Pages

Categories

Search

 

Terrorn frodas i en värld som dyrkar polarisering

Terrorn frodas i en värld som dyrkar polarisering

by
January 8, 2015
F2, Politik
9 Comments

I går gick en väldig massa människor till jobbet i Paris. Tolv av dem kom aldrig hem igen. I dag går deras familjer runt i resterna av förlorade liv och undrar hur de någonsin ska kunna gå vidare. Jag vet att väldigt många visat sitt stöd på gator och torg, men jag hoppas att de också har människor omkring sig som kan göra de där enkla vardagliga sakerna som är omöjliga när världen rasat samman omkring en: lyssna, koka te, laga mat.

Den privata sorgen har trots allt ganska lite att göra med den där grandiosa offentliga sorgen som vi andra är en del av för att vi inte vet vad annat vi ska göra i sådana här svåra situationer. De som vi så gärna vill göra till symboler för just den kamp vi tycker är viktig var ju ändå först och främst någons fru eller man, någons mamma eller pappa, någons son eller dotter. Det kommer ibland i skymundan.

Den omedelbara sorgen är ett privat vakuum där allt snurrar oändligt långsamt och oberoende av den snabba världen runtomkring. Jag tror att det är en inbyggd överlevnadsmekanism. En kropp i chock är inte redo för den ogästvänliga atmosfären utanför den där bubblan. När man är som allra sårbarast behöver man få tid att samla tankarna. Jag tror att samhällskroppen egentligen har samma behov av reflektion, men att vi konsekvent motarbetar det. Jag tror att det är en del av de samhällsproblem vi ser omkring oss.

När samhällskroppen drabbas av sorg kan den inte stänga dörren om sig och luta huvudet mot en god väns axel. I stället slås ytterdörren brutalt upp på vid gavel och hela släkten väller in i lägenheten och hetsar fram reaktioner och beslut helt utan eftertanke. Inget tillåts mogna i lugn och ro. Alla har en åsikt om vad, när och hur saker ska göras. Om någon inte har det, så betraktas de som en vekling. Media jagar klick. Politiker jagar procentenheter. Svenne Banan jagar tummar upp. Det lämnas väldigt lite, om ens något, utrymme för verklig sorg och eftertanke. Allt ska ske NU, NU, NU. Helst med versaler och superlativ.

Vi lever i en tid där alla hetsas att ha en absolut och offentlig åsikt om precis allt. Intentionen att hitta samförstånd tycks ha gått förlorad. Våra magnetpoler är vända åt fel håll. Istället för att attrahera, stöter vi bort. Samförstånd är lite naivt och sockersött. Våldsam opposition, gärna kryddad med kärnfulla invektiv, är ett säkert tecken på intelligens. Det är i alla fall en kär myt som kända politiker och media glatt odlar tillsammans med okända snillen som spekulerar på nätet och i tidningarnas kommentarsfält. Ju mer spektakulärt vi inte håller med varandra, desto rikare belöning väntar i form av klick, röster och tummar upp. Vi vill inte komma överens längre. Folk som kommer överens syns inte.

Varje gång ett terrordåd sker använder politiker och andra officiella företrädare sin mediatid till att fördöma dådet. Mord är naturligtvis förkastligt, men något är också extremt fucked up när man uttryckligen måste gå ut och fördöma dem. Det borde för varje normal människa vara fullkomligt självklart att mord inte är acceptabelt. Det borde defaultläget för alla. Vad har vi skapat för hemskt samhälle när det finns ett nyhetsvärde i att meddela att man man fördömer mord som metod för våldsam opinionsbildning?

Svaret på den där sista frågan är sorgligt nog att det inte längre är så självklart att lägga band på sig i sin iver att få som man vill. Det har blivit förbluffande populärt att acceptera lite collateral damage för den goda sakens skull, så länge det är den andra sidan som betalar med sitt blod – bildligt eller bokstavligt – och inte den egna.

Det skedde i går i Paris. Det sker när drönare dödar barn i Afghanistan. Det sker när politiker och religiösa ledare dömer ut alla som inte är som dem. Det sker när staten börjar behandla oss alla som potentiella brottslingar. Det sker varje dag och vi har alla varit med och hetsat fram en värld där detta är möjligt.

Vi har gått och blivit stressade åsiktsjunkies som desperat letar efter nästa kick. Vi har inte tid till eftertanke. Vi har förlorat intresset för samförstånd. Vår förmåga att känna empati har urholkats. Vi skiter i andra. Våra olika åsikter är bra. De skulle kunna vara byggstenar till en gemensam framtid. Istället har de blivit tegelstenar genom ett fönster. De har blivit muskler att flexa. De är den nya tidens statussymbol. Åsiktshetsen är en ond cirkel som förvandlar våra liv till en enda stor konstruerad konfliktyta i desperat behov av glidmedel. Är det så konstigt att politisk och religiös extremism frodas i värld där polarisering dyrkas?

Samhället kan lära sig en hel del av den privata sorgen. Låt oss sänka hastigheten och lämna utrymme för eftertanke. Efter den 11 september 2001 slog man omedelbart fast att i kriget mot terrorn var alla medel tillåtna. Man agerade kraftfullt och snabbt. Det var vad man trodde att folket ville ha. Kanske ville folket ha det. I dag kan vi dock konstatera att alla dessa tillåtna medel (mord, tortyr, rättsröta, osv) kraftigt bidragit till den polarisering som lett till att ytterligare tiotusentals dödats i krig och terror runt om i världen.

Terrorister ska om möjligt självklart stå till svars för sina brott. Till varje pris? Även om priset är att de blir många fler? Även om det innebär att ännu fler oskyldiga mördas? Jag är inte så säker. Hämnd är en återvändsgränd. Det måste finnas andra vägar.

Jag undrar hur världen skulle ha sett ut i dag om vi 2001 vågat kostat på oss lite mer tid för reflektion. Då hade vi kanske inte börjat montera ner det fria samhället i ren panik. Då hade vi kanske funnit samförstånd där vi trodde att inga fanns. Då hade kanske yttrandefriheten och demokratin mått bättre. Då hade vi kanske kunnat bygga världen tillsammans. Ibland känns det som om det enda vi gör tillsammans är att förstöra den och det är faktiskt en usel gruppaktivitet.

Anna Troberg

Anna Troberg är verksamhetschef för Wikimedia Sverige och författare, men bland de karaktärsdanande ungdomssynderna kan hon räkna några år som bokförlagschef och ett förflutet som partiledare för Piratpartiet. Hennes humoristiska roman "Chefer från helvetet" är publicerad i Sverige, Norge och Finland. Hennes motto är: "Life is pain. Get used to it ... or make it better!" Åsikterna på bloggen är hennes egna.

Other posts by

Related Post


9 Responses

  1. Kloker

    January 10, 2015, 17:42:44

    Mycket bra skrivet, Anna!

  2. Antimon555

    January 11, 2015, 01:41:13

    Aftonbladet skriver “I ett öppet samhälle går det aldrig helt att skydda sig från sådana attacker. Det skulle kräva ett monstruöst övervakningssamhälle.”

    De verkar ha missat att vi redan har ett just sådant, och att det ändå inte hjälper…

    Det verkar som att det var någon bugg i kommentarerna här i torsdags. Jag ska försöka komma ihåg det jag skrev: Polariseringen är inte bara dyrkad, den är till och med inbyggd i infrastrukturen på vissa ställen. Jag har ett utkast till blogginlägg som har legat länge men som jag inte har färdigställt, som handlar om det experiment som pågår på stora delar av internet, att man bara får uttrycka positiva åsikter om det man just tittat på. I vissa fall, som kommentarer på framförallt Youtube men också andra ställen, är det svar som är standard på kommentarer om att man inte gillar det man just sett “Titta inte, då.”, och en massa tummar ned där detta är möjligt. På andra ställen är det inbyggt, till exempel Facebook, finns bara tummar upp. Det värsta är bl.a. Disqus, som har både tummar upp och ned, men tumme upp kan användas av alla men tumme ned kräver att man loggar in, alltså ett system som är gjort för att vara missvisande! Man kanske kan tycka att hela systemet med tummar upp och ner är polariserande, men det blir ju inte bättre av att det bara går åt ena hållet, eller till och med är gjort för att vara missvisande. Då blir ju hur “bra” någonting är mest beroende på hur många som sett det.

    Det är mer regel än undantag att om man har kritik mot någonting, oavsett styrka, argument eller formulering, så blir man helt enkelt ombedd att dra åt helvete, och skaffa ett eget ställe att framföra sina åsikter (och be andra att dra åt helvete när de ger kritik).

    Läs. Tänk igenom innehållet. Svara sedan i trevlig ton, även när du framför starka känslor. Särskilt de första meddelandena i en konversation, när det enda du vet om motparten är det du nyss läst. Ingen normal människa skulle väl svara någon på staden som säger någonting, med att ilsket skrika tillbaka? När det gäller kommentarsfält, säg aldrig åt någon att hålla tyst, låta bli att titta eller läsa, eller dylikt. Det heter KOMMENTARS-fält och inte medhålls-fält. Det är mina råd, skäll tillbaka om du inte håller med 😛

    1. Kloker

      January 11, 2015, 15:42:07

      Tumme upp på detta. (Och då hade jag valet att skriva tumme ner om jag hade velat.)

      Jag upplever att det finns tendenser att i flera sammanhang tysta oliktänkande istället för att bemöta deras åsikter. “Självklart ska vi ha yttrandefrihet för alla. Men bara för vissa. Nämligen de som tycker som oss.”

      Var snäll och slutför ditt blogginlägg och publicera det. Det behöver läsas.

      1. Antimon555

        January 11, 2015, 20:11:47

        Tack. Jag kan inte lova någonting, men jag hoppas att jag har tillräcklig tid och inspiration i kommande vecka.

      2. Antimon555

        January 18, 2015, 21:20:57

        Tiden har nästan inte räckt till för något bloggande alls, men håll ut, jag ska försöka hinna.

  3. Jesper Värn

    January 14, 2015, 10:46:55

    Bra Anna. Klokt och välformulerat. Bra argumenterat. Klara synpunkter.

    (Om jag får komma med ett pyttelitet påpekande är det att det ju inte är Drönare som dödar barn i Afghanistan, utan fortfarande människor som dödar, även om “operatörerna” eller “piloterna” gör det längre ifrån insatsområdet än marktrupp eller stridspiloter. För övrigt kan vi prata drönar-effektivitet/etik någon gång om du vill – men då det drar uppmärksamheten från ditt fina, välgenomtänkta inlägg behåller jag just nu just de tankarna för mig själv).

    Och jag är helt enig med dig i den här analysen.

    Återigen – bra skrivet!

    /Jesper

  4. Andreas

    January 17, 2015, 11:21:30

    Störde mig också på drönar-uttalandet.

    Dock mest pga det är en mycket vanlig tankegång kring USA- när man har väldigt dålig information om kriget, USA, samt regimer och grupperingar de slåss mot.

    Vi vet att de två bröderna i paris ville döda de människor de sköt.

    Talibanen som sköt malala VILLE döda ett barn.

    I dåligt väder flera hundra meter upp i luften, så blir det svårt att skilja på en Islamistisk terrorist, och ev familj de bosatt sig hos, antingen med tillåtelse eller med våld. Att barn får bomber tejpade på sina kroppar efter ett par år på koranskolan, hjälper inte det heller.

    Kan vi sluta odla ideen att terrorism och USAs krigsföring är precis samma sak?



Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *