Pages

Categories

Search

 

Demokrati är inte en rolig mössa att ta på sig när det passar

by
January 3, 2012
Kulturpolitk, Politik, Upphovsrätt
No Comment

I går gick Lena Andersson ut hårt och inledde 2012 med en ledare som mycket väl kan komma att bli årets bästa ledare. Andersson skrev om “Demokratin som mentalitet” och beskrev ganska precist min vardag både som medborgare och politiker.

Andersson skriver om hur diktatur inte är något som bara uppstår ur intet, utan snarare är något som växer fram i det tysta ur vår vilja att passa in. Rädslan för att sticka ut gör att vi så sakteliga banar väg för diktaturen:

Så länge vi orienterar efter värmekällorna och undviker det som riskerar att frysa ut oss är vi färgade av diktaturens mentalitet, anpassligheten.

Ni känner alla igen det. Det är inte rocket science. Faktum är att det är en barnkammarsaga. Det är Kejsarens nya kläder. Varje gång vi inte vågar säga att kejsaren är naken rullar vi ut den röda mattan för en framtida diktatur ännu en meter.

Jag bloggade för några dagar sedan om hur vi begåvats med en frånvarande statsminister, en skock andra ministrar som mest tycks vara sysselsatta med att försöka få dåliga beslut att se fina ut och om vilka demokratiska problem det på sikt skapar. Vi uppmanas hela tiden att beundra kejsarens fina nya kläder, men det är få som vågar säga: “Vilka kläder? Kejsaren står ju där i bara mässingen.”

Det kostar på att säga sanningen. Jag citerar ofta en låt av Sinéad O’Connor som passande nog heter The Emperor’s New Clothes”. Den innehåller band annat dessa talande textrader:

Everyone can see what’s going on. They laugh ‘cos they know they’re untouchable, not because what I said was wrong

Det där är sorgligt sant. Om man vågar säga att kejsaren står med rumpan bar, så blir man hånad. Inte för att man har fel, utan för att motståndarna tror att de är onåbara. Låt mig ta ett par exempel.

För snart ett år sedan kritiserade jag Carl Bildt i Expressen för att han låtsas att han bryr sig om ett fritt nät, när han de facto sitter med i en regering som gör sitt bästa för att göra nätet ofritt. Då fick jag av Bildt veta att jag gjorde “en rätt så vildvuxen tolkning av svensk lagstiftning när hon påstår att Sverige inte tillåter medborgarna att kommunicera fritt på nätet”.

Man kan sammanfatta det med att Bildt sin vana trogen idiotförklarade sin motståndare. Jag tycker personligen det är mycket korkat att hävda att kommunikationen är fri när den tvingas genom FRAs filter för kontroll, men det är ju jag det. Bildt behöver inte tänka på sådana trivialiteter. Han tror ju att han är onåbar.

Som partiledare för Piratpartiet har jag dessutom fått vänja mig vid att i tid och otid kallas för tjuv. Det är naturligtvis inte sant, men det är ändå det vanligaste argumentet från mina motståndare. Det tyder naturligtvis på en galopperande brist på riktiga argument, men har man inga riktiga argument, så kan man ju alltid ägna sig åt smutskastning. Dessa diskussioner brukar bli intressanta.

Jag säger att upphovsrätten måste reformeras, eftersom upphovsrättsextremisterna håller på att montera ner yttrandefrihet, rättssäkerhet och demokrati i sin iver att cementera en föråldrad lag. De kallar mig tjuv. Jag svarar något i stil med att: “Du kanske inte inser det, men just nu försvarar jag din rätt att kalla mig tjuv. Inte för att det är rätt, utan för att om man tummar på yttrandefriheten, så kommer snart ingen av oss att få säga speciellt mycket alls.” Och ungefär där brukar min motpart använda sig av den där yttrandefriheten för att återigen kalla mig för tjuv för det kan man göra när man har andra som står upp för ens rättigheter och när man själv tror att man är onåbar.

Det känns olustigt nära när Andersson skriver:

Den som står i opinionsmaktens gunst behöver inte argumentera, och den som intar fel hållning bemöts inte med argument utan med misstänkliggörande av avsikterna.

Jag tror att det finns tre typer av människor. De som tror att de är onåbara. De som tror att yttrandefrihet, rättssäkerhet och demokrati är något man bara behöver vinna en gång, och när det är gjort så kan man roa sig med att se till att vara en del av det coola gänget som tycker “rätt”. Sedan finns det den där tredje gruppen. De som vågar säga att kejsaren är naken.

Alla grupperna är lite flytande, även den sista. Jag tror att vi som faktiskt vågar sticka ut hakan också brottas med en del funderingar. Andersson fångar dem mycket bra i sin ledare:

När jag grubblar över vem jag skulle vara i diktaturen måste jag fundera på några saker: Bemöter jag en annan världsbild med argument eller underförståddheter? Hyser jag demokratiska värderingar av övertygelse eller av konformism? Står jag fast vid dem den dag de börjar kosta? I dag kostar de inget. De belönar mig. Utöver detta är jag tvungen att motivera och rannsaka min behandling av och tankar om dem som makten, och jag som en del av åsiktsmakten, har utnämnt till paria.

Ja, det där är väl frågan. Varför har man de åsikter man har? Vågar man ta konsekvenserna av dem? Hur mycket står man ut med innan man tystnar? Alla har en gräns. Till och med de som går i döden för sina åsikter har en gräns. Få gränser är så definitiva som döden. Personligen tycker jag dock att det är en urusel gräns, eftersom det är en gräns som sätter P för all vidare opinionsbildning. Man får liksom inget gjort när man är död. Det är bättre att dra gränsen tidigare, för då kan man alltid göra en fin comeback när omständigheterna tillåter det.

Unni Drougge har också bloggat om Anderssons ledare och avslutar med frågan:

Om vi en dag lever i en diktatur – kommer vi ens att förstå att det är en diktatur?

Mitt svar på den frågan är: Ja, men alldeles för sent.

Vill vi leva i ett fritt och öppet samhälle måste vi kämpa för det varje dag. Demokrati ÄR ett sätt att leva. Det är inte en rolig mössa att ta på sig när det passar.

Anna Troberg

Anna Troberg är verksamhetschef för Wikimedia Sverige och författare, men bland de karaktärsdanande ungdomssynderna kan hon räkna några år som bokförlagschef och ett förflutet som partiledare för Piratpartiet. Hennes humoristiska roman "Chefer från helvetet" är publicerad i Sverige, Norge och Finland. Hennes motto är: "Life is pain. Get used to it ... or make it better!" Åsikterna på bloggen är hennes egna.

Other posts by

Related Post


no Responses

  1. viktualiebrodern

    January 3, 2012, 12:35:42

    Det som finns publicerat finns publicerat och kan tas fram när det visat sig ha varit rätt. Det är en stor tröst, faktiskt. Ingen kan längre säga: “Jamen det var ju ingen som sa något”.

    It is all there.

  2. Daniél Lecoq

    January 3, 2012, 12:47:10

    Snart kanske de kommer på att vi är i en diktatur redan, men som sagt, då är det för sent…
    Som vanligt…
    Gott nytt år!

  3. Linda

    January 3, 2012, 15:06:15

    Kan inte annat än hålla med dig! Vi måste hela tiden arbeta på en demokrati vilket många människor glömt bort därför att de tar allt de tar för givet. För mindre än 100 år sedan var Sverige odemokratiskt men hemskt nog glöms det fort bort. Jag ska precis börja skriva en uppsats i samhällskunskap B där jag jämför fildelning med terrorbrott därför att det är två väldigt aktuella “brott”. Sätta dit Svensson för att ha hämtat hem lite film gör rättssystemet gärna men att dömma terrorister (tänker på senaste domen med männen som planerat ett attentat emot Lars Wilks) som är ett allvarligt hot mot demokratin det händer inte. Enligt mig blir världsbilden mer och mer fel för varje dag som går. Frågan är bara vad vi kan göra för att förändra världsbilden till det bättre? En sak som är säker är att det måste börja hända något positivt snart.

  4. TottiTT

    January 3, 2012, 17:52:59

    De som går i döden för sina åsikter har en gräns?
    De som dött under arabiska våren har snarare stärkt opinionen. Man lämnar ju många kvar att bedriva kampen. Martyrerna ger en ilska och bestämdhet att verkligen störta de ansvariga.
    Jag tycka

    1. Anna Troberg

      January 3, 2012, 18:13:27

      Hej Totti!
      Well, där håller vi inte med varandra. Jag är övertygad om att de som dött under de där konflikterna hellre skulle ha levt. Jag är säker på att deras familjer också hellre skulle ha velat att de levde. Det är betydligt bättre att leva för sina åsikter än att dö för dem.

  5. Xerxes

    January 3, 2012, 22:29:37

    Att de och deras familjer troligtvis hellre skulle velat att de överlevt är ju självklart men det förändrar väl inte det faktum att en åsikts/övertygelse stärks genom att motsidans baksidor blir mer påtagliga i praktiken.

    I vissa situationerkan det ju givetvis vara ett bakslag, t.ex. i fall där övertygelsen/åsikten hänger mer på enskilda framträdande/karismatiska invidivider än på själva idén men i övrigt så…

    mvh

  6. TottiTT

    January 3, 2012, 23:26:32

    Att vilja gå i krig, mot stora, dumma och veta att man riskerar sitt liv, ganska
    Hejsan, en favorit!
    mycket. Såsom Finnarna mot Ryssarna, såsom alla som gärna ville vara soldater i Kriget, mot Tyskland.
    Livet är värt att offra för att inte nazister ska ta över ännu mer. Självklart vill man helst överleva, men man måste riskera sitt liv för, eller snarare MOT fascism i dess värsta form.
    Att riskera sitt liv kan vara befogat, inte sällan.
    Inte I demonstrationer mot halvdumma stater, men kan absolut vara.
    tycka jag

  7. TottiTT

    January 3, 2012, 23:29:06

    blev lite hoppande. Ursäkta



Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *