Pages

Categories

Search

 

Bloggblod är allt tjockare än vatten, hörni…

Man pratar alltid om bloggare. Nu vill jag pratar om er. Det här inlägget är till mina läsare, min bloggfamilj.

Jag började inte blogga för att få många läsare. Blotta tanken på att ett gäng vilt främmande personer skulle sitta och läsa i mina små funderingar över livet, universum och allting gjorde mig tämligen skräckslagen. Den enda anledningen till att jag ändå började blogga var för att muntra upp en god vän som fortfarande jobbade kvar med samma gräslige chef som just handgripligen slängt ut mig från kontoret för att jag varit ofin nog att säga upp mig.

Efter att jag bloggat i någon vecka inträffade dock något jag inte hade räknat med. Jag började få återkommande läsare som gjorde sig påminda genom kommentarer och efter ett litet tag kändes de inte alls främmande och läskiga. De hade blivit mina vänner utan att jag ens hade tänkt på det. Några av er som var med redan i början förgyller fortfarande mitt kommentarsfält då och då. Jag har förändrats massor under mina bloggår. Jag har halkat ända från bokbranschen till piratrörelsen. Tack för att ni orkat hänga med hela vägen. Ibland har jag knappt hängt med själv.

Någonstans här insåg jag att den största glädjen i att blogga egentligen inte är själva skrivandet, även om jag älskar att skriva, utan i att få lära känna och umgås med er. Jag var ganska tilltufsad när jag började blogga 2005, men ni plockade upp mig, dammade av mig och ställde mig med båda fötterna stadigt på jorden igen. Utan er vet jag inte riktigt vad jag skulle ha gjort. Jag vet att jag skulle haft det mycket tråkigare och att min horisont skulle ha varit mycket snävare. Tack för att ni aldrig någonsin tillät mig marinera i min egen olycka.

Jag har bättre bloggläsare än jag förtjänar. Ibland blir jag för ivrig och glömmer ett L eller lägger till ett för mycket. Det händer till och med att jag copy/pastar så friskt att halva meningar försvinner ut i cyberrymden. Ibland kommenterar någon av er lite trött att jag borde korrläsa lite bättre, men oftast ser ni mellan fingrarna med det och accepterar mig som jag är, med slarvsynder och allt. Ni klagar inte ens när jag tvingar på er det ena märkliga bloggexperimentet efter det andra för att jag är livrädd för att stagnera och dö på bloggen. Tack för att ni har sådant tålamod med mig och min bångstyriga blogg.

Ni är en outsinlig källa till kunskap. Ni har lärt mig mer de senaste fem åren än vad jag lärde mig de trettiotvå åren innan jag lärde känna er. Någon av er vet alltid vem som sa vad när eller vilket fik som är bäst. Någon av er vet alltid vad som är störst, snabbast eller äldst. Någon av er vet alltid hur många procent som tyckte vad i random fråga 2003 och kan backa upp det med en användbar länk. Någon av er är alltid beredd att hjälpa mig laga bloggen när jag uppdaterat sönder den. I dag visste till exempel inte mindre än två personer att spanska testiklar stavas “cojones” och inte “cohones”. Tack för att ni lär mig nya saker varje dag.

Alla familjer har sina konflikter, även min lilla bloggfamilj, men ni har lärt mig att andas lugnt och lämna datorn en stund när pulsen rusar iväg och fingrarna smattrar snabbare på tangentbordet än vad de borde. Ni har lärt mig att försöka lyssna ordentligt innan jag hamrar loss på tangenterna. Jag älskar att ni ständigt utmanar och ifrågasätter mig. Tack för att ni får mig att lyfta blicken från navel och vidga mina vyer.

En blogg är ingenting utan kommentarer. En bra blogg är inte en megafon. En bra blogg är ett samtal. Det har funnits perioder (de kallas valtider) när jag också megafonat. Jag ber om ursäkt för det och lovar att göra mitt yttersta för att inte falla i den gropen igen. Efter fem års bloggande blir jag fortfarande lika glad varje gång jag ser att jag har fått en kommentar. Tack för att ni gör min blogg så mycket bättre än vad jag någonsin skulle ha kunnat göra den själv.

Jag vet att ni har skola och/eller jobb att sköta, familjer att ta hand om, hundar att promenera, bloggar att mata och säkerligen även ett twitter- och/eller Facebookkonto att klia bakom örat. Ni har hela liv att leva och att ni ändå tar er tid att komma hit får mig att känna mig oerhört privilegierad och tacksam. Tack för att ni vill hälsa på i mitt lilla hörn av bloggosfären.

Jag har inga planer på att sluta blogga och jag hopps att ni vill slå följe med mig en bit till på det här bloggäventyret.

Tack för att ni finns.

Anna Troberg

Anna Troberg är verksamhetschef för Wikimedia Sverige och författare, men bland de karaktärsdanande ungdomssynderna kan hon räkna några år som bokförlagschef och ett förflutet som partiledare för Piratpartiet. Hennes humoristiska roman "Chefer från helvetet" är publicerad i Sverige, Norge och Finland. Hennes motto är: "Life is pain. Get used to it ... or make it better!" Åsikterna på bloggen är hennes egna.

Other posts by

Related Post


12 Responses

  1. Harlekin

    June 15, 2011, 17:31:45

    Jag älskar dina blogginlägg och hoppas du fortsätter knattra på tangenterna så det ryker om det. Men som vi nu i efterhand vet att när det närmar sig valet 2014 så är det på gatorna och torgen det kommer avgöras hur många röster PP får. Bloggar och forum är bra men möten IRL mellan människor slår det inte ännu.

    1. Anna Troberg

      June 16, 2011, 07:03:11

      Hej Harlekin!
      No worries, jag kommer antagligen att blogga tills jag dör eller tills någon skickar mig på avvänjning. Det är extremt beroendeframkallande att blogga.

      Men ja, bloggande är inte allt, speciellt inte i valtider. Men jag har upptäckt att när vi är aktiva i bloggosfären så får vi väldigt många fler chanser att synas även i gammelmedia.

  2. Christer

    June 15, 2011, 17:53:14

    Tack för att du finns själv!

    *min största bamsekram*

    1. Anna Troberg

      June 16, 2011, 07:03:26

      Bamsekram tillbaka! :-)

  3. PhoenixPaw

    June 15, 2011, 21:41:42

    Det är …

    Alltså …

    En del personer …

    Okej. Jag borde väl ta platsen som krävs för att blogga, men varför?
    Jag har ju inget, och jag menar verkligen inget, att berätta som inte minst ett dussintal gör med större iver och/eller större skicklighet.
    Så varför stjäla utrymme för skräp?
    Därför bloggar inte jag.
    Därför kommenterar jag näst intill aldrig heller.

    Var stolt över att du har tiden, modet och viljan att ta DIN plats på nätet.

    1. Anna Troberg

      June 16, 2011, 07:05:32

      Hej PhoenixPaw!
      Jag tror att alla människor har något alldeles eget att säga. Det är jag helt säker på att du också har. Men det betyder ju inte att man måste säga det i blogg- eller kommentarsform. Olika människor hittar olika sätt att uttrycka sig och det finns inget rätt eller fel i det. Huvudsaken är att man inte tror att ingen vill lyssna på en, för någonstans finns det alltid någon som vill höra vad man har att säga. :-)

  4. Marie

    June 19, 2011, 18:26:23

    Detta inlägg visar på bloggkärlek. :) Gör mig glad och visst är det så!
    Jag tycker du är väldigt duktig på att interagera med dina läsare, med ditt lilla community som du byggt upp kring dig själv. Ditt följe helt enkelt. :)

  5. Henrik

    June 22, 2011, 11:11:12

    Själv sitter jag här och funderar över framtiden… undrar om ekonomin kommer braka ihop snart eller om det inte blir så. Fast oljan tar väl slut nån gång antar jag.



Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *