Pages

Categories

Search

 

Feed your mind

Feed your mind

by
November 3, 2010
Livet, universum & allting, Personligt
No Comment

Anders Mildner skriver ofta intressanta krönikor som får en att fundera några varv extra och i dag har han gjort det igen.

Dagens krönika handlar om att vi inte längre tillåter oss att ha tråkigt och det är nog sant och kanske lite sorgligt. Kanske är det mest sorgligt för om vi aldrig har tråkigt så kommer vi att sluta uppskatta när vi inte har det.

Mildners krönika fick mig att fundera på mig själv. Jag passar perfekt in i hans beskrivning av folk som sitter med laptopen i knät och tittar på tv. Ibland toppar jag det med att dessutom lyssna på musik. Jag inser att det låter splittrat och jobbigt, men även om jag inser att det inte är något som funkar för alla, så funkar det för mig. Den nya tekniken erbjuder matnyttig brainfood vars positiva bieffekter man inte ska förringa.

Jag är inte ens så säker på att det handlar om att motverka tristessen. Jag har så sällan tråkigt. Jag kan ha det stressigt, händelserikt, intressant, till och med lite jävligt, men tråkigt har jag då sällan. Min hjärna gör allt den kan för att underhålla mig. Efter något sommarlov i mellanstadiet ombads vi skriva en kort uppsats om vårt sommarlov. Det var tråkigt. Därför skrev jag istället en lååång uppsats som på en halv sida stökade över att mitt fiktiva jag inledde sitt sommarlov med att hitta en gammal dagbok på vinden. Resten av de drygt trettio sidorna ägnades sedan åt dagboken som visade sig tillhöra en upptäcktsresande som reste runt i Afrika någon gång i mitten av 1800-talet.

Min uppsats var mycket rafflande och innehöll allt från skeppsnöd, gömda skatter och vapenskrammel i bästa Indiana Jones-stuk, men eftersom jag ju undvikit att utföra den uppgift jag faktsikt fått, så kände sig min lärare lite trött tvingad att ge mig en liten reprimand. Hon sa: “Du har ett lite för rikt inre liv.” Jag förstod inte vad hon menade då och jag förstår det inte nu heller. Om mitt rika inre liv uttryckt sig i galloperande mytomani hade jag förstått henne, men nu handlade det ju faktiskt bara om att göra en sketen sommarlovsuppsats lite roligare. Hur farligt kan det vara?

Jag har funderat på det där då och då och har kommit fram till att jag ska vara glad över mitt rika inre liv. Det är tack vare det jag sällan har tråkigt. Jag har alltid något att sysselsätta mig med. Det händer alltid saker i mitt huvud. I morse kom jag på en alldeles utmärkt bokidé när jag borstade tänderna och redan innan jag druckit upp morgonkaffet hade jag skissat en synopsis på en servett och kommit på en bra arbetstitel. Sådär gör jag ofta. Sedan är det inte alls alla idéer som jag hinner realisera, men det är inte det viktiga. Själva processen har ett värde i sig. Den underhåller mig och, hoppas jag, utvecklar mig. Det är bättre att ha tio idéer och realisera en av dem än att inte ha någon idé alls.

Att vara god vän med sin hjärna och låta den brainstorma vilt är något jag varmt rekommenderar. Jag är en extremt social person och jag skulle absolut sakna sällskap om jag hamnade på en öde ö, men jag betvivlar att jag skulle ha tråkigt så länge jag hade min hjärna med mig. Den kanske inte är världens skarpaste hjärna, men den är i alla fall underhållande.

Och när vi nu ändå pratar om min underhållande hjärna, så kan jag avslöja att ett av mina privata intressen är Cisterciensorden. Jag är varken katolik eller religiös, men deras hängivenhet och ständigt nyfikna och praktiska inställning till livet intresserar mig. När jag berättar det för folk, så kommer säger de förr eller senare något i stil med: “Ja, men det måste ju vara tråkigt att vara munk eller nunna. De har ju inga liv.” Med inga liv menar de naturligtvis ingen tv, ingen dator, ingen familj och alldeles speciellt inget sex, men jag är inte alls säker på att det betyder att man inte har ett liv. Jag tror nämligen att anledningen till att munkar och nunnor står ut utan allt det där är för att de har ett extremt rikt inre liv.

Jag skulle nog inte kunna leva ett sådant liv så länge, för mitt inre liv behöver trots allt påfyllning då och då och eftersom det inte är alla förunnat att få påfyllning av Gud, så tankar jag hos min flickvän, hos vänner, med böcker, film, musik, tv, gaming och internet. För mig är inte de där sakerna förströelse. De är bränsle för mitt inre liv som har en glupande aptit på allt livet har att erbjuda oavsett var det kommer ifrån.

Min hjärna är lite som en hund som äter rysk kaviar och dricker champagne med samma glada aptit som den äter direkt ur slaskhinken och dricker ur toaletten. Men det gör inget. Jag tror att våra hjärnor är allätare. Det spelar inte så stor roll vad vi matar dem med, så länge vi inte tvingar dem att leva på svältkost. De måste ha något att tugga på och den nya tekniken erbjuder ett rejält smörgåsbord av tilltugg för hungriga hjärnor. Det är på det stora hela nog ganska bra. Det är dessutom ännu en anledning att inte sätta upp staket och hägna in nätet på en massa olika sätt. Våra hjärnor mår bra av att ströva runt och beta fritt. Taggtråd gör ingen glad.

Det är förresten inte min hjärna på bilden, men jag har sett den live en gång och den såg ut ungefär sådär, lite rart grå och skrynklig. Jag har förresten ingen aning om hur mina funderingar kring Mildners krönika ledde mig hit. Jag skyller det på min hjärna.


Flattr this

Anna Troberg

Anna Troberg är verksamhetschef för Wikimedia Sverige och författare, men bland de karaktärsdanande ungdomssynderna kan hon räkna några år som bokförlagschef och ett förflutet som partiledare för Piratpartiet. Hennes humoristiska roman "Chefer från helvetet" är publicerad i Sverige, Norge och Finland. Hennes motto är: "Life is pain. Get used to it ... or make it better!" Åsikterna på bloggen är hennes egna.

Other posts by


no Responses

  1. Markus "LAKE" Berglund

    November 3, 2010, 12:17:36

    Hehe, “Blame it on the brain!”.

    ;-D

  2. Webster

    November 3, 2010, 12:22:58

    Att ha tråkigt är inte ett alternativ. Jag har så få år kvar att leva att jag inte har RÅD att kasta bort dem på att ha tråkigt! Mitt mål är att vara sysselsatt med diverse (helst roliga) saker tills jag leende kastar in handduken och övergår till att bli nedgrävd i familjegraven och bortglömd. Där, om någonstans, kan jag ägna mig åt att ha tråkigt.
    Fast jag vill inte. Jag vill bli ett spöke som de i “Johnny and the dead” och hitta på hyss och fanstyg även efter döden. Jag lovar att om jag lyckas kommer jag att skriva en instructable om hur man gör.



Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *