Pages

Categories

Search

 

Min lila period är smått surrealistisk

Min lila period är smått surrealistisk

by
May 24, 2011
Kultur, Litteratur & konst, Politik
5 Comments

1910 och 1912 introducerade Roger Fry postimpressionisterna för den engelska publiken med två utställningar. För första gången behövde de inte resa till Paris för att se konst av Gaugin, Manet, Matisse, Van Gogh, Picasso och Cézanne.

Vilken fantastisk möjlighet, tänker ni kanske. I en tid där bilder spreds betydligt mycket långsammare än i dag var det naturligtvis en möjlighet av sällan skådat slag. Problemet var att den engelska publiken inte var riktigt redo för den.

The Times kritiker skrev att ramarna var mer värdefulla än tavlorna. Clive Bell berättar i Art om ett av sina samtal i samband med den andra utställningen:

In the autumn of 1912 I was walking through the Grafton Galleries with a man who is certainly one of the ablest, and is reputed one of the most enlightened, of conteporary man of science. Looking at a picture of a young girl with a cat by Henri Matisse, he exclaimed – ‘I see how it is, the fellow’s astigmatic.’ (A defect in the eye by which rays from one point are not focused as one point.) He assured me at last that no picture in the gallery was beyond the reach of optical diagnostic … I suggested tentatively that perhaps the discrepancies between the normal man’s vision and the pictures on the wall were the result on intentional distortion on the part of the artist. At this, the professor became passionately serious – ‘Do you mean to tell me,’ he bawled, ‘that there has ever been a painter who did not try to make his object as lifelike as possible? Dismiss such silly nonsense from your head.’

Människor är människor. När vi ställs inför något nytt kommer en inte försumbar del av oss att reagera med att utgå från att det är något fel på avsändaren. ”Det ser inte ut som min verklighet. Det måste vara fel!” Men faktum är att ingen lever i exakt samma verklighet som man själv lever i. Det enda man kan vara säker på är att ingen annans omständigheter är exakt som ens egna och även om de vore det, så har vi i alla helt olika erfarenheter och förhåller oss olika till de kort vi blir givna här i livet. Kontentan är att vi alla är ensamma i vår alldeles egna verklighet.

Låt nu inte detta skrämma er. Det farliga är inte att vi alla färdas genom livet i en enmansfarkost. Det är bara farligt om vi skruvar upp vår egen volym så högt att vi inte kan höra andras anrop, täcker för vindrutan och färdas i blindo. Tyvärr finns det alldeles för många som gör det.

Jag betraktar mig själv och andra pirater som politiska postimpressionister och många traditionalister kan helt enkelt inte tänka sig någon annan möjlighet än att vår världsbild beror på någon form av mental astigmatism. Det måste vara oss det är fel på, inte på dem. Men måste det verkligen vara så?

Människan har stått inför många brytningsskeden genom historien. Varje gång har en majoritet till en början hävdat att det gamla, det alla känner till, är bättre än allt nytt världen har att erbjuda. Hur ofta har världen låtit sig hindras av det? Aldrig. Det gamla ersätts alltid av något nytt.

Vi pirater svarar på frågor som traditionalisterna bara börjat ana att de måste ställa. Det är inte så konstigt att vi upplevs som ett irritationsmoment. Vi är ett irritationsmoment. Vi rubbar deras cirklar.

När politiker och näringsliv undrar hur de ska kunna använda den nya tekniken för att hålla koll på oss och få oss att öppna plånboken på kommando, så svarar vi att deras enda framtidshopp är att helt enkelt släppa taget. Självklart är det inte populärt, men det är sant. Det kommer dock att ta tid att övertyga dem.

Vi må leva i en tid där vi har möjligheten att sprida saker fort, men vi får inte glömma att även om tekniken är ny och snabb, så skiljer vi människor oss inte nämnvärt från de människor som byggde Stonehenge eller målade jaktscener på grottväggarna i Lascaux. Vi är hopplöst långsamma. Det tar tid för oss att tänka om. Det beror inte alltid på illvilja. Det beror på … tja, biologi.

Därför lever jag inte heller i illusionen om att traditionalisterna ska förstå vad jag talar om inom en snar framtid. De kommer att fortsätta försöka missbruka tekniken mot oss medborgare för sin egen makt- eller pengahungers skull och, kanske allra värst, för att de tror att det är det bästa för oss. De kanske lyckas kortsiktigt, men långsiktigt kommer de att misslyckas och då kommer vi att finnas där och plocka upp bitarna och bygga något nytt och bättre. Det är alltid nytänkarnas otacksamma lott att städa upp efter sina föregångare.

Just nu är jag en del av det nya och det nya vinner alltid eftersom världen vägrar sluta snurra och utvecklas. Men, vad händer sedan? Samma sak som alltid. Så småningom kommer det nya jag nu vurmar för att bli gammalt och tvingas finna sig i att något ännu nyare revolterar mot det. När den dagen kommer hoppas jag att jag fortfarande är mottaglig för anrop och att jag inte dragit ner rullgardinen och färdas i blindo driven av gammal hävd och ohejdad vana.

Jag är inte rädd för utveckling. Jag är inte rädd för att inte omedelbart fatta galoppen när något nytt dyker upp. Jag är rädd för att bli en av dem som inte ens vill lyssna på dem som tänker i nya banor. Picasso navigerade sig smidigt genom sin blå period, till den röda, vidare till den afrikanska perioden, kubismen, klassicism och surrealism. Han vågade lägga örat mot marken och känna vibrationerna av det nya före alla andra och suga upp dem i sitt arbete. Det vill jag också göra.

Jag är i och för sig inne i min lila period och kan konstatera att all politik är mer eller mindre surrealistisk, men det finns en del att lära av Picasso och hans vänner. De vågade se på världen med nya ögon även om människor omkring dem tyckte de var knäppa. Man kan säga att det lönade sig i längden. Historien har inte varit lika ogin mot dem som deras samtid. Och, om man nu ska vara historiskt korrekt och det tycker jag att man ska, så fick många av postimpressionisterna faktiskt vara med och se hur även deras samtid sakta men säkert tänkte om. Det tycker jag är värt att komma ihåg.

Anna Troberg

Anna Troberg är författare, före detta bokförlagschef och partiledare för Piratpartiet. Hennes humoristiska roman "Chefer från helvetet" är publicerad i Sverige, Norge och Finland. Hennes motto är: "Life is pain. Get used to it ... or make it better!"

Other posts by

Related Post


5 Responses

  1. Mikael

    May 25, 2011, 07:14:18

    Han vågade lägga örat mot marken och känna vibrationerna……………Sen kom tåget! ;-)

    1. Anna Troberg

      May 25, 2011, 07:19:15

      Fniss! Fast jag tror att Picasso var tåget. Han körde över ganska många personer under sitt liv. ;-)

  2. Kristofer Pettersson

    May 25, 2011, 07:48:06

    oj.. du är bra.

  3. Mikael

    May 25, 2011, 07:48:38

    Bokstavligen! Mestadels kvinnor. ;-)



Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>