Pages

Categories

Search

 

35 år senare används hbtq-framgång till diskriminering

35 år senare används hbtq-framgång till diskriminering

by
June 19, 2014
HBTQ, Politik
20 Comments

Sverige är ett av de bästa landen i världen vad det gäller hbtq-rättigheter. Men, allt är relativt. Det är faktiskt väldigt lätt att vara duktig i just den grenen, eftersom många länder fortfarande avrättar, fängslar och förföljer hbtq-personer utan att blinka. Regeringen gillar att slå sig själv på bröstet för att man minsann är bäst i klassen. Att man systematiskt skickar hbtq-flyktingar till länder som är absolut sämst i klassen talar man inte alls om. Man talar inte heller om den diskriminering som fortfarande sker i samhällssanktionerad regi här hemma i Sverige.

Linköpings tingsrätt har slagit fast att det är fullkomligt okej att ett ofrivilligt barnlöst par ska betala tio gånger mer för en insemination än vad andra barnlösa par behöver betala. Medan andra par betalar 300 kronor, så tvingades ett lesbiskt par att istället betala 3000 kronor för att … Tja? De är ju flator. Det borde väl vara anledning nog? Eller? Nej, just det. Det är det ju inte.

Paret var som barnlösa par är mest. De älskar varandra och ville välkomna ett barn in i sin familj. Det borde ha varit en fantastisk rolig sak, men istället blev det en brysk påminnelse om hur samhället egentligen fungerar under sin tunna hbtq-vänliga fernissa.

Tingsrätten lutar sig mot att kvinnans partner saknar den biologiska funktionen att producera spermier och anser därmed att parets situation faller utanför landstingets huvuduppgift – att bedriva hälso- och sjukvård. Logiken är att män som saknar samma funktion är sjuka och därmed prioriteras heterosexuella par upp. Som alltid.

Låt oss börja med att fundera på Östergötlands landsting och Linköpings Tingsrätt med ett öppet sinne. Det stämmer ju att homosexualitet inte är en sjukdom. Men, är trötta spermier alltid en sjukdom? Nej.

Män med dålig fart på spermierna inte nödvändigtvis sjuka. Det finns helt naturliga variationer som inte beror på sjukdom, men som ändå kan ställa till det vid tänkt barnalstrande. Det finns dessutom variationer som beror på saker man själv kan påverka. Alkoholkonsumtion är en sådan anledning. Flitigt cyklande kan vara en annan. Har landstinget och tingsrätten funderat på detta?

Om man faktiskt tänkt på det där med konsekvens, så ser jag fram emot nya rättsfall där ett par där mannen är tävlingscyklist tvingas betala samma tiodubbla pris som lesbiska par tvingas betala. Cykling är ju precis som homosexualitet inte en sjukdom. Cykling är de facto också något man lätt kan strunta i att ägna sig åt. Detsamma kan man ju inte säga om homosexualitet. Man kan ju liksom inte strunta i att vara sig själv.

Landstinget och tingsrätten lägger alltså stor vikt vid uppdraget att ägna sig åt sjukvård. Gott så. Har de funderat på de psykologiska aspekterna av att vara ofrivilligt barnlös? Har de funderat på de psykologiska effekterna av att vara ofrivilligt barnlös kombinerat med att få en käftsmäll när man söker hjälp för det? Uppenbarligen inte och jag gissar att det inte vankas något Florence Nightingale-pris för medmänsklighet i vården.

Jag är tämligen säker på att det skulle springa omkring ett par ungar här hemma om jag levt i en heterosexuell relation. Men på grund av att jag inte lever i en heterosexuell relation så är det inte så. Verkligheten har faktiskt ganska lite med Sveriges hbtq-gloria att göra. Jag har nog förlikat mig med att vi inte kommer att kunna utöka vår familj med barn. Jag kommer dock aldrig att förlika mig med att det bara beror på andra människors systematiska inskränkthet.

Homosexualitet slutade betraktas som en sjukdom 1979. Det var ett viktigt steg framåt för alla oss som är homosexuella och för samhället i stort. Jag undrar om någon då kunde föreställa sig att denna framgång 35 år senare skulle användas som grund för ännu mer diskriminering. Någonstans sitter det en liten homofob jävel och ropar “SUCKERS!”

Anna Troberg

Anna Troberg är verksamhetschef för Wikimedia Sverige och författare, men bland de karaktärsdanande ungdomssynderna kan hon räkna några år som bokförlagschef och ett förflutet som partiledare för Piratpartiet. Hennes humoristiska roman "Chefer från helvetet" är publicerad i Sverige, Norge och Finland. Hennes motto är: "Life is pain. Get used to it ... or make it better!" Åsikterna på bloggen är hennes egna.

Other posts by

Related Post


20 Responses

  1. Anonym

    June 19, 2014, 10:32:37

    Hej Anna.

    Jag brukar tycka riktigt bra om vad du skriver, men just idag håller jag inte med dig.

    Precis som du skriver tycker jag heteropar och gaypar skall likställas, i så många fall som möjligt.

    Jag undrar bara hur du ställer dig till manliga gaypars barn införskaffande? Det är ju det som är målet med inseminering för både hetero och kvinnliga gaypar. Manliga gaypar har ju dock inte den möjligheten. Alls.

    Så hur skall de gå till väga för att få ett barn som åtminstone har den ena förälderns gener i sig? Vad ligger den kostnaden på? Skall samhället subventionera denna kostnad och/eller hjälpa till med detta på annat sätt?

    Det är inte kul att återigen, av ett parti av er intelligens (för jag tycker ni är ruskigt intelligenta), se att männen glöms bort helt och hållet när det talas jämställdhet och lika rättigheter.

    1. Niklas

      June 19, 2014, 10:41:54

      Nu tycker jag du gör en konstig jämförelse, “Anonym”. Ditt argument blir att efterom en specifik behandling (inseminering) inte finns för en grupp (manliga homosexuella par), ska den undanhållas för en annan godtycklig grupp (kvinnliga homosexuella par) men inte för en tredje (heterosexuella par). Varför?

    2. Mikko

      June 19, 2014, 11:09:55

      Nja, nu får du nog tänka till en gång till. Om du är Leb har du samma problem som ett par med infertil man och du borde behandlas på samma sätt. Om du är Bög är din situation helt annorlunda. Den situationen liknar mer ett hetropar som har en infertil kvinna. Utan att ha alltför bra kunskap i ämnet så är det väl ändå ganska svårt för ett sånt par att få hjälp med att få barn. Det skulle vara surrogatmödraskap och vad jag vet brukar de inte direkt subventioneras.

      Sen låter det lite som att du tycker att bara för att lebbpar inte ska få hjälp för att bögpar inte kan få det. Hoppas att du bara har formulerat dig dåligt, men annars får du nog ta och tänka om.

      1. Anna Troberg

        June 19, 2014, 11:29:52

        1. Jag är inte “lebb”. Jag är flata. “Lebb” är ett gräsligt ord som jag aldrig hört en flata använda om sig själv eftersom det känns lika fräscht som att kalla en svart person för “nigger”.

        2. Att man lyfter ett problem betyder inte att man struntar i andra problem. Faktum är att problem måste lyftas separat för att bli ordentligt genomlysta. Om man försöker att pratat om alla problem på en gång, så pratar man egentligen inte om några problem alls.

        3. Jag har tex flera gånger tagit upp det faktum att det faktum att samkönade par sedan 2003 har rätt att adoptera barn inte spelar någon som helst roll i praktiken. Bara ett litet fåtal har sedan dess fått adoptera, någon handfull bara. Politikerna skiter i det eftersom lagen finns och ser bra ut på papper. Skulle man kunna se till att det funkar i praktiken, så skulle man även hjälpa många bögpar.

        1. Mikko

          June 19, 2014, 11:43:30

          Ursäkta, jag hoppas det är klart att jag inte menar något illa. Tänkte inte på det.

          1. Anna Troberg

            June 19, 2014, 12:11:50

            Det förstod jag. :-) Och nu har du lärt dig någonting. 😉

        2. John

          June 19, 2014, 12:24:41

          Jag vill inte lägga mig i frågan om insemination, det finns människor som är bättre på det än mig, men jag måste få säga att jag reagerade på din rättelse där Anna!

          JAG tycker, där jag kommer ifrån, att flata är den mest nedsättande termen av de båda, möjligen av alla tillgängliga beskrivningar för en homosexuell kvinna.
          Flata betyder för mig bröstlös, lätt skäggig ultrafeminist med pottfrisyr, medan lebb, som någon använde, är för mig en förkortning på den högst neutrala termen lesbisk. Roligt (?) att du ser det helt tvärt emot :)
          Bög eller bögpar, som du använder, skulle jag nog också passa mig för att använda isåfall.

          I övrigt håller jag med George Carlin i saken. Ett ord är bara ett ord, och kan inte skada såvida man inte låter det skada.
          Som tex ‘Neger’ tycker jag inte i sig är ett fult ord. Det är hur det sägs, i vilka sammanhang det används, och vem som säger det som avgör huruvida ett ord är positivt eller negativt laddat.
          Hoppas det kom ut fördomsfritt, jag ville bara belysa ordens olika värden :)
          Ha det gött! // John

          1. Anna Troberg

            June 19, 2014, 14:30:43

            Well, John. Fläta hår blivit den kvinnliga motsvarigheten till väg, för att vi själv säger det. Du har ingen rätt att bestämma vad vi ska kalla oss. Det gör vi så bra själv.

            1. Ano Nym

              June 19, 2014, 20:43:24

              Nu måste jag faktiskt få märka ord här, John har inte “bestämt” någonting, utan gör det tydligt att i den stad/ort/sällskap han är ifrån, är det mer eller mindre allmänt att “lebb” anses vara mindre nedsättande än “flata”.

              Jag uppfattar att det är vanligt med sådana här överdrivna attacker mot de som upplyser om egna åsikter, lokala variationer, m.m. när det gäller ordval om utsatta grupper. Varför ska det behöva vara så? Jag tror att det bara föder mer vi-och-dem-känsla och inte hjälper någons sak.

              För honom antar jag att det du säger är ungefär lika obegripligt och mer eller mindre chockerande som om en mörkhyad person som kallar sig själv “neger” och du kallat vederbörande eller andra med samma hudfärg “mörkhyad” sagt till dig “Jag är neger, inte mörkhyad. Du har ingen rätt att bestämma vad vi ska kalla oss”.

            2. Ano Nym

              June 19, 2014, 20:45:45

              PS: jag tror att autocorrect har ställt till din mening lite. “Fläta hår” och “väg” 😉

        3. Tommy

          June 19, 2014, 17:39:03

          Knepigt. Lebb kommer väl av ursprungsordet lesbisk. Det känns ju logiskt att använda det ordet då. Ordet flata gör att man snarare tänker på flatlöss än lesbiskhet. Fattar inte varför ordet finns ens. Skitfult ord tycker jag.

        4. Göran Krampe

          August 18, 2014, 09:29:50

          Hej!

          Vill bara nämna att på punkt 3 så tycks det som att du missat anledningen till att samkönade par inte lyckats adoptera internationellt – det handlar vad jag vet uteslutande om de krav som ursprungsländerna ställer på adoptivföräldrarna, inte om diskrimination från våra adoptionsorganisationer eller kommuner (återigen vad jag vet).

          I mitt tycke är det helt korrekt att ursprungsländerna får ställa krav – det skulle vi garanterat göra ifall Sverige var i den situationen. Men problemet är ju såklart att de flesta ursprungsländer inte alls kommit lika långt i HBTQ-frågorna.

          Ett krav som ofta ställs är att paret måste vara gifta och ofta varit gifta i många år och kanske inte ens fått haft ett annat förhållande innan.

          Du skriver också längre ner att “lagen som ger samkönade par rätt att adoptera är ett rent skämt” – kan du utveckla det lite? Jag har inte läst lagen men blev nyfiken.

          mvh Göran

      2. Anonym

        June 19, 2014, 15:27:22

        Hej Niklas.

        Jag tycker inte jag formulerat mig dåligt. (litet påhopp på mig). Däremot tycker jag du läser, eller tolkar väldigt dåligt. (litet påhopp på dig, nu är det jämt).

        Ingenstans skriver jag att kvinnliga gaypar INTE ska få hjälp. Alltså jag skriver att gaypar SKA få hjälp.

        Och det jag efterfrågar är: Hur gör vi med manliga gaypar som kanske vill ha barn som är så mycket deras egna som möjligt?

        Det är allt. Nothing more, nothing less.

        1. Niklas

          June 20, 2014, 14:54:49

          Jag sa aldrig att du formulerade dig dåligt, jag ifrågasatte din jämförelse. Människor utan livmoder kan inte bli inseminerade, så det blir svårt att diskutera inseminering som metod med avseende på manliga par. Ang “Ingenstans skriver jag att kvinnliga gaypar INTE ska få hjälp” så undrar jag hur jag annars skulle tolka “just idag håller jag inte med dig” som du inledde ditt första meddelande med som svar på Annas uppmaning till jämställd behandling. Hur som helst, så tycker jag personligen att svaret på hur manliga par ska få hjälp att skaffa barn är en intressant diskussion, men att det inte är samma diskussion som hur vi ska likställa inseminationsbehandlingar. Svaret finns nog (åtminstone idag) i en förbättring av adoptionsförfaranden. Kanske kommer bättre svar i takt med att vår medicinska kunskap förbättras.

    3. Scary Devil Monastery

      June 19, 2014, 15:55:55

      “Manliga gaypar har ju dock inte den möjligheten. Alls. “

      Motsvarande skulle vara om ett manligt par kunde få använda sig av en surrogatmor?

  2. Mackan Andersson

    June 19, 2014, 10:46:25

    Det finns iofs flera medicin-etiska problem här.

    Jag tycker som du, att det är underligt att ge heterosexuella och homosexuella par olika behandling. Jag vill ha det sagt. Det är inte okej och vi borde kunna bättre.

    Men med det sagt, vill jag ge en liten beskrivning av egna erfarenheter. För vi var ett (heterosexuellt) par som inte utan hjälp kunde få barn. Vi längtade efter barn i sex år och fick gå igenom flera undersökningar och behandlingar under den tiden innan vi lyckades med vad som kallas en “partnerinsemination” och vi fick vårt första barn.

    I det landsting där vi då bodde fick vi förvisso frikort när vi kommit upp i hur-mycket-det-nu-var (900?) per person. Vilken alltså inte riktigt är “300 kronor för heterosexuella”, utan 1800 per heterosexuellt par. Det gör inte behandlingen av homosexuella par schysstare, men det var skillnad. För ett frikort gäller ett år och vi fick försöka _länge_ innan det blev något. Rimligen “kostade” vår första graviditet sisådär sextusen eller något om vi räknar ihop medicin- och läkarkostnader. (Och det är naturligtvis de bäst investerade 6 papp som vi lagt ut. Ever. Utan frågor. Tveklöst.)

    MEN

    Efter något år ville vi försöka igen med ett småsyskon. Och _den_ gången säger Landstinget nej. Med samma resonemang som till homosexuella par: “Ni var barnlösa och det var ett hälsoproblem. Men när ni nu fått ett barn, är ni inte längre barnlösa. Ni får lösa det här utan vår inblandning.” Eller betala för allt – mediciner, läkarnas tid, rubbet – själva.

    Vi är otroligt tacksamma för de två barn vi har.

    Och jag vet inte varför jag skriver det här, egentligen. För jag håller med dig om allt det du skriver. Det är för jäkligt att vi behandlar homo- och heterosexuella par olika när det gäller det här. Det är dumheter.

    Det är också dumheter att det skiljer sig mellan olika landsting vilken hjälp man kan få.

    Men…

    Jag ville kanske dela med mig av vår egen erfarenhet, inte så mycket för att säga att du har fel, som att säga att det här är ett problemområde, oavsett sexuell läggning. Reproduktiv hälsovård verkar vara ett område inom Vården där det är svårt att göra rätt.

    Vårt första barn öppnade ögonen för oss för hur många processer som faktiskt måste fungera för att det över huvud taget ska bli ett liv över huvud taget. Vår värld är större av det. Trots att det var en jättekämpig erfarenhet.

    Vårt andra barn öppnade ögonen för hur mycket det kostade sjukvården i reda pengar. Och det gjorde oss tacksamma för det system vi har i Sverige med allmän sjukvård. Trots att det var en jättekämpig erfarenhet.

    Kram.

    1. Anna Troberg

      June 19, 2014, 11:32:59

      Hej Favorit-Mackan!
      Och tack för att du berättade om era erfarenheter. Ofrivillig barnlöshet är ju en jobbig situation för alla helt oavsett och just därför bör man inte lägga på en massa specialhinder för vissa människor beroende på vilka de är. Och här och nu lägger man ett raster av problem över det hela för just lesbiska par. (Och för all del för alla samkönade par eftersom lagen som ger samkönade par rätt att adoptera är ett rent skämt.)

      Kram på dig och glad midsommar!
      Anna

  3. Tommy

    June 19, 2014, 17:54:24

    Jag tycker att det viktigaste när det gäller insemination, och adoption för den delen, är att barnen ska ha en absolut rättighet att få veta vilka de riktiga biologiska föräldrarna är. Både mamman och pappan.

    Att inte få veta sitt riktiga ursprung är något människor kan må dåligt över under hela livet, speciellt i tonåren när man söker sig själv lite. Det här är något som jag aldrig hör att det pratas om tyvärr.

    Jag tycker att det är en integritetsfråga, där barnens rätt att få veta sitt ursprung ställs mot spermadonatorns rätt att vara anonym, eller mammans rätt att dölja den biologiska pappan för barnet. Barnets rätt måste gå före. Samhället måste ta ansvar att göra ett system där barnens rätt går först.

    1. Cernael

      June 20, 2014, 17:12:03

      Så är det redan, så det är lite av en ickefråga. Citerat från 1177.se:

      Barnens rättigheter

      Enligt svensk lag har de barn som kommer till genom spermiedonation i Sverige rätt att vid mogen ålder få uppgifter om sitt genetiska ursprung. Donatorn är införstådd med detta. Föräldraparet är helt anonyma för donatorn och donatorn är helt anonym för paret.

      Föräldrarna är skyldiga att berätta för barnet om dess genetiska ursprung och uppmanas att på ett enkelt sätt berätta redan när barnet är litet.

      1. Tommy

        June 23, 2014, 10:52:39

        Mycket bra! Tack för info!



Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *