Pages

Categories

Search

 

Psykometri, proveniens och placebo

Psykometri, proveniens och placebo

Inom parapsykologin talar man om psykometri, det vill säga möjligheten att avläsa ett föremåls energi och historia genom att röra vi det. Parapsykologi är en ”vetenskap” som är notoriskt urdålig på att producera någon form av handfasta bevis för sina teorier, så jag förhåller mig till parapsykologi med en sund och mycket väl tilltagen dos skepsis. Däremot tror jag att man är något på spåren vad det gäller just psykometrin.

Jag tror inte att någon spontant kan känna att Marie Antoinette har ägt en näsduk eller att en speciell snusdosa låg i general Custers ficka vid slaget vid Little Bighorn. Men om man verkligen kan bevisa att ett föremål tillhörde Marie Antoinette eller general Custer så utstrålar föremålet en viss inneboende energi som attraherar oss alldeles extra även om föremålet i sig egentligen inte är något att hänga i julgranen eller inte betydde speciellt mycket för personen som en gång ägde det.

Vad är då den här speciella energin? Den handlar naturligtvis om att känna sig nära en intressant personlighet eller ett spännande skeende genom ett föremål och om att ha något som finns i ett högst begränsat antal, något som alla andra inte har.

Egentligen är den där energin bara ett placebo, ett sockerpiller vars effekt är helt beroende av vår tro och vårt ego. Den där pirrande känslan infinner sig bara om vi verkligen tror att föremålet har det spännande ursprung som påstås. Om vi på minsta sätt tvivlar på föremålets proveniens blir det inget pirr alls. Då håller vi hårt i plånböckerna. Om vi däremot litar på den proveniens som presenteras för oss, ja då står plånböckerna genast på vid gavel.

Samma sak gäller tillgången. Det faktum att det finns få av något spelar egentligen inte någon roll alls när man väl kommit över ett exemplar. Om så hela världen plötsligt skulle ha var sitt exemplar av samma sak, så skulle ens eget exemplar fortfarande vara detsamma. Värdet sitter i huvudet på oss. Eller kanske i hjärtat, i känslan av att vara lite speciell och utvald. Det smickrar vårt ego.

Jag hade tänkte skriva ett blogginlägg om kopior och original tidigare i dag, men jag gjorde egentligen aldrig det. Jag skrev om budskap och avsändare, snarare än om artefakt och avsändare. Vad det gäller artefakter är ju budskapet detsamma oavsett om det rör sig om ett original eller en kopia. Förr i tiden kunde man möjligen hävda att originalet var av bättre kvalitet. Det kanske var det bättre swung i van Goghs penseldrag än i kopians. I dag är det annorlunda.

Vi har vi teknik som i många fall gör det möjligt att göra exakta kopior. Det är ingen skillnad på en bild-, text- eller ljudfil och en kopia av den. Det är samma sak. Det går inte att tala om äkta när originalet och kopian är exakt samma sak. Det är här upphovsrättsindustrin ser problem och jag ser möjligheter.

De ser ett problem i att de inte kan ägna sig åt exemplarförsäljning på samma sätt som tidigare, jag ser en fantastisk möjlighet att kunna kombinera i stort sett gratis och potentiellt global massmarknadsföring med chansen att koppla det hela till ett äkta mervärde som ger kulturkonsumenten något alldeles extra och kulturskaparen försörjning.

Vad är då det äkta mervärdet? Det är psykometrin, proveniensen, placebon. Det är den där extra energin som man liksom inte riktigt kan sätta fingret på. Det är den där underbara känslan i maggropen som man är beredd att betala mycket för. Nu kanske ni tycker att det känns fishy att jag förespråkar försäljning av sockerpiller, men i en tid där kopior och original flyter ihop till ett ligger det enda reella värdet i det som inte går att kopiera med ett par knapptryck: liveframträdanden, bioupplevelsen, exklusiva limited edition-utgåvor, specialutgåvor av andra slag, signerade exemplar, exklusiva förhandstittar. Det finns faktisk precis hur mycket roligt som helst att hitta på, intressanta korsbefruktningar och annat som ger det där pirret.

Jag måste erkänna att jag själv är en pirrjunky när det gäller kultur i alla dess former. Jag har försakat en hel del annat i mitt liv för att få mig det där kulturpirret till livs.

Jag samlar på signerade förstautgåvor av Jenaette Wintersons romaner. En del av dem är riktigt ovanliga. En av dem, en liten tiosidig historia kallad ”The Dreaming House” är bara tryckt i sammanlagt 176 exemplar. Alla är tryckta på handgjort papper. 150 av dem är signerade och numrerade. 26 av dem alfanumrerade och handkolorerade och signerade av Winterson och illustratören Ian Beck. Jag har en av varje. Den senare har jag bara sett till salu en enda gång och då köpte jag den för vad som för mig då var en månadslön. Den gav och ger mig massor av pirr och jag har aldrig ångrat att jag köpte den. Inte ens när jag levde på rotfruktssoppa i veckor och fick promenera överallt för att jag inte hade råd att köpa busskort för att jag lagt alla mina pengar på en bok jag förälskat mig i.

Lägg sedan till lite juicy proveniens så trumfar det vilken vanlig signerad förstautgåva som helst. Jag köpte två signerade förstautgåvor av Winterson som jag redan hade för att de var signerade till Rolland Comstock. För er som har ett liv och inte hinner bry er om sådana här saker kan jag berätta att han var en av världens största privata boksamlare. Han mördades för några år sedan hemma i sitt hus och mordet är fortfarande ouppklarat. Det är proveniens av det mer morbida slaget.

I väntan på att någon gång i mitt liv få förmånen att få förgylla min tillvaro och en av mina väggar med just den här målningen av Massimo Rao, så köpte jag en signerad utställningsposter och utställningskatalog från Steltmangalleriet i Amsterdam. Jag var fattig student och fick jobba en massa helger extra för att finansiera det inköpet, men det var det värt.

I går beställde jag en signerad limited edition vinylutgåva av Dolly Partons kommande cd ”Better Day”. Jag och 299 andra kommer att ha den. Det ger mig extra pirr att den är signerad och att vi är ganska få som kommer att kunna skryta med att ha den i våra samlingar.

Jag inser att jag är smått extrem i mitt samlande, men jag tror att alla kulturälskare har ett sug efter det där lilla extra. Det där som alla andra inte har. Det där som är lite extra personligt. Jag tror att alla har upplevt det där någon gång och betalat för det.

Det är svårt att förklara exakt vad det är. Jag tror att det är lättast att förklara det med att det är den där speciella energin man upplever när man är på en riktigt bra konsert. Det är så mycket mer än att lyssna på en ljudfil, man känner sig lite speciell som har förmånen att få vara där, det är en personlig koppling. Det är mervärde. Det är kulturpirr i sin renaste och ädlaste form. Det är känslan och upplevelsen som är dagens kassako, inte själva artefakten.

Anna Troberg

Anna Troberg är författare, före detta bokförlagschef och partiledare för Piratpartiet. Hennes humoristiska roman "Chefer från helvetet" är publicerad i Sverige, Norge och Finland. Hennes motto är: "Life is pain. Get used to it ... or make it better!"

Other posts by

Related Post


no Responses

  1. ForskarGurra

    June 14, 2011, 19:56:32

    Visst är det så. Det är tjänster, upplevelser och annat _nytt arbete_ runt i kring de redan skapade imateriella verken som har ett värde i framtiden. För de allra flesta av oss åtminstone. ;)

    Inte administration av själva verket i sig. Det är värdelöst då verket i sig redan finns tillgängligt för alla i och med publiceringen. Att betala för den administrationen är krasst sett slöseri med pengar och resurser.

    Ett fåtal procent “nördar” ;) kommer även i framtiden vilja ha specialutgåvor av musikalbum i fysisk variant, skönlitterära pappersböcker och “boxar” med film och tv-serier. Men dessa samlarobjekt kommer snarare betraktas som lyxkonsumtion och immaterian i sig kommer accepteras flytta ut i det “allmänna rummet” och vara styckvis gratis.

    1. Anna Troberg

      June 15, 2011, 07:59:21

      Hej ForskarGurra!
      Tyvärr betraktas kulturkonsumtion redan som lyxkonsumtion. Det tycker jag är ganska sorgligt. Kultur är extremt viktigt för människor. När det inträffar katastrofer eller krig eller något annat som bryter sönder ett samhälle händer följande: Först tar man hand om de skadade, sedan ser man till att få mat och tak över huvudet. När dessa grundläggande behov är tillgodosedda brukar det inte dröja förrän kulturen gör sig påmind på ett eller annat sätt. Jag tror att människor har ett naturligt behov efter kultur som inte går att kväsa. Kultur kan vara allt från att smycka en skål med ett fint mönster som inte fyller någon direkt praktisk funktion, till att sjunga sånger eller dansa eller att, som vi gör i dag, spela datorspel, gå på konserter, you name it. Kort sagt, kulturen borde uppgraderas i samhällets ögon. Kultur borde inte vara en lyx, utan något som alla har tillgång till.

  2. Elias L.

    June 14, 2011, 20:47:35

    Jag är skeptisk.

  3. Nils O

    June 14, 2011, 21:46:46

    För mig är psykometri läran om att kunna “mäta psyket”, typ intelligens och extraversion.

    För mig är är det inte ett skvatt ‘finare’ eller ‘pirrigare’ att samla på kulturartefakter än att samla på porslinstomtar eller att vara först i kön med att köpa den nya spelkonsolen.

    För mig är det osmakligt att skryta med att ens konsumption är ett “kulturpirr i sin renaste och ädlaste form”,

    1. Anna Troberg

      June 15, 2011, 07:51:38

      Hej Nils!
      Nej, det är ingen skillnad på att köpa en signerad förstautgåva eller en speciell trädgårdstomte som ger en pirr. Jag anser att det också är en form av kulturpirr. Det är ingen skillnad på pirret som uppstår när jag köper en signerad förstautgåva av Winterson eller när jag köper en action figure av Futurama-Bender som jag letat efter länge eller det pirr som uppstod när jag fick veta släppdatumet för Skyrim. För mig är det samma sak. Jag tror att du kanske lägger in en värdering i det som jag inte gör.

      Jag är helt säker på att ett fotbollsfan upplever samma sak när favoritlaget gör mål och gärna betalar för att få se det live, även om just fotbollspirr inte uppstår hos just mig.

  4. Lennart Lindgård

    June 14, 2011, 23:36:02

    Håller med Nils O angående kulturartefakter.
    Om jag hade Mona Lisa, originalet, hängande hemma. Då skulle jag omedelbart sälja den för dyra pengar och rama in ett mycket högupplöst och uppförstorat foto av den och hänga upp istället. Jag skulle uppskatta fotot lika mycket som originalmålningen.
    En bild är en bild är en bild.

    1. Anna Troberg

      June 15, 2011, 07:52:50

      Hej Lennart!
      Det skulle jag också göra. Tänk så mycket annat kul man skulle kunna göra för pengarna. Mona Lisa ger mig inget speciellt pirr.

  5. Deep Blue

    June 15, 2011, 06:52:42

    Håller med Anna här. Att ladda ner eller köpa download funkar bra och det ger mig den underhållning eller information jag vill ha. Däremot så kan limiterade editioner och signerade CD-skivor ge ett mervärde förutom själva innehållet, som ju kan lagras på ett bättre sätt digitalt.

    Senast så förhandsbokade jag en ny CD eftersom det utlovades en signerad version. Annars hade jag ju kunnat vänta tills den började säljas eller köpa på download. Dessutom kommer en del album med snygga och ganska avancerade omslag och infohäften. Eller specialutgåvor av DVD-filmer, till exempel en limiterad nyutgåva av en kultfilm, fortfarande inplastad. Visst, man rippar ju CDn och använder den inte mer, men ändå…

    Jag inser ju att fysiska media som CD, DVD och pappersböcker är utdöende, och det är egentligen en övergång jag välkomnar. Även om man känner en viss nostalgi över dessa saker eftersom man växte upp med underhållning och kultur utgivet på fysiska media.

    1. Anna Troberg

      June 15, 2011, 08:03:48

      Hej Deep Blue!
      Precis, det är de där mer påkostade och avancerade varianterna som lockar. Det lilla extra.

      Jag älskar böcker, men jag inser att även de kommer att försvinna tids nog. De där exklusiva specialvarianterna kommer att finnas kvar, men slit och släng-böckerna av papper kommer att försvinna. Allt har sin tid och pappersböcker för masskonsumtion kommer nog att försvinna tids nog.

  6. Dea

    June 13, 2012, 10:43:13

    Jag skulle nog kunna uppskatta just den tavlan med just Leonardos penseldrag (*eller annan inflyteslerik person*). Historiens vingslag osv.
    Inte så att det överskuggar det monetära värdet, jag skulle också sälja. Men peta på den först.

    Om det fanns ett globalt utlåningsprogram för Mona Lisa så skulle jag nog skriva upp mig på det. Då skulle alla ha petat på den.

    Närheten och handgjort hantverk, det fattar jag. Att lägga pengar på det som man själv definierar på värdefullt, det fattar jag.

    Men jag är fattar inte riktigt “det där som andra inte har”. För mig är idealet om alla har tillgång till allt.

    1. Anna Troberg

      June 13, 2012, 11:10:38

      Ja, det där med att uppskatta det där som andra inte har är ju naturligtvis en smula egoistiskt. För min del handlar det kanske inte så mycket om “Ha, ha! Pilutta dig som inte har det jag har!” utan mer om “Åh, tänk att just jag har turen att ha XX som är så himla ovanlig!” :-)

  7. Dea

    June 13, 2012, 13:03:52

    Tur är bra. Tacksamhet är bra. *Gilla*
    Sladdade nog bara in från andra hållet i den tanken.



Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>