Pages

Categories

Search

 

Nedslag i den kulturella verkligheten

Nedslag i den kulturella verkligheten

by
October 15, 2010
Kultur, Kulturpolitk, Politik, Upphovsrätt
No Comment

I dag tänkte jag göra ett litet nedslag i den kulturella verkligheten. Jag ska berätta hur denna verklighet ser ut för de allra flesta kulturskaparna här i världen, även för de man generellt uppfattar som framgångsrika. Alla som funderar på att göra kulturskapande till sitt yrke står nämligen inför ett prekärt val: Att bli en sellout eller att inte bli en.

Jag vet att det kan låta hårt och det är det också. Det är till och med fullkomligt förståligt att några väljer att bli sellouts. Men om de inbillar sig att det är en lättare väg än att inte bli det, så bedrar de sig. Inte nog med att de måste se sig själva i spegeln varje morgon och känna sig lite lätt illamående, deras liv kommer dessutom att förvandlas till en enda lång rad av konstnärliga kompromisser där de alltid kommer att dra det kortaste strået.

Livet som sellout är inte en dans på rosor. Generellt måste man till och med bli en sellout redan innan man ens vågar sig på att göra några trevande försök att uppvakta upphovsrättsindustrin med sina alster i hopp om att få skriva på ett fett kontrakt. Det är nämligen lättsmält populärkultur som efterfrågas. Talang och originalitet belönas generellt inte och bör därmed kväsas i sin linda. Det finns undantagsfall, men de är inte många. Kontrakten är dessutom sällan feta, annat än i sidantal.

Men anta att man faktiskt vill ägna sig åt lättsmält populärkultur, är det så hemskt? Nej, verkligen inte. Lättsmält populärkultur behös också, men det betyder inte att de som producerar den alltid har det så jäkla lätt. Först och främst är de där feta kontrakten bara ekonomiskt feta för upphovsrättsindustrin och ett ytterst fåtal kulturskapare. De flesta kulturskapare går i princip lottlösa, samtidigt som kontrakten effektivt stänger av andra vägar att nå ut och tjäna pengar. Dessutom kommer även den mest intet ont anande tuggumipoppare en dag att känna sig begränsade av upphovsrättsindustrns tvångströja. Till och med George Michael kände sig till slut konstnärligt hämmad av Sony Music. Det säger väl en del… (Även om man kanske skulle kunna önska att han valt att hämma sig lite på andra områden… Speciellt offentliga toalettområden.)

I kultur- och underhållningssvängen talas det talas om att saker ska vara “edgy”, men tro mig, “edgy” är inget upphovsrättsindustrin är beredd att betala för att grooma fram. När något edgy slår, så gör det oftast det för att den edgy kulturskaparen i fråga har jobbat häcken av sig alldeles utan upphovsrättsindustrins hjälp och bara kanske sveps upp av den när edgy börjat öppna folks plånböcker. Det allra vanligaste alternativet är dock att man groomar fram en blek kopia av det som var edgy och säljer den till högstbjudande som om det vore äkta vara. I de ovanliga fall de faktiskt lägger beslag på den äkta varan, så plockar de genast fram vinkelslipen och filar bort allt som någonsin var edgy.

Det är alltså inte så lätt som det kan verka att bli och vara en sellout. Men hur är det då att inte vara en? Att inte vara en sellout betyder att man tar saken i egna händer och det är inte heller en dans på rosor. Skillnaden är att man själv står vid rodret och att färre mellanhänder betyder större del av den ekonomiska kakan. Det är ett stort plus. Som fri kulturskapare behöver man inte springa gatlopp mellan konstnärliga kompromisser för att försörja sig. Man må få jobba häcken av sig, ingen har sagt att det är lätt, men man arbetar åtminstone för sig själv.

Men, marknadsföringen då? Ja, den är alltid ett problem oavsett hur man gör, eftersom marknadsföring tenderar att bli en kostsam historia. Man bör dock fråga sig hur många kulturskapare som faktiskt får ta del av upphovsrättsindustrins omtalade pr-maskineri? Förvånansvärt få. Mycket färre än de som blir lovade det och definitivt betydligt mycket färre än de som föreställer sig själv leendes på jättebillboards och i tv-reklam när de skriver under sitt kontrakt. En övervägande del av alla marknadsföringspengar läggs på en försvinnande liten del av alla kulturskapare. Den stora massan får dela på småsmulor och förlita sig på sin egen förmåga att nå ut till sin publik. Kort sagt, även OM du skulle lyckas få ett påskrivet kontrakt, så kan du räkna med att få sköta större delen av marknadsföringen själv.

“Ja, ja”, kommer nu några förmätna förståsigpåare att säga, “men alla vet ju att det bara är de som inte lyckas få något kontrakt som ropar sellouts till de som lyckas och försöker döva smärtan av sitt eget misslyckande med att kalla sig fria kulturskapare. Hur då fria? Fria från möjligheten att betala hyran! Hö, hö!”

Eftersom jag, trots allt, bara givit ut en roman på det fancy bonnierförlaget Wahlström & Widstrand innan jag bestämde mig för att bli frifräsare, så tänker jag inte använda mig själv som exempel på hur fel de där gloatiga förståsigpåarna har. Jag tänker istället förgylla er tillvaro med en kvinna som varit med betydligt längre och varit både ofri och fri kulturskapare: Siobhan Fahey. Här berättar hon lite om hur det är att vara kontraktslav:

För er som inte känner till Siobhan Fahey, så säger jag bara: Det gör ni nog, ni vet bara inte om det. Siobhan var i början på 80-talet insnurrad i punkscenen. När den började tröttna plockades hon och hennes polare upp av demonproducenterna Stock, Aitken och Waterman. All edgyness filades snabt bort och voilá så hade vi Bananarama.

Bananarama blev stora, men var tog punken och allt annat som fått de där tjejerna att sticka ut vägen? Det enda som efter några år visade att mina favoritbananer inte blivit helt industrilobotomerade och fortfarande hade humorn i behåll var en Beatles-cover tillsammans med French & Saunders, så mycket mer spännande än så blev det aldrig. Men vid det laget hade Siobhan redan fått nog, satt på sig paljett-catsuiten och dragit vidare till större och bättre saker: Shakespear’s Sister.

Det gick riktigt bra för Shakespear’s Sister också. Om man inte gillade dem var det en ren plåga att titta på MTV från 89 till 93. Men det finns olika sorters framgång. Jag är säker på att Shakespear’s Sister drog in en hel del pengar till sitt bolag, men tro för allt i världen inte att bolaget belönade det med varesig lojalitet eller konstnärlig frihet.

1995 hade Siobhan äntligen dumpat Marcy och spelat in det tredje Shakespear’s Sister-albumet “#3” på egen hand. Första singeln hamnade på plats 30 på englandslistan, vilket naturligtvis var en besvikelse efter de tidigare framgångarna. Det gav skivbolaget kalla fötter och de stoppade hela utgivniningen av “#3”. Efter ett gäng framgångar, räckte det alltså med en enda halvmiss för att skivbolaget skulle två sina händer från Shakespeare’s Sister.

Siobhan gjorde det alla riktiga konstnärer gör i en sådan situation. Hon sa fuck off. Sedan kämpade hon i åtta år för att få loss mastern till den nya skivan, som skivbolaget naturligtvis vägrade släppa trots att de inte ville ha den. Efter många om och men fick hon till slut loss den och gav 2005 ut “#3” på sitt eget skivbolag. Den kan man köpa här.

Min högst personliga åsikt är att skivbolaget bet sig i foten. “#3” är Shakespear’s Sisters bästa album. Texterna är vassare och musiken mer intressant. Men jag anar att skivbolaget inte alls ville ha det där nya och intressanta. De ville antagligen ha något som lät exakt likadant som det som redan rullat på MTV i fyra år. Något tryggt. Istället för att ge publiken en reell chans att hitta den här pärlan, så valde man att fega ur och anta att publiken inte var redo för något nytt.

Siobhans historia är inte på något sätt unik. Det är så här upphovsrättsindustrin fungerar. Nytt är läskigt. Det är ju så mycket lättare att återanvända gammal skåpmat. Problemet är att skåpmat i längden inte gör någon glad. Inte kulturskaparna, inte kulturkonsumenterna, nej, inte ens bolagen. Kulturen behöver kontinuerliga injektioner av nya och fräscha idéer för att fortsätta vara intressant. Det är alltså viktigt även ur ett rent krasst ekonomiskt perspektiv. Vem vill köpa sådant man hört, sett eller läst hundra gånger tidigare? Det är något som upphovsrättsindustrin borde fundera lite på ibland.

Och medan de antagligen inte alls funderar på det, så tycker jag att vi andra ska ta och förkovra oss i den del av kulturens underbara värld som tydligen inte höll måttet enligt upphovsrättsindustrin. Jag har redan länkat till mästerverket där Siobhan och Dita von Teese läxar upp George Bush ordentligt i Agent Provocateurs underklädesreklam en massa gånger. Därför kommer här sprillans nytt ögon och örongodis, med lite extra bonus för alla gender benders där ute. Enjoy!


Flattr this

Anna Troberg

Anna Troberg är verksamhetschef för Wikimedia Sverige och författare, men bland de karaktärsdanande ungdomssynderna kan hon räkna några år som bokförlagschef och ett förflutet som partiledare för Piratpartiet. Hennes humoristiska roman "Chefer från helvetet" är publicerad i Sverige, Norge och Finland. Hennes motto är: "Life is pain. Get used to it ... or make it better!" Åsikterna på bloggen är hennes egna.

Other posts by

Related Post


no Responses

  1. Uzza

    October 15, 2010, 14:01:51

    Jag håller med till 100% av allt här. Hela branschen behöver förnya sig helt, speciellt i dagens samhälle där det i princip är gratis att promota sig själv genom internet.

    Det bästa “Screw You!” till musikindustrin som finns idag är nog helt klart Vocaloid: http://en.wikipedia.org/wiki/Vocaloid
    Är du en låtskrivare som inte har några kontakter eller någon som kan sjunga? Ja då är det bara att använda Vocaloid för att få fram den sångrösten så du kan släppa ditt mästerverk:
    http://www.youtube.com/watch?v=Mx3yhuOBRMg
    http://www.youtube.com/watch?v=jf1pg3NI6Do
    http://www.youtube.com/watch?v=VoPzP-MwcLI
    http://www.youtube.com/watch?v=0Ox5-fEH4Ww
    http://www.youtube.com/watch?v=H2ck6atNM0I

    Finns inget behov av att bli en sellout. Vocaloid och din egen kreativitet är det enda som behövs.
    Tyvärr så har det inte slagit igenom i väst ännu, men kan ju hoppas.

  2. Chaan

    December 7, 2010, 14:54:25

    Kända svenska kulturrecensenter nämner inte ens edgyness. Det är ren återvinning, allt som var känt på 80-talet ska nu hypas ur en sista gång (innan dom försvinner – får vi verkligen hoppas). Plura, Lill Lindfors och dom föredettingarna får tv-tiden medans våra stjärnor Ulf Lundell och Kent slocknar i blajet. Tyvärr gör du precis likadant i den här bloggen, återvinner gammal skit. Du verkar lika hjärntvättad som resten av etablissemanget, bara att du väljer ett annat namn ur samma trista musikaliska mittfåra. Det var inget speciellt med Shakespear’s Sister då, det är inget speciellt med dom nu. Det är lättsmält blaj som Idol-generationen vill ha.

    De intressanta 80-talsartisterna Scotch, Samantha Fox, David Bowie, Den Harrow och Nik Kershaw lyser med sin frånvaro, fortfarande.



Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *