Pages

Categories

Search

 

Tänker ni på cupcakes medan jag sitter och är morbid?

Tänker ni på cupcakes medan jag sitter och är morbid?

by
October 24, 2012
Livet, universum & allting, Personligt
5 Comments

(Den här bloggposten skrev jag på flyget till Radiovision-konferensen i New York i fredags. Jag har bara inte haft möjlighet att posta den förrän nu. Det kommer ett inlägg om själva konferensen i morgon.)

Det där med tid och rum har ju begrundats av Albert Einstein, Stephen Hawking, Star Trek och många andra källor till visdom. När jag sitter och skriver det här befinner jag mig i det där lilla flygplanet på bilden. Det är placerat på en ganska exakt punkt strax söder om Grönland, men det känns ändå märkligt abstrakt.

Det känns ungefär som om någon rullat ut en gammal karta på pergament och sedan plockat fram en fjäderpenna och plitat dit ett kryss någonstans mitt mellan kompassrosen, sjöodjuret, valfisken och sjöjungfrun, och sagt: “Här är du.” Jag sitter mitt i en förseglad plåtburk med vingar. Jag kan inte se ut. Jag färdas i blindo. Vem vet vad som finns där ute?

Ja, ni finns ju där ute någonstans, men utan internetuppkoppling känner jag mig plågsamt bortkopplad från alla era upptåg. När ingen annan håller låda är det bra att ha en hjärna som inte tycker om att vara tyst. De senaste timmarna har den ägnat sig åt så mycket stream of conscioussnes att James Joyce skulle ha spruckit av stolthet.

Den har funderat på Island. Det har den gjort genom att påminna mig om Atli i sagan “Ásmundarsonar” som jag läste för en massa år sedan. Han fick ett spjut i magen och konstaterade torrt något i stil med “De är på modet i år, de där bredbladiga spjuten” innan han föll död ner. För att inte tala om den där mannen i “Njals saga”. Han kikade in genom ett fönster för att se om Gunnar var hemma. Han fick en yxa i huvudet och när någon frågade om Gunnar var hemma, så svarade han: “Det vet jag inte, men hans yxa var hemma” och föll död ner han med. Det var tufft virke i islänningarna redan på den tiden.

En annan tuff kaka till islänning är Eyjafjallajökull. Hon höll mig hemma från Bryssel en gång. Hon höll en jäkla massa människor hemma. Eller borta. Jag stannar ju hellre hemma än borta längre än vad det var tänkt. Jag har förresten ingen aning om man brukar säga “hon” om vulkaner. Nu gjorde jag i alla fall det och det kommer någon säkert att göra spännande tolkningar av. Om jag vore kommentarskåt skulle jag välja att säga “hen”, men eftersom ni redan diskuterat det ordet så flitigt, så får ni semester från den diskussionen i dag.

Grönland har jag egentligen inte alls någon relation till, förutom den den excentriske miljonären i James P. Othmers fantastiska roman The Futurist. Han lämnade allt för att han en dag blev besatt av att se glaciärer kalva. Kalvande is är inte min passion, men jag har andra och jag förstår att man måste lämna allt annat bakom sig när passionen slår till.

Så har vi Halifax… Min enda relation till Halifax är att jag råkar veta att det var dit fartyget MacKay-Bennet förde de döda man hittade i havet efter Titanics förlisning. Man lade dem i långa rader på isen i den lokala curlingrinken. De som kom så här långt var främst passagerare som reste i första klass. De andra, de som reste i andra eller tredje klass, begravde man till sjöss på grund av platsbrist.

I år är det hundra år sedan Titanic förliste, men i Halifax påminns man ständigt om olyckan. Många av de döda är begravda i Halifax. Man försöker fortfarande identifiera dem, men det blir svårare och svårare allteftersom tiden går. Tiden läker inte alla sår. Halifax kommer nog alltid att bära ärren efter den där dagen i slutet av april 1912 när MacKay-Bennett kom iland med sin makabra last.

Ungefär här börjar jag medvetet försöka hindra min hjärna från att ge sig ut på fler stream of conscioussness-äventyr. Det är inte bra att tänka på katastrofer när man flyger. Det ena leder liksom till det andra och så inser man plötsligt att man kallsvettigt funderar på vartenda avsnitt av “Air Crash Investigations” man någonsin sett. Något sådant skulle aldrig ha drabbat de där gamla islänningarna som stoiskt accepterade sitt öde med en slagfärdig replik. Svettiga handflator? Bah!

Det är något så extremt onaturligt med det där att sitta i en plåtburk en mil ovanför marken, att man för ögonblicket glömma att det är ungefär tio gånger större risk att dö när man tar en promenad än när man är flygpassagerare. Utanför tid och rum förlorar statistiken sin betydelse och det osannolika känns plötsligt högst sannolikt, nästan ofrånkomligt.

Även det helt osannolika dyker upp som en lös tanke. Guillermo del Toro och Chuck Hogans The Strain-trilogi inleds med att ett plan landar på JFK i New York, men sedan blir kvar på landningsbanan. Ingen kommer ut. Alla är döda. Planet beskrivs som “stillborn” – dödfött. Brr…

Nu är det i och för sig extremt osannolikt att det skulle slumpa sig så att just jag skulle dela flygplan med en flera hundra år gammal übervampyr – en strigoi – från Rumänien, men ändå. Tanken på att levereras till New York dödfödd i en förseglad metallburk, som en sardin, känns inte så tilltalande. Och tänk så överraskade konferensarrangörerna skulle bli. “Anna Troberg, partiledare för det svenska Piratpartiet, skulle ha varit här, men hon drog på sig en avancerad form av vampyrism på flyget och kan tyvärr inte vara här i dag, eller någon annan dag.”

Ah, nu kommer de med lunchlådorna. Det är nog en himla tur. Av någon outgrundlig anledning känns det mycket trevligare att fundera på en helt verklig risk för död och annat elände i form av dolt vete. Det är nog för att min allergi är ett område där jag kan ägna mig åt både riskminimering och ett visst mått av kontroll. Det är så mycket svårare att riskminimera fritt fall från hög höjd och vampyrism.

Varje gång jag flyger påminns jag om att jag är lagd åt det mer morbida och makabra hållet. Jag undrar vad alla andra sitter och tänker på. Säkert något gulligt. Kanske cupcakes. Vad vet jag? ;-)

Anna Troberg

Anna Troberg är författare, före detta bokförlagschef och partiledare för Piratpartiet. Hennes humoristiska roman "Chefer från helvetet" är publicerad i Sverige, Norge och Finland. Hennes motto är: "Life is pain. Get used to it ... or make it better!"

Other posts by

Related Post


5 Responses

  1. Jerker Montelius

    October 24, 2012, 18:59:12

    Två av mina favoritcitat.

    Varför inta ta i när du ändå har morbida fantasier.
    Tänk LOST. Vilken karaktär du skulle blivit där

  2. Henrik Brändén

    October 25, 2012, 02:51:36

    Egendomligt nog är jag mer orolig för att du ska sätta tänderna i en stuvning eller hälla i dig en öl med vete, än för att en vampyr på stolsraden bakom ska luta sig framåt och sätta tänderna i din nacke. Men det beror kanske på att vi inte mötte tillräckligt många vampyrer i Bryssel …

  3. Fredrik

    October 25, 2012, 13:09:44

  4. Kloker

    October 27, 2012, 20:35:28

    “det är ungefär tio gånger större risk att dö när man tar en promenad än när man är flygpassagerare”

    Ett påstående vars sanningshalt är beroende av hur man mäter. (se länk)

    Det är också värt att notera, som Wikipedia säger, att “the air industry’s insurers base their calculations on the deaths per journey statistic while the industry itself generally uses the deaths per kilometre statistic in press releases.”

    http://en.wikipedia.org/wiki/Air_safety#Statistics

  5. Scary Devil Monastery

    November 6, 2012, 12:53:59

    Hmmm…

    En vampyr som partiledare kan jag köpa. Förutsatt att hon inte glittrar.

    Fan, där har jag mitt förråd av mardrömmar nästa vecka framöver…



Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>