Pages

Categories

Search

 

Häglund och Sundberg är ljuspunkter i integritetsdebatten

Häglund och Sundberg är ljuspunkter i integritetsdebatten

by
September 20, 2013
Integritet, Politik
4 Comments

starsIbland får man bara nog. Ännu en droppe faller ned i bägaren och fyller den över alla bräddar. Något i en brister. Ni vet alla vad jag menar.

För ett par dagar sedan kunde vi alla läsa i M3 om hur något brast i Kjell Häglund när han såg statsminister Fredrik Reinfeldt på tv.

Sverige var en gång världens mest spännande it-land. När industrisamhället hade börjat tappa fart stod en ny, hyperkreativ världselit av visionära ingenjörer och entreprenörer redo att kugga i.
Det var då tre sorglustiga ministrar klapprade in på Rosenbad och kortslöt utvecklingen.
“Vi ska inte jaga en hel ungdomsgeneration”, sa statsministern – och vände en hel generation blivande digitala samhällsbyggare ryggen.
“Vi är inte heller helt oskyldiga, hehe”, flinade utrikesministern om NSA-skandalen – dagarna innan Sverige avslöjades vara Igor med USA:s Frankenstein.

Så, vad gör man när det brister? Tja, olika människor löser det på olika sätt. Själv föredrar jag att bryta ihop och gå vidare. Och då menar jag inte “gå vidare” i bemärkelsen “att dö” eller att “ge upp och göra något annat”. Nej, jag menar att tillåta sig själv att bryta ihop lite och sedan plocka upp sig själv, söka nya möjligheter och greppa dem.

Jag känner igen mig i Häglunds psykbryt. Jag får dem regelbundet av exakt samma anledning. Det är oerhört frustrerande att sitta och se politiker ljuga folk rakt upp i ansiktet.

Politikerspråk: “Vi ska inte jaga en hel ungdomsgeneration.”
(Översättning: “Varför bara jaga en generation när man kan jaga ALLA generationer?”)

Politikerspråk: “Det finns inga bevis för att NSA ägnar sig åt massövervakning.”
(Översättning: “Massövervakning? Nej, det är liksom smalt riktad övervakning mot alla. Och förresten är FRA också med och övervakar, så varför ska bara NSA få cred?”)

Listan skulle kunna göras väldigt lång. Men det finns en annan lista också. Den utgörs av de ljuspunkter som man sträcker sig efter när man brutit ihop färdigt, börjar samla ihop sig själv och letar efter möjligheter att greppa. Häglunds text är en sådan ljuspunkt för mig. Den påminner mig om att allt det arbete jag och andra lägger ner på de här frågorna inte är förgäves. Det finns inget som ger bättre mening till tidiga mornar, sena kvällar och jobbade helger än att upptäcka att man inte står ensam på barrikaden.

För några dagar sedan dök det dessutom upp ännu en ljuspunkt i form av Sam Sundberg och hans text i SvD om hur övervakning påverkar oss människor. Sundberg tar avstamp i Jeremy Benthams panoptikonidé från slutet av 1700-talet. Då var tanken att övervakade fångar skulle självkorrigera sina beteenden och det är egentligen inte så mycket som har förändrats sedan dess. Då realiserade man panoptikontanken med tegelsten och murbruk. I dag realiserar vi den med ettor och nollor. Övervakningsverktygen må ha förändrats och blivit långt mer effektiva, men principen är densamma. Övervakningen är fortfarande tänkt att korrigera oönskat beteende. Det är dock en smula oklart exakt vad det oönskade beteendet är.

Sundbergs text är mycket välkommen. Övervakningsdebatten är en debatt där man inte sällan ser ner på historiska perspektiv. Nämner man Stasi i en debatt om övervakningens faror, så brukar övervakningsvurmarna titta på en som om man är den enda som glömt läsa memot om att mänskligheten tydligen utvecklats och numera är helt immun mot alla former av maktmissbruk. Men, det där memot har aldrig skickats. Evolution är en långsam historia. De människor som byggde upp Stasi, de som jobbade för Stasi, de som tyckte att det nog var bäst att hålla koll på alla. Alla dessa människor är precis som du och jag. Den enda skillnaden är att vi har förmånen att kunna använda deras misslyckande som en grund för långt bättre beslut. Om vi vill.

Dagens råd är därför detta: Våga bryt ihop då och då. Det finns faktiskt mycket att få tuppjuck på. MEN, våga också gå vidare och våga vara varandras ljuspunkter. Jag tycker att ovanstående två personer är strålande exempel på personer som vågar allt det där och gör det med den äran.

Anna Troberg

Anna Troberg är verksamhetschef för Wikimedia Sverige och författare, men bland de karaktärsdanande ungdomssynderna kan hon räkna några år som bokförlagschef och ett förflutet som partiledare för Piratpartiet. Hennes humoristiska roman "Chefer från helvetet" är publicerad i Sverige, Norge och Finland. Hennes motto är: "Life is pain. Get used to it ... or make it better!" Åsikterna på bloggen är hennes egna.

Other posts by

Related Post


4 Responses

  1. dolf

    September 20, 2013, 16:44:13

    Orwells teleskärmar i 1984 bygger ju också på samma tanke som panopticon. Och idag är de orwellianska teleskärmarna inte längre SF utan i hög grad en realitet. Xbox har väl en kamera installerad? I stort sett alla laptops som säljs har det. Så tekniken finns där, myndigheterna behöver bara en bakdörr för att gå in. Frågan är hur länge det dröjer tills den påslagna kameran blir ett krav istället för ett val.

  2. Jerker Wågberg

    September 20, 2013, 20:06:13

    Jag vill gärna peka på ytterligare en journalist som börjar tycka det gått för långt: Emmanuel Karlsten, http://mobil.dn.se/nyheter/emanuel-karlsten-sverige-behover-en-egen-snowden/?brs=d

    1. Anton Nordenfur

      September 21, 2013, 14:01:26

      @Jerker Emanuel har varit på vår sida så mycket som han kan som objektiv journalist, väldigt länge nu. Han är awesome.

  3. Dennis Nilsson

    September 22, 2013, 02:50:59

    “Never can we sit back and wait for miracles to save us. Miracles don’t happen.

    Sweat happens.
    Efforts happens.
    Thought happens.

    And it’s up to us to help. Of all that to happen.”

    – Isaac Asimov



Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *