammans med Micke. Reijo, som till skillnad från oss andra fullkomligt sifferblinda humanister har en gedigen ekonomutbildning i botten, har fått den tacksamma uppgiften att arbeta fram en realistisk budget. Uppgiften är dock en omöjlighet, även för Reijo: en realistisk budget skulle innebära att man gör realistiska investeringar, men det är inte vad Preben vill se. Ordet ”realism” existerar för det första inte i Prebens vokabulär. För det andra vill han att vi ska satsa sådana mängder pengar på marknadsföring som absolut inte är ekonomiskt försvarbara. Till och med ett barn förstår att man inte gärna kan spendera mer pengar på marknadsföring än vad man förväntar sig att dra in på den, men sådana argument tycker Preben bara är bevis på ”bristande visioner.”

När Reijo tagit fram en budget – som är något av en blandning mellan Prebens visioner och realism – gör varje landsansvarig lokala justeringar till budgeten för att det hela ska fungera i respektive land. På det stora hela fungerar planen ganska väl – under förutsättning att Preben, Barbara och Mads-Peder inte börjar lägga sig i. Det kommer de att göra, så planen kommer naturligtvis att spräckas många gånger om och kosta minst tre gånger så mycket som vi budgeterat för.

21:48 Hå! Nu damp det ner en ny rapport från Reijo i min inkorg. Jag kan knappt bärga mig. Har månne Preben återvänt till Don’t Tell Mama och hittat sitt hjärtas Bill? Jag tror inte det, men det skulle ha varit kul för alla utom Bill.

Från: Reijo Käki Skickat: tis 2006-05-11 21:32
Till: Rosetta Sten
Kopia:
Ämne: Preben + Bill

Hej Rosetta,
Bill Clinton var i Tammerfors igår och det fick naturligtvis Preben nys om och det gjorde honom på ett sjusärdeles gott humör. Bill Clinton är, som du ju vet, Prebens idol: en mäktig man i sina bästa år som är svag för praktikanter och vet hur det är att ha en ragata till fru. Preben känner en tydlig samhörighet med Bill och ser sig själv enligt egen utsago som en ”nordisk Bill Clinton”. Därför propsade Preben på att det skulle införskaffas två hysteriskt dyra biljetter till Bills seminarium om globalisering. En till sig och en till mig. Preben är inte intresserad av globalisering, så länge det inte handlar om hur han ska ta över världen, men han har länge drömt om att få byta några ord med Bill. Sagt och gjort, biljetterna köptes och vi satte oss i limon för två timmars bilfärd till Tammerfors.

Preben ville att jag skulle ordna poliseskort, men det vägrade jag att ens försöka ordna. De har nog viktigare saker att göra när Bill är i stan. Preben blev naturligtvis förbannad och tyckte att det var typiskt finskt att inte ansvara för danska kungligheter. När ska han fatta att han inte är kunglig bara för att han är dansk? När vi körde in i Tammerfors misstog många limon för att vara Bills och vinkade och tjimmade. Preben blev nöjd och trodde att uppmärksamheten gällde honom. ”Nu är det minsann bara en praktikant och en fet cigarr som saknas. Hö, hö!”, mös han.

När vi kom fram till Tampere-huset där seminariet hölls fick vi veta att Bill var lite sen. Det bjöds på dyr champagne och mat lagad av vår finske kändiskock Hans Välimäki. Preben gillade champagnen, men tyckte att Välimäkis mat var skit. Därför passade han på att gå fram till kocken och med hög röst hävda att Finland, till skillnad från Danmark, minsann inte har någon matkultur. ”Dansk pölse slår minsann allt!” Jag var tvungen att dra honom därifrån. Kocken såg inte road ut och jag befarade att vi skulle bli hotade med att gå bakom bastun igen.

Eftersom Bill dröjde passade Preben på att fördriva tiden med att mingla runt bland kända finska politiker. Han var så där charmig som bara Preben kan vara och valde Finlands förestående förbud om att köpa sexuella tjänster som ämne för sitt lediga small talk. Preben konstaterade inför alla som ville höra på, eller bara råkade stå för nära, att det är ett fascistiskt lagförslag som de fått från det fascistiska Sverige. I Danmark ser man däremot mer praktiskt och nyktert på det hela och tänker på dem som kanske inte har så lätt att få sex bara så där. Sedan underströk han ännu högre att han naturligtvis själv inte tillhörde den kategorin, men att det inte är mer än rätt att tänka på sina medmänniskor. Jag kände mig mycket generad …

När Bill till slut anlände en och en halv timme försenad hade Preben redan somnat i sin stol. Jag försökte diskret väcka honom med armbågen så att han åtminstone skulle sluta snarka så högt. Tio minuter innan Bill avslutade sitt tal vaknade Preben och utbrast högt och nyvaket: ”Va?! Har han redan pratat om Lewinsky?” Jag har aldrig blivit så utskämd i hela mitt liv. Bill förstod inte exakt vad han sa, men han snappade upp Lewinsky och fick en kräftröd ansiktsfärg och såg bister ut.

När vi åkte hem till Helsingfors igen var Preben mycket besviken. Efter föreläsningen försökte han få tala med Bill, men hölls undan av hans livvakter. Han blev inte heller bjuden på kvällens middag till Bills ära. Än mindre lyckades han få med sig någon kvinnlig riksdagsledamot hem till hotellet. Inte ens en praktikant lyckades han hitta. Preben var så BESVIKEN att han faktiskt höll tyst hela vägen hem, så jag passade på att ta mig en välbehövlig tupplur.

Rosetta, du anar inte hur skönt det är att Preben snart är på väg hem till Danmark igen! Fast jag lider med Köpenhamnskontoret … Måste du följa med honom dit också förresten?

Din Reijo

23:58 Klockan är mycket. Egentligen borde jag gå och lägga mig, men det är bäst att hålla flitens lampa lysande några timmar till eftersom Prebens Nordenturné har gjort att vi ligger hopplöst efter med allt. Runt om på våra fyra kontor pimplas det kaffe och cola och vi hoppas att vi åtminstone ska vara för trötta för att drömma om Preben om vi skulle råka falla i sömn över våra laptopar. Eller förresten, det är ingen risk att vi skulle hinna sova tillräckligt länge för att vi ska hinna börja drömma. Preben mejlar oss hela tiden, så det plingar i stort sett oavbrutet i våra inkorgar allt eftersom hans mejl trillar in … Man känner nästan julstämning. Nattens soundtrack är ”Bjällerklang”.

(Sommarföljetongen fortsätter i morgon. Denna gång med ett veritabelt annonshelvete.)


Anna Troberg

Anna Troberg är verksamhetschef för Wikimedia Sverige och författare, men bland de karaktärsdanande ungdomssynderna kan hon räkna några år som bokförlagschef och ett förflutet som partiledare för Piratpartiet. Hennes humoristiska roman "Chefer från helvetet" är publicerad i Sverige, Norge och Finland. Hennes motto är: "Life is pain. Get used to it ... or make it better!" Åsikterna på bloggen är hennes egna.

Other posts by

Related Post


no Responses

  1. Polga

    July 23, 2010, 03:57:30

    Hej… ,D Så överraskande – hade just läst Chefen från helvetet ännu en gång till ;DDDD



Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *