Min skräck för spindlar är stor, men min kärlek till bibliotekarier är större

Added by Anna Troberg on February 12, 2013.
Saved under Bibliotek, Blandat, Kulturpolitk, PL på tur, Politik
Tags: ALIA, Australien, bibliotek, pic

Så här säljer de öl på Kastrup. Det känns en smula unket.

Den lille havefruens handbagage ser tungt ut. Någon borde tala om för henne att man inte behöver plocka med sin egen sten.

Jag och ett par hundra andra någonstans typ över Ayers Rock på väg till Brisbane.

Jag och Ellen Broad, Australiens coolaste upphovsrättsjurist. (Jupp, hon är en good guy.)

Jag och Liam Wyatt, en av alla dessa Wikimedia-hjältar.

Ah, marinbibliotekarien (ja, de finns!) Mathias Liffert. Han eskorterade mig förbi skräcktrappan där huntsmenspindlarna bor. En sann hjälte!

Vid sushibordet slog jag mig i slang med den trevliga bibliotekarien Molly.

Ännu en trevlig bibliotekarie! Den här gången Ghyléne.

Jag tillsammans med de andra som pratade under Lightning Talk sessionen.

Sushi hand rolls! Världens bästa snack för veteallergiker on the run.

Om man tar mintpastiller i Copyright Australias monter, så har de någon krona mindre att jaga pirater med. Yummy Copy Candy!

Jag befinner mig just nu i Brisbane i Australien. Jag är här för att hålla låda inför hundratals bibliotekarier från Australien med omnejd på ALIA Online Information.

Eftersom jag är löjligt rädd för spindlar, så hade jag egentligen lovat mig själv att aldrig åka till Australien, men även om min skräck för spindlar är stor, så är min kärlek till bibliotekarier större, so here I am.

Jag ska prata två gånger. Den första gången var i går. Det var en sju minuter lång föreläsning med titeln “Free your mind!”, som handlade om hur man förändrar världen. Det är ett stort ämne att klara av på sju minuter, men det gick bra.

Bibliotekarier är tufft virke och klarade av både köttklänningar, paljetter och läderrustningar. Jag kommer att lägga upp presentationen på bloggen framöver, så får vi se om ni är av lika tufft virke.

Nåväl, det hela verkade gå hem. Det var populärt att säga att bibliotek är som starship Enterprise och att bibliotekarier är som dess besättning, ständigt på jakt efter kunskap och kultur som de kan dela med andra. Det är ju dessutom sant.

I morgon ska jag hålla konferensens avslutande keynote-föreläsning. Den heter “Are we just astigmatic, or just plain mad?” Den handlar om vikten av att kunna se saker med nya ögon, ifrågasätta gamla sanningar och om hur upphovsrätten skadar både samtida och framtida kultur.

Tror ni att bibliotekarierna står pall för lite post-impressionism, Crocodile Dundee, Ramses, Coleridge-referenser och att jag kallar upphovsrätten för kulturlandskapets största miljöhot? Det tror jag. Jag kommer att lägga upp den presentationen också här på bloggen så småningom.

Men, det allra bästa med konferenser är alla trevliga människor man träffar.

Jag har träffat en marinbibliotekarie. Jag visste inte ens att de fanns. Nu vet jag det. Jag vet dessutom att de är mycket trevliga.

Jag har träffat en medicinbibliotekarie. Jag visste att de fanns, men jag visste inte hur viktigt deras jobb är. Visste ni att läkare säger att de valt en annan och bättre behandlingsmetod i långt över hälften av alla fall efter att de fått mer information hopsamlad av en medicinbibliotekarie?

Jag har träffat en riktigt cool upphovsrättsjurist med hjärtat på rätta stället. De finns och vi ska verkligen vara rädda om dem.

Jag har träffat en Wikimedia-kille som jobbar stenhårt för att få bort tramsig upphovsrättslagstiftning som gör att man inte får fotografera och publicera bilder av offentlig konst i många länder runt om i världen.

Jag har träffat två blinda killar som tagit fram en open source-webbläsare för blinda. Hur bra som helst, med tanke på att sådana verktyg annars kan vara en kostsam affär som många människor inte har råd att skaffa.

Jag har träffat ett gäng jättetrevliga Brisbane-pirater. De är fullt upptagna med att få igång sitt nyregistrerade Piratparti och ville höra om alla misstag som vi gjort för att slippa göra om dem. Helt rätt inställning!

Jag har nästan träffat två huntsman-spindlar (klicka INTE på länken om ni är som jag!) som tydligen bor under entrétrappan till konferensanläggningen. De som sett dem säger att de är “lite större än en mans handflata”. The horror! The horror!

Jag som inte ens sett dem än springer likt förbannat som en vettvilling upp- och nerför trappan och försöker desperat att INTE titta någonstans där de möjligen kan sitta och vänta på att kasta sig över mig och slita mig i stycken. Vilket de tydligen inte kommer att göra, för de är “snälla spindlar”, som det är jättebra att ha hemma i huset eftersom de äter upp de “elaka spindlarna” Oh dear… Australiensarna är sannerligen inga wussies.

Nåväl, nu är klockan typ sex på morgonen här, så det är dags att börja göra sig redo inför dagen. De mentala förberedelserna inför att sprinta uppför huntsman-trappan är löjligt omfattande.