Pages

Categories

Search

 

Mysteriet med de frånvarande copyrightkrumelurerna

by
April 12, 2011
Kulturpolitk, Politik, Upphovsrätt
No Comment

Upphovsrättsdiskussioner strandar alltid i tjabbel om skyddstid eller pengar. Jag vill prata om betydligt mycket viktigare värden än det.

Därför har jag dragit igång en lite serie med bloggposter om kultur. Jag vill vända och vrida på det här med kultur och vad den betyder för oss. Jag vill komma till pudelns kärna, eller kulturens kärna kanske man kan säga.

Det finns många myter om upphovsrätten. En av dem är att upphovsrätten är ett incitament för skapande.

Förläggareföreningen skriver till exempel så här på sin hemsida: “Upphovsmannens möjlighet att kontrollera om och när hans verk ska göras tillgängligt för allmänheten är avgörande för incitamentet att skapa nya verk.”

Varianter på samma tema upprepas ofta och gärna av upphovsrättsindustrins lobbyister. Ingen skulle skapa något om upphovsrätten inte skulle se ut exakt som den gör nu. Naturligtvis har de helt fel.

Så vitt vi i dag kan avgöra har människor ägnat sig åt konstnärligt skapande sedan urminnes tider. Om det funnits en liten copyrightkrumelur någonstans i Lascauxgrottan är jag säker på att man skulle ha hittat det vid det här laget. Stället är finkammat av högutbildade människor som inte skulle missa en sådan sak.

Detsamma gäller det Sixtinska kapellets tak. Tro mig, vi har inte missat det. Det finns helt enkelt inga copyrightkrumelurer där och det har heller aldrig funnits där. Likförbannat finns det dock målningarna i både Lascaux och i det Sixtinska kapellets tak. Det kan bara betyda en sak. Någon eller några vettvillingar skapade dem med något annat incitament än upphovsrätten.

Inser ni vad detta betyder? Det betyder att ett av upphovsrättsindustrins mest frekvent använda argument mot ett kulturlandskap där inget djur är mer jämlikt än något annat är fejk, bluff och ljug. Shock horror! Inte skulle de väl kunna vara så jävliga? Jodå, det kan de.

Jag har haft förmånen att arbeta med och lära känna ganska många skapande människor. Dessa bekantskaper och egna erfarenheter har givit mig en liten inblick i vad det är som driver en del människor till att skapa olika former av kultur.

Först och främst måste man vara lite knäpp, en äventyrare. Det är nog alla som envisas med att välja yrkesvägar med dokumenterade problem att få jobb. Det behöver inte handla om kultur, men det går ju knappast att sticka under stol med att kulturskapande är ett ganska risky karriärsval. Det har det alltid varit. Det är därför jag är ganska säker på att mamma Shakespeare tyckte att Bill borde skaffa sig ett riktigt jobb och inte slarva runt på teatern. Och inte tror jag att mamma Van Gogh var så mycket gladare när lille Vincent greppade penseln och vägrade släppa taget. Att Vincents pappa inte var glad är i alla fall väl dokumenterat.

Jag tror inte att Bill och Vincent hade speciellt otrevliga föräldrar. Jag tror bara att de ville sina barn väl. De önskade dem en trygg framtid och en trygg framtid är någon kulturskapande aldrig har kunnat garantera. Om någon påstår något annat, så har de antingen gått på upphovsrättsindustrins myt om en glad guldålder där alla som ville skapa kultur kunde leva livets glada dagar med feta plånböcker.

Men det räcker inte att vara lite knäpp och äventyrlig. Det måste finnas något som lockar. Därför tänkte jag gå igenom några av de vanligaste incitamenten jag stött på under min tid i kultursvängen:

Behov – De allra flesta börjar skapa för att de känner någon sorts överväldigande behov att uttrycka sina känslor och åsikter. Här verkar tanken om att sprida verken på ett eller annat sätt inte vara speciellt central, även om det ibland sker. Det är själva skapandet som är viktigt.

Och tro nu inte för ett ögonblick att det är ett litet behov. För vissa är det lika stort som behovet att andas, sova och äta. För dem handlar det om att skapa eller att förtvina och dö. Det kanske låter dramatiskt och det är det naturligtvis också, men vad vore världen utan passionerade människor? Betydligt tråkigare.

Uppmärksamhet – En del kulturskapare har känt sig lite utanför. I något stadium bestämmer de sig för att resa sig upp och säga: ”Nobody puts Baby in the corner!” och börjar kräva uppmärksamhet för sina verk och sig själv genom att börja sprida verken. Om ni inte vet var ni ska hitta dessa kulturskapare kan ni börja med att leta på YouTube. Förr hittade man dem till exempel i folkparkerna, nu hittar man dem på YouTube.

Berömmelse – En del nöjer sig inte med uppmärksamhet. De vill bli berömda. Tanken på att bli igenkänd på ICA ger dem en varm mysig känsla i magen. Om de har en någonting som skulle kunna vara kulturell talang eller åtminstone skulle kunna misstas vara det för en kort stund, så varför inte använda den för att få uppleva den där känslan starkare och oftare? Tror ni att Madonna skulle orkat bry sig om inte berömmelsen hägrat? Kanske, kanske inte. Jag misstänker dock att den spelade en viss roll.

Påverkan – En del drivs av en vilja att förändra världen på ett eller annat sätt. Man skapar kultur som behandlar samhällsproblem och förtryck, eller också målar man upp fantastiska utopier om hur livet skulle kunna vara, etc. Jag misstänker att George Orwell hade en del saker han ville förändra i samhället. Vad tror ni?

Pengar – En del är optimistiska och tror att kulturskapande är en säker väg till pengar. Det är det inte, men de tror alla att de är nästa Dan Brown, J.K. Rowling eller George Lucas och förkastar därför en rad betydligt säkrare vägar till pengar. Det är tråkigt att vara advokat. Det är kul att vara George Clooney. Den lilla chansen att lyckas är värt den stora risken att i bästa fall få statistroller i reklamfilmer för Bregott.

Sex – En inte helt liten del av de kulturskapare jag träffat i mina dagar har angivit sex som en av anledningarna till att de skapade. Paulo Coelho upplyste mig under en middag om att en trevlig bieffekt av att skriva sötsliskigt och känslosamt om sex är att kvinnor söker sig till en för att få uppleva the ride in real life. Med tanke på det avsevärda jobb jag som förlagschef fick lägga ner på att hålla just det nöjesfältets alla besökare isär, så får jag anta att han hade rätt.

Bananskal – Man ska inte heller glömma det berömda bananskalet. Det är faktiskt en ganska vanlig väg in i kultursvängen. Speciellt om man redan gjort sig känd på något annat vis. Borta är de dagar då man faktiskt behövde viss talang för att bli kulturskapare. Incitamentet består i att någon tycker att man har ett ansikte som är tillräckligt känt för att locka köpare om man smäller upp det stort nog på ett bokomslag. Nya tider, hej och hå. Alla kan tralla.

Cecelia Ahern berättade över en hamburgare att det var ”jättekul att få skriva böcker”, men hade i alla fall den goda smaken att vara väl medveten om att hennes nya, roliga sysselsättning hade en hel del att göra med att hennes pappa just då var taoiseach i Irland. Det är tyvärr inte alla som har sådan insikt.

***

Jag lägger egentligen ingen värdering i något av dessa incitament. Det är upp till var och en att skapa utifrån sina egna behov och förutsättningar. Själv dras jag nog mest till de som drivs av ett passionerat behov att skapa, men det är jag det. Det är inget facit. Det vore dessutom tråkigt om all kultur var sprungen ur samma källa.

Hmm… Är det något incitament som saknas? Visst ja, upphovsrätten! Ni vet den där som ingen någonsin skulle skapa kultur utan om den inte såg ut precis som den gör i dag? Jag har, som sagt, stött på många lobbyister som hävdar att upphovsrätten är ett incitament för skapande, men aldrig en enda kulturskapare som hävdat detsamma. Kanske beror det på att upphovsrätten är ett starkt incitament för lobbyarbete, snarare än för skapande? Det tål att tänkas på.

Nå, kan ni komma på några fler incitament till kulturellt skapande? Vad har ni hört för intressanta anledningar till att lämna betydligt mycket tryggare och säkrare karriärvägar bakom sig? Det är något med kulturen som gör en del av oss äventyrliga. Jag vill veta vad.

Slutligen hoppas jag att ingen missat att det just nu pågår ett ivrigt signatursamlande i Bryssel. Läs gärna mer om det här.

Anna Troberg

Anna Troberg är verksamhetschef för Wikimedia Sverige och författare, men bland de karaktärsdanande ungdomssynderna kan hon räkna några år som bokförlagschef och ett förflutet som partiledare för Piratpartiet. Hennes humoristiska roman "Chefer från helvetet" är publicerad i Sverige, Norge och Finland. Hennes motto är: "Life is pain. Get used to it ... or make it better!" Åsikterna på bloggen är hennes egna.

Other posts by

Related Post


no Responses

  1. Anders Widén

    April 12, 2011, 22:09:35

    Sänder en författarkram för detta!

  2. Björn Persson

    April 13, 2011, 11:05:11

    Nåja, det brukar väl inte så ofta påstås att upphovsrätten i sig är ett incitament för skapande? Industrins argument brukar snarare vara att pengar är ett nödvändigt incitament för skapande, och att kopieringsmonopolet är nödvändigt för att det ska vara möjligt att tjäna pengar. Pengar tog du ju med i listan.

    Luckan i din argumentation är emellertid lätt att täppa till. För det första är pengar måhända ett incitament men inte ett nödvändigt sådant, och för det andra kan man mycket väl tjäna pengar utan kopieringsmonopol.

    För övrigt tycker jag mig ha märkt att den kultur som håller högst kvalitet brukar vara gjord utan vinstsyfte. J.R.R. Tolkien skrev inte för att tjäna pengar. Han hade sin försörjning tryggad som professor i Oxford, och filade på sina berättelser i årtionden innan han gav ut något. Sedan Härskarringen blev populär har det vuxit upp en hel genre av Tolkien-imitationer, men ännu har ingen överträffat Tolkien. Jag har också hört sägas att Picassos bästa målningar är från tiden innan han blev berömd. Därefter blev det så att när han behövde pengar kluddade han ihop någonting, och eftersom det var en Picasso så gick det att sälja dyrt.

    1. Per Starbäck

      April 13, 2011, 19:48:39

      I detta fall handlar det ju dock om förslag om att föra *bort* pengar från musiker genom ännu en förlängning av skyddstiderna.

      Visst, det är inte helt konstant hur mycket pengar man spenderar på musik, utan det kan variera en del, men inte hur mycket som helst. Ju mer av lyssnares pengar som ska gå till de som äger rättigheterna till döda musiker, desto mindre pengar blir det till levande musiker. Det är inte särskilt konstigt.

  3. Daniel

    April 13, 2011, 13:23:18

    Ett annat viktigt incitament skulle jag säga är något helt annat, nämligen underhållning och gemenskap. Varför sjunger folk i kör? Varför samlas vänner i coverband? Varför går folk på målerikurser (ja, när det gäller kroki så kanske det finns folk som inte ser nakna människor AFK annars, men de är nog i underkant)?

    Kultur är inte bara något som bara konsumeras, utan själva skapandet i sig är kultur och ett uttryck av gemenskap.

    Har jag fel?

  4. Scary Devil Monastery

    April 13, 2011, 13:35:10

    Ja, men Anna nu tror jag att du missade något väsentligt. Upphovsrätten är ett absolut nödvändigt incitament för större distributionsföretag specialiserade på upphovsrättssligt skyddade verk.

    Jag känner inte någon i dag som på fullaste allvar fortfarande tror att upphovsrätten är till för artisterna. Den lögnen har spruckit för många gånger i och med alla de uppmärksammade fall där industrin i fråga har lyckats bli ertappad in flagranti medans de rumpränt någon ur sitt stall av skapare.

    Utan en starkt skyddad upphovsrätt skulle det dock helt enkelt inte bli möjligt att få ihop pengarna att betala alla de advokater som med frenetisk iver måste stå och försvara immaterierättslagar trots allt.

    Det här är egentligen ingen ny diskussion. Uppfinningen av konsumentdrivna masskommunikationsmedia är för hela distributionsindustrin vad “spinning jenny” var för frankrikes textilarbetare och vad tryckpressen var för katolska kyrkan.

    Det har mig veterligen inte betytt att textilarbetare och katolska präster har försvunnit som yrke – men i dag har de en väsentligt mindre marknad att leva på tack vare den utvecklingen och har anpassat sig efter de förhållandena.

    1. Scary Devil Monastery

      April 13, 2011, 13:39:36

      Ovan skrivet med viss ironi, men jag tänkte det kunde vara viktigt att för eventuella icke-pirater belysa det du så finkänsligt inte säger rakt ut. Varför tusentals advokater världen över så inbitet slåss för strängare och allt mer orealistiska lagar “on behalf” of alla dessa förment penninglösa artister.

      Sony, Warner med flera har än så länge riktigt mycket pengar och drar in många miljarder varje år som de förmodligen inte kommer att få in om de tvingas anpassa sig till en verklig marknad där artister inte behöver mellanhänder i samma utsträckning. Att i det lägget lägga ett par hundra miljoner årligen på advokater och lobbyister lönar sig bara man lyckas hindra det gamla paradigmet från att falla i ytterligare en månad eller så…

  5. Anders Troberg

    April 13, 2011, 14:12:43

    Som programmerare så måste jag påpeka ett par väldigt viktiga incitament:

    * Det har inte gjorts förut.
    * Det har gjorts förut, men jag kan göra det bättre.
    * Undrar om det här går att göra?
    * Någon påstod att det inte gick att göra.
    * Jag är för lat för att klicka fem gånger extra, så jag lägger en vecka på att göra ett program så att jag kan göra det på ett klick.

    Det är denna vilja till excellens, till att utforska som gör att fri programutveckling alltid kommer att bli bättre i längden än den ofria. När man har den viljan så gör man ett exceptionellt jobb, när man knackar kod 8 timmar om dagen för att få lön i slutet av månaden så gör man på sin höjd ett acceptabelt jobb.

    1. Scary Devil Monastery

      April 13, 2011, 15:51:53

      Vilket varje jämförelse mellan Internet explorer och exempelvis Firefox/chrome empiriskt påvisar…

    2. Carl Johan Rehbinder

      April 14, 2011, 02:33:19

      Jag känner igen fenomenet, fast ur teaterperspektivet.

      “Fy fan vilken dålig uppsättning – det här kan jag göra bättre!”
      “Undrar hur man skulle kunna berätta den här historien på ett annat sätt?”
      “Jag ska minsann visa de jävlarna…”

    3. Deep Blue

      April 14, 2011, 17:29:04

      Samt “Det har gjorts förut men jag vill göra det själv för att utveckla mina färdigheter”.

  6. NingúnOtro

    April 13, 2011, 20:56:47

    Hi Anna,

    The best incentive ever is self esteem. Self esteem in a really humanist way, not the one tending towards hubris.

    One gets dropped onto this world at no matter what unsolicited moment, looks around, and asks oneself… okay, here I am, what can I do to make things better?

    Depending on the outcome of the genetic Russian roulette and the social environment, yet another roulette, you get fitted with some assets you can try to apply all the creativity you are capable of to.

    Some try to care best only for themselves, some for a few relatives and acquaintances, and a few may even try to change the entire world to the better for everyone.

    It is up to each to find out how to work towards achieving satisfaction. Some need little immediate rewards for little short term actions to line up endlessly the one after the other, and others can spend a lifetime on water and bread plotting grand schemes that make it all worth it in one little nifty blitzkrieg.

    Of course, more than 6.000 million people trying to achieve this simultaneously does turn achieving our goals, if they are not excessively modest, into a strategical nightmare.

    That is why reality really is such a nightmare for many of us, specially if you lack the insights to understand the why of many things.

    But with some self-confidence, a clear understanding of the true situation, and a lot of creativity… nothing is really impossible.

    About the specific situation of creativity and copyright… I’ve just written something that might be interesting on Christians blog to help with his game plan.

    http://christianengstrom.wordpress.com/2011/04/12/a-game-plan-against-copyright-extension/#comment-17678

  7. Carl Johan Rehbinder

    April 14, 2011, 02:36:44

    Mycket bra bloggpost, Anna!

    Som konstnär och kreatör känner jag igen alla dessa kategorier i min omgivning, något i mig själv, förstås – och självklart finns det en mängd fler orsaker.

    Det viktigaste övergripande motivet tror jag är att ge uttryck för en känsla man bär på.

    Pengar är viktiga, men det är sällan det primära motivet för konstnärer.

  8. pros

    April 14, 2011, 16:22:38

    Vän av ordning undrar. bill shakespere? hete han inte william?

    1. Anna Troberg

      April 14, 2011, 17:37:01

      Hej Pros!
      Jo, och Bill är ett smeknamn för William. 😉

    2. Björn Persson

      April 14, 2011, 21:55:48

      En viss Mr. Gates heter också William till exempel. :-)

  9. Deep Blue

    April 14, 2011, 17:23:27

    Free Software-profeten och allmänt copyrightkritiske Richard Stallman tog upp detta argument och förkastade det. Han förstod inte hur den senaste förlängningen av copyright som nästan beställdes av Disney, skulle skapa ytterligare incitament för sedan länge döda tecknare att skapa fler animerade filmer i det som nu är vårt förflutna…

    Och visst är det så. Om copyright på musik är livstid+70 år så innebär det väl i praktiken att även om musikern lever väldigt länge så är de extra 70 åren förmodligen längre tid än han/hon själv får tjäna pengar på sin skapelse. Och även då får ju skivbolagen en ansenlig del av kakan. Efter att skaparen dött får skivbolaget ytterligare 70 år nu med hela kakan för sig själv. Denna förlängda tid har ju ingenting som helst med incitament till att skapa att göra.

    Sen undrar man ju stilla var Disney hade fått sina sagor ifrån om never-ending copyright hade varit igång för hundratals år sedan och förlängts i det oändliga.

    1. Islander

      April 16, 2011, 19:27:58

      När det gäller Richard Stallman och Free Software Foundation är det inte så enkelt. Programvara som släpps under deras GNU-licens är beroende av upphovsrätten för att fungera. Upphovsrätten används som en hållhake så att var och en som distribuerar programvaran också blir skyldig att distribuera källkoden.

      Men det går att uppnå samma sak utan upphovsrätten i dess nuvarande form. Jag har själv skrivit ett förslag här:
      https://ancientislander.wordpress.com/2010/05/27/a-proposal-to-replace-software-copyright/

  10. Islander

    April 16, 2011, 19:07:04

    Jag tror pengar är nödvändigt för skapandet av kommersiell kultur, t ex dyra Hollywood-produktioner, men det är tveksamt om ens de kommersiella aktörerna behöver upphovsrättens skydd. Som bekant har film-, musik- och spelindustrins inkomster bara fortsatt att öka under de senaste tio åren, trots omfattande piratkopiering.

    När det gäller konstnärerna, artisterna och författarna själva – självklart är inte pengar den primära motivationen, speciellt inte för de som är mest kreativa och konstnärliga. De flesta tjänar bara småpengar på sitt skapande, och gör det för att uttrycka sig själva – så har det varit i alla tider.



Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *