Pages

Categories

Search

 

Hur mycket kostar ett Nobelpris i litteratur?

Hur mycket kostar ett Nobelpris i litteratur?

by
October 9, 2014
F2, Livet, universum & allting
5 Comments

I dag meddelar Svenska Akademien vem som får årets Nobelpris i litteratur. För oss kultursnobbar är det en viktig dag som alltid börjar med hopp, men som oftast slutar i flopp. Det finns nämligen ingen dag som så påtagligt påminner oss alla om att vi aldrig kommer att kunna göra mer än att skrapa på ytan av den litteraturskatt som finns där ute. Mer ofta än inte har inte ens vi som tillbringat tiotals år med litteratur på universitet och i förlagssvängen läst något av den den som får priset. Alla dessa år är dock till viss hjälp. Utan dem skulle vi inte kunna dölja det faktum att vi inte läst pristagaren så väl.

2008 fick Paulo Coelho vara nobelpristagare i Expressen i någon timme. Det är lyckligtvis så långt han någonsin kommer att komma på den fronten om inte Svenska Akademien plötsligt skulle drabbas av någon form av masspsykos, men om han själv fick bestämma skulle det se annorlunda ut.

När jag jobbade som bokförlagschef för Coelhos svenska förlag föll det på min lott att vara barnvakt åt honom under hans två första Sverigebesök. Det var en underhållande utmaning. Om någon fortfarande känner ett behov av att sätta ett ansikte på den där omdebatterade “Kulturmannen”, så behöver ni inte leta längre. Det är bara att klistra Coelhos nuna på honom, så är han fix och färdig. Själv var jag nog mest en besvikelse för Coelho. Det var uppenbarligen något av en chock för honom att stöta på (i dubbel bemärkelse) en kvinna som kunde motstå hans (och jag citerar nu the man himself) “magnificent charms”. I själva verket krävde exakt noll självbehärskning att lyckas med den bedriften. Gäsp.

Vid ett av sina besök gästade Coelho “Sen kväll med Luuk”. Medan vi satt och väntade i green room föll hans blick på en sida i Aftonbladet som låg uppslagen på bordet. Det var dagen före 2003 års Nobelpris i litteratur skulle avslöjas och han förstod att det hade med det att göra. Han frågade vad det stod och jag sa att rubriken var: “Årets Nobelpris i litteratur går till …” Coelho sken upp och klottrade raskt dit “Paulo Coelho” över de avslutande punkterna.

Jag och de andra som var där skrattade lite artigt åt tilltaget och jag tänkte att det var ju lite lustigt och stoppade tidningen i väskan. Senare på kvällen bjöd Coelho oss på middag på Gyllene Freden. Jag berättade att Svenska Akademin brukar äta där varpå följande lilla dialog utspelade sig över två glas löjligt dyrt rödvin:

Coelho: Är det de [Svenska Akademien] man ska betala för att få Nobelpriset?
Jag: Öh?
Coelho: Hur mycket kostar det?
Jag: Alltså, man kan inte köpa Nobelpriset. Det är mer komplicerat än så.
Coelho: Allt har ett pris. Vem ska jag betala och hur mycket?
Jag:

Efter en lite underlig tystnad skrattade vi båda och jag vet inte om han verkligen menade allvar med sina frågor eller om han skämtade. Jag vet att han sitter i den Brasilianska Akademien. Hur han kom dit vet jag inte. Coelho är en ganska skämtsam person, men han är ingen new age-mysgubbe när det handlar om hans karriär och varianter på frågan om hur mycket Akademien säljer sig för dök upp flera gånger. Jag bryr mig egentligen inte om vilket. Menade han allvar, så har ju Akademien uppenbarligen inte sålt sig än. Ingen skada skedd.

Min egen relation till Nobelpriset är inte lika komplicerad som Paulo Coelhos. Jag har en flaska skumpa på kylning. Den kommer jag att korka upp i fröjd och gamman den dag Jeanette Winterson får priset. Det finns två skäl till det.

Det första skälet är rent litterärt. Winterson förtjänar priset. Det finns mig veterligen ingen nu levande författare som så konsekvent söker nya uttryckssätt i sitt författarskap utan att förlora sin röst i ett litterärt laboratorium fyllt av misslyckade mutationer. Hon står aldrig still. Hon går alltid boldly where no one has gone before. Hon är dessutom både überlitterär och skitrolig. Det är ett konststycke som få klarar av.

Det andra skälet handlar om attityd. När Winterson och jag för några år sedan promenerade genom Gamla Stan för att äta middag ihop passerade vi till Stortorget. Jag pekade ut Börshuset och nämnde så klart Svenska Akademien och Nobelpriset. Det intresserade henne inte alls. Hennes fokus var på något jag bara hastat förbi i en bisats: Stockholms blodbad. Frågorna var många. “Det hände alltså precis här? Vem blev ett huvud kortare? Varför? Hur många? När?” Fantastiskt!

Oavsett vem som i dag får Nobelpriset i litteratur, så hoppas jag att det inte går till en försoffad författare som söker efter ännu en trofé att ställa på spiselkransen. Jag hoppas att det går till en nyfiken författare som ständigt ställer frågor för att kunna berika våra liv med sina historier.

Jag hoppas alltså på Winterson. Vem håller du tummarna för?

UPPDATERING: Patrick Modiano fick årets Nobelpris i litteratur. Vad tycker du om det? Jag tycker inte så mycket. Har bara läst en bok av honom och jag blev inte så betagen av den. Ska det vara franskt ska det vara Georges Perec. :-)

Anna Troberg

Anna Troberg är verksamhetschef för Wikimedia Sverige och författare, men bland de karaktärsdanande ungdomssynderna kan hon räkna några år som bokförlagschef och ett förflutet som partiledare för Piratpartiet. Hennes humoristiska roman "Chefer från helvetet" är publicerad i Sverige, Norge och Finland. Hennes motto är: "Life is pain. Get used to it ... or make it better!" Åsikterna på bloggen är hennes egna.

Other posts by

Related Post


5 Responses

  1. Antimon555

    October 9, 2014, 18:55:36

    Jag vet inte, jag har varken läst Modiano eller Winterson, men den senare blev jag sugen på att läsa nu.

    Precis den attityden du beskriver, här om Akademien och Stockholms blodbad, älskar jag!

    1. Anna Troberg

      October 10, 2014, 07:15:35

      I know! Jag älskar också sånt. Dels nyfikenheten. Dels intresset för det bisarra. Ricght up my alley! :-)

  2. J

    October 9, 2014, 19:23:59

    Perecs “W eller minnet av barndomen” har jag plockat fram igen för att se om jag mindes den rätt när jag bloggade om den för ett par år sedan (jeppelin.se/2012/10/pa-lite-avstand-ser-det-mesta-okej-ut/ i samband med att det ropades på hårdare straff för ett eller annat brott). Skitbra bok i alla fall. Var han förresten möjligen kompis med Boris Viand, trots åldersskillnaden?

    1. Anna Troberg

      October 10, 2014, 07:07:48

      Hej J!
      Åh! En bloggpost om en Perec-bok som jag missat. Den ska jag klicka mig iväg och läsa så fort jag skrivit klart här. :-)

      Jag tror inte att Boris Vian och Perec hängde med varandra i någon större utsträckning. I David Bellos stora biografi över Perec, så nämns han bara två gånger. Dels i samband med vilken typ av böcker en bokhandel förde. Dels omnämns han som en förstagenerations-Oulipo:are, medan Perec var en andragenerations-Oulipo:are.

      Om du inte läst “Livet: En bruksanvisning” av Perec än, så gör det. Om du precis som jag inte kan läsa den på franska, så rekommenderar jag starkt David Bellos engelska översättning. Om du har läst den, så läs om den! Jag läser den en gång om året. :-)

      1. J

        October 10, 2014, 07:41:02

        “Livet: En bruksanvisning” låter som en mycket bra idé att läsa. Att dessutom som svensk läsa en fransk författare i engelsk översättning är väl lite som att gå lika mycket utanför översättandets konst som översättandet själv? Mycket passande i så fall!



Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *