Pages

Categories

Search

 

Mitt liv som labbråtta

Mitt liv som labbråtta

by
October 20, 2010
Livet, universum & allting, Personligt
No Comment

Den senaste veckan har jag i egenskap av pirat ägnat åt diverse funderande, diskuterande och planerande. Det är riktigt kul att ha så många smarta och kreativa människor omkring sig att stöta och blöta saker med.

Jag känner mig lyckligt lottad även om jag inte alltid får exakt som jag vill. Det är ju trots allt inte viktigast att en person, jag eller någon annan, får exakt som han eller hon vill, utan att man når det gemensamma målet på ett sätt som de flesta kan känna sig nöjda med. Ibland glömmer man det, men det är nyttigt att inte alltid låta egot styra. Det är bra att lyssna på andra då och då.

Och på tal om ego och att lyssna på andra, ja… Eftersom jag begåvats med en allergi som tydligen är intressant, så har jag gått med på att vara labbråtta i ett medicinskt forskningsprojekt. Jag hade hellre begåvats med förmågan att spela gitarr eller sjunga eller något annat trevligt, men när jag nu ändå begåvats med den här märkliga åkomman, så kan man ju i alla fall ställa den till mänsklighetens förfogande på något sätt.

Det är inte så glamoröst att vara labbråtta. Man blir stucken, rispad och klämd på. När de hade tagit benmärgsprov från höftbenet kändes det som om någon sparkat mig där bak i över en vecka. Just nu är mina armveck blålila. Det ser ut som om jag vore en sprutnarkoman med exeptionellt dålig förmåga att sikta. Mina allergitabletter gör mig dessutom lite torr i munnen. Jag är kort sagt en dröm för vilken polis som helst som känner för att haffa någon för misstänkt missbruk av droger. Släpig gång? Jadå! Lite muntorr? Jadå! Nålstick i armarna? Jadå! BUSTED!

Under gårdagens sejour som labbråtta passade de på att göra ett astmatest. Jag meddelade självsäkert att halva släkten har astma, men inte jag. Jag är inte en sådan som har astma. Nej, nej. Inte jag inte. “Ja, ja”, sa sköterskan lite trött och satte igång med sina tester.

Den första delen av testet gick utmärkt. “Vad var det jag sa?” sa jag glatt. Sedan gick det downhill därifrån. Redan vid det tredje testet började jag rossla och hosta betänkligt, varpå sköterskan avbröt testet och lite triumferande meddelade: “Du har astma.” Sedan utspelade sig följande lilla dialog:

Jag: Men, va fan!?
Sköterskan: Folk med svårt astmasjuka i släkten förstår inte att de har astma själva för att de jämför sig med folk som är mycket sjukare.
Jag: Men… Det är väl klart jag skulle fatta om jag har astma!
Sköterskan: Blir du flåsig när du anstränger dig?
Jag: Ja, men jag har dålig kondis.
Sköterskan: Det tror alla.
Jag: Men…
Sköterskan: Hostar du långt efter att en förkylning har gått över?
Jag: Ja, det gör väl alla?
Sköterskan: Nej, det gör inte alla.
Jag: Men…
Sköterskan: Andas du tungt på kvällar och nätter?
Jag: Nej.

Det där sista visade sig dock vara en lögn. När jag högst motvilligt varit och hämtat ut astmamedicin ringde jag och beklagade mig för min sambo.

Jag: De säger att jag har astma. *gnäll, gnäll*
Sambo: Ja, men du andas ju faktiskt jättekonstigt på kvällar och nätter.
Jag: Va?
Sambo: Det har jag ju sagt flera gånger.
Jag: Det kommer inte jag ihåg.
Sambo: Jag sa det ju i förra veckan.
Jag: Men…

Jaha, ja… Snopet, var ordet. Jag är inte nöjd. Det är inte bra för egot att inse att man gladeligen förträngt allt vad flås, hosta och pipljud heter bara för att man är så hellbent på att inte vara en sådan som har astma, inte ens någon som har liiite astma.

Sensmoralen i den här historien är att egot inte är ens bästa vän. Egot förblindar på ett högst otillfredställande sätt. Därför ska man hålla ögon och öron öppna och lyssna på folk man har omkring sig. De kan ju faktiskt ha något att säga som det kan vara bra för en att veta om och ta med i sina beräkningar. Jag ska försöka ta med mig den lärdomen till andra delar av mitt privat- och piratliv.

Nåväl, jag tar det hela med ro. Jag har blivit utlovad nya, fantastiska träningsresultat nu när jag har astmamedicin att ta till när jag tränat så att jag börjar kippa efter andan. Det betyder att min plan att vara vältränad och gorgeous lagom till det nya året finns inom räckhåll, trots ett lite för långt valrörelseuppehåll.

Och slutligen, jag mår finfint, så det finns ingen anledning till oro. Om jag inte mått finfint hade jag ju inte blivit så jäkla förvånad, eller hur? 😉


Flattr this

Anna Troberg

Anna Troberg är verksamhetschef för Wikimedia Sverige och författare, men bland de karaktärsdanande ungdomssynderna kan hon räkna några år som bokförlagschef och ett förflutet som partiledare för Piratpartiet. Hennes humoristiska roman "Chefer från helvetet" är publicerad i Sverige, Norge och Finland. Hennes motto är: "Life is pain. Get used to it ... or make it better!" Åsikterna på bloggen är hennes egna.

Other posts by


no Responses

  1. Anders Troberg

    October 20, 2010, 15:26:52

    Kom och hälsa på, jag har lagom lågnivåmotion i frisbeegolf och biljard! Framför allt biljard är en motionsform som passar mig perfekt.

  2. MasterBofSweden

    October 20, 2010, 18:01:50

    Har ni argumentationskurser? Ibland är det svårt att argumentera på ett bra sätt som inte gör att man talar nedlåtande om andra grupperingar…

  3. Helge

    October 21, 2010, 20:26:59

    Ett par år innan jag gick och undersökte mig för astma och allergi, var jag förkyld allt oftare och allt längre. Jag tror det blev fem gånger på ett år. Det visade sig att jag både var allergisk mot katter (jag hade då levt med katter i några år), och hade astma. Ingen känd astma i släkten, vad jag vet. Från den dagen började jag medicinera, och var helt frisk i över ett år, ända tills jag började slarva med medicineringen, för jag kände mig ju frisk. Återigen blev jag förkyld ofta, och när jag skärpte mig med medicineringen, upphörde förkylningarna. Nu lever jag utan katt, och behöver ingen medicin. Tydligen gör astman att luftvägarna ständigt är irriterade, och då får virusen fritt tillträde.

  4. E-mannen

    October 22, 2010, 23:44:37

    För cirka 7 år sedan fick jag ett astma-anfall. Jag åkte in akut och fick det fixat. Sedan gick det 2 år så fick jag anfall igen. Denna gången åkte jag inte in akut utan åkte in “som vanligt” då det var lindrigare.Då fick jag medicin och som de sa det var superviktigt att jag tog en gång om dagen jämt. Det var nån inhalator och nått piller.
    I kanske 2 månader körde jag med medicinerna men jag blev galet trött av dem. Livet blev enbart jobba, äta, sova. Orkade inget annat. Så jag la av på eget bevåg och kör sedan dess bara med vanliga Bricanyl-puffen om jag känner mig risig. Har inte behövt puffa på den heller på närmre ett år tror jag nu.
    Man är ju skeptisk mot att stoppa i sig piller å skräp i onödan. . . Men kanske dör jag när som helst för att jag slarvar :-)



Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *