Pages

Categories

Search

 

Du ska inga andra gudar hava jämte svärmor

Du ska inga andra gudar hava jämte svärmor

by
September 6, 2010
Livet, universum & allting, P2, Personligt
No Comment
madonna1

I helgen var jag på blixtvisit på Irland för att gå på bröllop. Jag har inte varit på speciellt många kyrkbröllop. Jag har nog aldrig tidigare varit på ett bröllop där det faktum att bröllopet gått av stapeln i kyrkan faktiskt spelat en religiös roll. I Sverige tenderar kyrkan att agera vacker kuliss. Så är det inte på Irland. Där spelar kyrkan roll. Och prästen. Och Gud.

Även om jag själv inte anser mig vara religiös, så respekterar jag dem som är det. Därför tycker jag också att man ska ta det hela på allvar eller låta bli. Jag tycker till exempel att det är lite märkligt att massor av svenskar gifter sig i kyrkan fast de aldrig sätter sin fot där annars. En kyrka är ingen kuliss. Den är förkroppsligad passion och även om jag inte är religiös, så är jag väl bekant med passion och dess kraft. Den är något man bör visa en hälsosam respekt för.

Denna respekt gjorde det dock en smula svettigt för mig i helgen. Ett irländskt bröllop är nämligen inte bara ett bröllop. Man passar på att baka in en hel mässa i det hela. Det betyder nattvard och hela konkarongen. Där satt jag i godan ro och insöp den passionerade atmosfären när prästen plötsligt plockade fram vin och oblater. Han började med att ge brudparet nattvarden och så långt var allt väl. Det var inte förrän det gick upp för mig att det inte bara var brudparet som förväntades mumsa i sig Kristi kropp och blod, utan även alla andra, även jag, som jag förstod situationens allvar.

Men jag är, som sagt inte religiös. Jag är inte ens konfirmerad. Jag kvalificerar mig helt enkelt inte för någon nattvard. Men att inte gå fram och ta nattvarden när alla andra gör det är något man bara inte gör på Irland. Att låta bli skulle innebära en uppenbar risk att genera brudparet och det vill man ju inte göra när de varit snälla och bjudit in en.

Medan de andra bröllopsgästerna reste sig upp i kyrkbänkarna och gjorde sig redo för att gå fram och bli utfodrade med lite andlig spis, for alternativen genom mitt huvud.

Jag kunde låta bli att ta nattvarden. På så sätt skulle jag inte förarga Gud, utan bara genera brudparet, men det är ju inte så bara…

Jag skulle kunna strunta i min respekt för det religiösa och gå gå fram och ta nattvarden och hoppas på att inte få en blixt i huvudet.

Jag hade nästan bestämt mig för det senare alternativet. Om nu Gud finns, så får man ju anta att han skulle uppskatta att jag inte ville genera brudparet på deras stora dag och se mellan fingrarna på det faktum att jag tog emot en nattvard som jag egentligen inte kvalificerade mig för. Jag tänkte helt enkelt riskera liv och lem i hopp om att Gud, om han finns, är en förlåtande gud.

Men så kom jag på att oblater i bakas på en deg som i princip bara består av vetemjöl och vatten. Det har jag minsann sett i en dokumentär för en massa år sedan och lagt på minnet. Vete och jag kommer inte alls överens. Vete upprör mina histaminer till den milda grad att det brukar sluta med att ambulansen får komma och hämta mig. Det var ett fullkomligt otänkbart scenario.

Att genera brudparet är en sak. Att störa hela bröllopsfirandet med att få en allergichock och kräkas i kyrkan går helt enkelt inte an. Dessutom befann vi oss i en mycket vacker liten landsortskyrka långt från allt vad civilisation, ambulanser och sjukhus heter. Jag insåg plötsligt att vetebakade oblater var en långt mer reell fara än risken att få en blixt i huvudet av en gud på gammeltestamentligt humör.

Kyrkbänkarna tömdes snabbt på folk som köade upp framför altaret för att få nattvarden. Jag greps av panik. Kanske kunde jag gå fram och sippa lite vin och ta emot en oblat. Om jag listigt behöll den på tungan utan och svälja, skulle jag i ett obemärkt ögonblick kunna spotta ut den lite diskret och stoppa den i fickan.

Men även om Gud nu skulle vara förlåtande nog att inte slå mig till golvet med en blixt om jag tog nattvarden utan att vara konfirmerad, så var jag ganska säker på att han inte skulle se på mitt agerande med lika blida ögon om jag först tog emot Kristi kropp och sedan spottade ut den och knölade ner den tillsammans med fickluddet i min ficka. Inte ens det mest älskvärda, nytestamentliga humör skulle stå pall för något så okristligt. Folk har blivit nypta med glödgade tänger för mindre.

Jag började bli allt mer desperat. Kön började sina framme vid altaret och prästen skulle vilken sekund som helst börja titta uppfordrande på mig. Folk kom tillbaka och började fylla bänkraderna igen.

jesus

Så plötsligt, som om Gud till slut sett min vånda och förbarmat sig över mig, så uppenbarade sig en räddande ängel. Den kom i en något oväntad skepnad, men jag har förstått att det är så änglar brukar uppenbara sig. Min ängel kom i form av min svärmor. Medan alla andra rest sig upp och masat sig fram till prästen satt min svärmor kvar i kyrkbänken med huvudet högt.

I hela sitt liv hade hon tvingats gå till kyrkan mot sin vilja. Först som barn, sedan med sina egna barn. Medan vi i Sverige helt sonika struntar att gå i kyrkan om vi inte vill gå, så hade hon aldrig haft det alternativet. I Irland struntade man inte i att gå i kyrkan ostraffat. Man hamnade utanför gemenskapen. Barnen fick uppförsbacke i skolan. Kyrkan hade och har till viss del fortfarande ett finger i allt. Men varje tid och omständighet har sina rebeller. Kan man inte visa sin rebelliska ådra genom att helt strunta i att gå till kyrkan, så gör man det genom att stolt sitt kvar i kyrkbänken medan alla andra reser sig upp för att få nattvarden.

Jag slappnade av och lutade mig tillbaka i kyrkbänken. Gudsfruktan i all ära, men det finns något alla fruktar mer än Gud: svärmor. Så länge man har svärmor på sin sida, så spelar det ingen roll vad någon annan tycker. Brudparet skulle förstå, de andra gästerna likaså. Till och med Gud skulle förstå.

Det första budordet må vara: ”Du må inga andra gudar hava jämte mig.” Men om Gud finns och om han i sin visdom skapat hela världen, så är han vis nog att veta att det finns ett pinnhål som är högre än hans i universums rangordning och det innehas av alla svärmödrar här i världen.

(Bilderna är tagna av mig och får gärna användas.)


Flattr this

Anna Troberg

Anna Troberg är verksamhetschef för Wikimedia Sverige och författare, men bland de karaktärsdanande ungdomssynderna kan hon räkna några år som bokförlagschef och ett förflutet som partiledare för Piratpartiet. Hennes humoristiska roman "Chefer från helvetet" är publicerad i Sverige, Norge och Finland. Hennes motto är: "Life is pain. Get used to it ... or make it better!" Åsikterna på bloggen är hennes egna.

Other posts by

Related Post


no Responses

  1. Calandrella

    September 6, 2010, 22:29:31

    …och hur gick diskussionen mellan svärmor och värdparet? Eller hyste även de alltför stor respekt för henne för att ta upp saken? :-)

    1. Anna Troberg

      September 6, 2010, 22:44:17

      Hej Calandrella!
      Låt oss säga att ingen skulle komma på tanken att ta upp saken med svärmor. 😉

  2. Mats Henricson

    September 6, 2010, 22:34:12

    Social press, ja, det är få saker jag avskyr mer än det. Jag gör nästan allt jag kan för att bryta mot den, bara för att någon måste våga. Exempelvis sitter jag ner när alla andra i Globen sjunger nationalsången. Våga vägra social press!

    1. Anna Troberg

      September 6, 2010, 22:45:08

      Hej Mats!
      Bra! Att alla andra gör något är oftast en mycket dålig anledning till att göra det själv. Åtminstone utan en rejäl dos eftertanke.

  3. Stefan

    September 7, 2010, 00:38:34

    När jag blir inbjuden till något som utspelas i en kyrka så utgår jag från att det är för att de vill träffa mig inte för att jag ska spela teater. Jag där på mina villkor, dvs jag sitter med men deltar inte i ritualerna. Om någon skulle fråga så säger jag precis som det är. Jag är ateist och att delta i något som helt saknar betydelse för mig och enligt mitt sätt att se på det enbart är en del i ett utstuderat sätt att kontrollera mäniskor skulle bara kännas löjligt. Eftersom andra fäster stort värde vid ritualerna så tycker jag att det vore ganska respektlöst om jag deltog.
    Dessutom så tycker jag att det är ganska respektlöst att kräva av någon som inte är troende att utföra de ritualer som hör till tron.

  4. Johan Thorén

    September 7, 2010, 02:15:07

    Jag antar att det var en katolsk mässa du var på. I sådana fall kunde du alltid gått fram till prästen, men lagt din högra hand på din vänstra axel. Då skulle prästen välsignat dig istället för att ge dig brödet. Så gör man om man till exempel inte är katolik, eller av någon annan anledning inte vill/kan/får ta emot själva nattvarden. Men, det verkar ju som att det fungerade bra att sitta kvar i ditt fall.

    1. Anna Troberg

      September 7, 2010, 07:54:21

      Hej Johan!
      Åh, bra tips! Jag misstänker nämligen att samma situation kommer att uppstå igen och jag kan ju inte förlita mig på svärmor varje gång. :-)

  5. Mackan Andersson

    September 7, 2010, 11:48:15

    Johan hann före :) Kan bara bekräfta att det är så det funkar. Som protestant får / kan man inte ta del i den delen av mässan.

    Det funkar för övrigt likadant i “högkyrliga” Svenska Kyrkan-sammanhang.

    Gud välsigne din svärmor, för övrigt. Hon verkar vara av rätta virket!

  6. Henrik Brändén

    September 7, 2010, 11:52:37

    Tack Johan, bra att veta!
    Anna: Det påminner mig om den gång jag kommit till Kiev för att jag lovat vara gudfader till två vänners nyfödde son, och dessa satt mitt emot mig, skruvade på sig och förklarade att det hela krävde att jag var döpt i ortodox kyrka (att ortodoxa inte accepterar protestantiska dop spelar ingen roll eftersom jag vid det tillfället var helt odöpt), varefter jag lovade att för deras skull ställa upp på mig på en rad och låta prästen stänka lite vatten på mig innan jag skulle hålla deras bebis; men det hela slutade med att jag tvingades klä av mig i kalsonger och klättra ner i en liten bassäng där jag tvingades vistas genom hela den process där min blivande gudson döptes på ett helt annat ställe i kyrkan. Det hade i alla fall fördelen med sig att jag sedan fick vandra in bakom kyrkans ikonostas för att kyssa några extra heliga ikoner… När jag senare konsulterat präster här i Sverige säger de att Gud sannolikt vet ifall detta innebär att jag verkligen är döpt eller ej, men att de inte kan tala om för mig hur det förhåller sig med den saken …

  7. Björn Persson

    September 10, 2010, 00:09:04

    Jag undrar hur en katolsk präst skulle reagera på argumentet att någon inte kan ta emot nattvarden på grund av veteallergi. Skulle han acceptera det som giltigt förfall, eller skulle han hävda att det inte är någon fara eftersom människokött ju inte innehåller några veteproteiner?



Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *