Pages

Categories

Search

 

Vad ger er rätten att bygga en autobahn rakt in i mitt privatliv?

by
November 15, 2010
Integritet, Politik
No Comment

Lagrådsremissen om datalagringsdirektivet har presenterats i slutet av förra veckan. Det är en deprimerande historia som naturligtvis redan analyseras i detalj. Det är bra. Datalagringsdirektivet behöver synas ordentligt i sömmarna, speciellt när de envisas med att tvinga igenom eländet efter riksdagsvalet i september 2010, men innan kommissionen publicerar sin utvärdering av direktivet i mars 2011. Att lyckas klämma in en så stor sak i en så kort timeslot är väl något av en politisk bullseyeträff. Före valet hade dragit på dem en integritetsdebatt innan valet och efter kommissionens utvärdering skulle antagligen innebära att man tvingades ta en lite mjukar linje i frågan, eftersom set inte ser ut som om kommissionen kommer att ge datalagringsdirektivet stående ovationer.

Eftersom andra redan har tagit tag i detaljerna, så tänker jag ta tag i de mer övergripande principerna och fundera på var gränserna för mitt privatliv går och vem, när och hur man kan tumma på dem.

Min privata sfär är en bubbla som jag tar med mig överallt. Den sträcker sig någon armslängd ifrån mig var jag än befinner mig. Om jag står på ett fullproppat tunnelbanetåg är den ganska tajt, men det anses fortfarande fult att smygkika över min axel för att se vem jag smsar till. Är jag hemma fyller bubblan hela mitt hem och om någon smygkikar in genom fönstret och ser mig gå omkring naken och dammsuga i köket, så är det smygtittaren som anses göra fel, inte jag. Allt jag gör i min privata bubbla är en privat angelägenhet. Mina tankar är privata. Jag kan naturligtvis välja att koppla ihop min privata bubbla med andras bubblor, men då blir också interaktionen mellan oss privata.

Det finns bara ett undantag och det är om jag ensam eller i mina kontakter med andra ägnar mig åt någon form av grov brottslighet. Om det skulle finnas en reell misstanke om att jag ägnar mig åt någon typ av grovt fuffens, så kan det finnas en anledning att klippa upp min bubbla och kika in, men aldrig annars. Om det inte finns någon anledning att tro att jag ägnar mig åt grovt fuffens, så får ingen, inte ens någon av statens långa armar, crasha mitt party. Man behöver en inbjudan. Punkt.

Problemet med datalagringsdirektivet är att de klipper upp allas bubblor utan att fråga om lov och utan någon reell misstanke om något. Man kikar in överallt hela tiden. Datalagringen agerar efter premissen att vi alla är potentiella brottslingar och det är en premiss som jag helt enkelt inte kan ställa upp på. Den är lika dum som föreställningen om att alla män skulle vara potentiella våldtäktsmän, att färgade skulle ha rytmen i blodet och att manliga frisörer är… Hmm… Glöm frisörerna, men resten av exemplen håller i alla fall.

De allra flesta av oss är helt enkelt inte grova brottslingar. De allra flesta av oss går genom livet och bidrar inte med värre samhällsomstörtande verksamhet än att vi glömmer cykellyset och kör lite för fort då och då. Vi ska därför behandlas därefter och lämnas ifred. Det lilla fåtal av oss som använder glömda cykellysen och fortkörning som en inkörsport till tyngre brottslighet som rån, misshandel och mord, kommer i vilket fall att sticka ut som ömma tummar och vara lätta att plocka för polisen så småningom. Oss andra behöver de och ska inte bry sig om.

Men, sista ordet är inte sagt om datalagringsdirektivet. Vi kan fortfarande göra skillnad. Fundera på var dina gränser går och när du tycker det är okej att någon kliva över dem. Jag är övertygad om att de allra flesta har ungefär samma gränser som jag. Människor är trots allt inte så olika.

Om du är en helt vanlig skötsam medborgare som inte tycker det är okej att någon annan smygtittar när du smsar på bussen eller kikar in genom ditt fönster för att se om du är hemma, så är datalagringsdirektivet inget för dig. Om du inte vill att någon annan ska minnas mer om vad du gjort än vad du själv gör, så är datalagringsdirektivet inget för dig. Säg nej. Säg det högt om och om igen tills politikerna måste lyssna.

Låt inte detta bli ännu en FRA-debatt där de kommer undan med att dividera små skitdetaljer in absurdum. Tvinga dem att svara på frågor om de större, gruindläggande principerna. Ställ dem mot väggen och be dem förklara varför de ska ha en autobahn rakt in i ditt privatliv. Och när de försöker slingra sig med tekniska detaljfrågor, se dem i ögonen och påminn dem igen om den enda fråga som egentligen spelar någon roll: “Vad ger er rätten att bygga en autobahn rakt in i mitt privatliv?”

PS: Missa inte Twittergrillen från förra veckans Casual Friday här på bloggen!


Flattr this

Anna Troberg

Anna Troberg är verksamhetschef för Wikimedia Sverige och författare, men bland de karaktärsdanande ungdomssynderna kan hon räkna några år som bokförlagschef och ett förflutet som partiledare för Piratpartiet. Hennes humoristiska roman "Chefer från helvetet" är publicerad i Sverige, Norge och Finland. Hennes motto är: "Life is pain. Get used to it ... or make it better!" Åsikterna på bloggen är hennes egna.

Other posts by

Related Post


no Responses

  1. Scary Devil Monastery

    November 15, 2010, 13:09:54

    Bravo anna. Som vanligt välskrivet och med eftertryck.

    Tanken att “den som har rent mjöl i påsen inte har något att frukta” sitter tyvärr hårt förankrat i folksjälen trots att varje människa innerst inne faktiskt vet bättre. I Sverige kan du idag inte ha en enda typ av åsikt, sexuell läggning, eller politisk preferens som inte kommer att innebära att någon kommer att förakta, förringa, eller anse din åsikt vara rent brottslig – eller diskvalificerande för alla typer av poster som innebär ansvar.

    I ett sådant samhälle kan inte begreppet rent mjöl ens existera. Vilket i dag tusentals hårt mobbade ungdomar kan konstatera när deras mjöl visats upp på skolgården. Eller som kan konstateras när man läser kommentarer inskickade till dagstidningar varje dag.

    Det är därför privatlivet är så viktigt. Vanliga människor fäller omedelbart och mycket hårt domen över andra över så pass triviala företeelser som vilka kosstillskott man använder eller vilken favoritpolitiker man har. Och de som skall hantera de data som insamlas är människor.

    Människor som exempelvis Göran Lindberg – “Kapten Klänning”. Människor som Hans Holmér och Ebbe Carlsson. Människor som likt Beatrice Ask inte förstår att en misstanke inte rättfärdigar en dom.

    Det här känner vi redan till. Finns inte en person i Sverige idag som inte redan vet detta.

  2. Markus "LAKE" Berglund

    November 15, 2010, 15:05:13

    Håller med, mycket bra skrivet!

    Dock kan man justera din liknelse något.

    FRA motsvarar ungefär att staten tjukikar in i min bubbla.

    DLD motsvarar snarare att de skickar en en kamera och sedan sparar dessa bilder i en inlåst bildarkiv i sex månader. Staten får ju faktiskt inte tillgång till uppgifter i realtid, men kan i efterhand be at få kolla på allas fotoalbum/bildarkiv.

    Men det är detaljer. Lysande att höja blicken!

  3. Lars

    November 16, 2010, 11:20:04

    LAKE@:

    Kameraliknelsen fungerar även för FRA. Som bekant masslagrar de också trafikdata och söker historiskt i detta avfotograferade material. I deras fall handlar det dessutom om en central, statlig databas. Innehållet begränsar sig inte heller till bara svensk trafik.

    Det enda gränssättande för denna s.k. utvecklingsverksamhet i FRA:s regi är myndighetens lagringskapacitet. Lagen begränsar inte, utan är snarare vidöppen. Det är också stipulerat i förarbetena att FRA MÅSTE lagra trafikdata för att kunna inrikta spaningen mot rätt trafikstråk.

  4. Archangel

    November 21, 2010, 20:13:33

    Bra! Vad som skulle vara bra, en mailadress eller länk till de som är beslutande i dessa frågor. Låt dem veta att de allra flesta av oss vanliga medborgare är emot detta!



Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *