Pages

Categories

Search

 

Att lyssna på andra är svårt, att lyssna på sig själv är svårare

Att lyssna på andra är svårt, att lyssna på sig själv är svårare

by
October 4, 2015
Blandat, F1, Politik
6 Comments

De senaste månaderna har jag i huvudsak ägnat åt att lyssna – på andra och på mig själv. Det är en helt ny upplevelse som har förändrat mig i grunden. Exakt vad det kommer att mynna ut i har jag ingen aning om, men sådant har en förmåga att visa sig förr eller senare så det bekymrar mig inte.

Det är fascinerande så mycket man hör när man faktiskt lyssnar. Här är några av de saker jag snappat upp på vägen.

Att lyssna på andra är inte samma sak som att vara tyst när de pratar. Att lyssna är att faktiskt höra vad folk säger och att processa det innan man själv säger något – om man ens säger något alls. Världen faller inte samman om man då och då väljer att inte ge människor svar på tal. Det är bättre att fokusera på vad ens eget bidrag till världen ska vara än att upplysa andra om att de har fel, fel, fel.

När man inser att man faktiskt inte måste kommentera precis allt börjar allt oeftertänksamt prat därute att låta väldigt annorlunda. Det låter … stökigt och bröligt. De få röster som höjs med eftertanke sticker ut. De blir rena och kristallklara toner som rör sig lätt ovanför den tunga ljudmattan av färdigpaketerade åsikter om “högerspöken”, “vänstermuppar”, “rassetroll” och “pk-elit” som alla andra vräker ur sig utan ett ögonblicks reflektion.

När man börjat urskilja de där rena och klara tonerna, så känns vapenskramlet under dem ganska ytligt och meningslöst. De renaste och klaraste tonerna är inte röda, blå, gröna eller bruna. De är inte kristna, muslimska eller judiska. De tillhör inget parti och ingen gud. De är sina egna och opererar på ett helt annat och mer mänskligt plan. För egen del ledde denna insikt till en hel del självreflektion. Jag har brölat mer och högre än de flesta genom åren. Faktum är att jag brölat mig hes. Min förhoppning är att jag inte brölat mig bortom allt hopp. En dag vill jag kunna förmedla några av de där rena och kristallklara tonerna, utan skorrande av det som varit.

Att lyssna på andra är svårt. Att lyssna på sig själv är svårare. Det är mycket lättare att förlåta andras tillkortakommanden än sina egna. Andra kan man i värsta fall plocka bort ur sitt liv. Sig själv måste man komma på ett sätt att samexistera med. Det betyder att man inte kan smita undan när den där rena och kristallklara rösten inombords höjer sig över det inre brölandet och säger saker man inte vill höra. Även om den är en skitstövel som till synes kräver det omöjliga av en.

Min inre röst började med att säga åt mig att ta det lugnt. Skitstövel. Jag hade saker att göra och vila kan man minsann göra i graven. Fortare än kvickt, faktiskt, om man inte vilar här och nu. Jag har nästan dött tillräckligt många gånger för att veta att den jäkeln hade rätt. Så, jag började ta det lugnt. Numera har jag nästan inte dåligt samvete när jag tar det lugnt. Nästan. Låt oss säga att det är ett pågående arbete.

Sedan sa rösten åt mig att börja säga nej. Skitstövel. Det är jobbigt att säga nej till saker. Folk blir sura och man kan missa saker. Det visade sig återigen att den hade rätt. Ingen jag bryr mig om har blivit sur när jag sagt nej. Mig veterligen har jag inte heller missat något fantastiskt genom att säga nej. Jag har dock missat otaliga oändliga kommentarsfältsbråk, gratisjobb som ingen någonsin tackar mig för och samtal med folk som bara vill berätta för mig om hur usel jag är och hur fel allt jag gör är.

När jag så vant mig vid att ta det lugnt och att säga nej fick jag plötsligt kontraorder. Min inre röst sa åt mig att börja träna. Skitstövel. Jag skulle ju ta det lugnt! Och säga nej! Jag hatar kontraorder och jag hatar att träna ännu mer. Eller hatade. Det visade sig att den hade rätt. Igen. Min kropp ville träna. Jag hade bara struntat i att lyssna på den. När jag gjorde som den sa, så mådde jag plötsligt mycket bättre och kunde dessutom minska min dagliga dos medicin från gigantisk till något mindre kolossal.

Just nu försöker jag ignorera den inre röstens nästa bisarra idé. Den vill att jag skaffar mig ett gymkort. Skitstövel. Jag hatar offentliga omklädningsrum. Det är skoltortyr … skolgymnastikens fel. Vi får se var det slutar. Antagligen har den rätt igen. Den brukar ju ha det. Den som lever får se.

Det kanske var dumt att börja lyssna på min inre skitstövel. Den är ju envis som synden och när den nu äntligen har någon som faktiskt lyssnar på den så har den fått blodad tand. Nu ger den sig aldrig. Oh dear … Min skitstövel är precis som de där stövlarna Nancy Sinatra sjöng om:

These boots are made for walking
And that’s just what they’ll do
One of these days these boots
Are gonna walk all over you

Och jag avslutar som Sinatra: “Are you ready boots? Start walking.” Ge mig vad jag tål och lite till.

Anna Troberg

Anna Troberg är verksamhetschef för Wikimedia Sverige och författare, men bland de karaktärsdanande ungdomssynderna kan hon räkna några år som bokförlagschef och ett förflutet som partiledare för Piratpartiet. Hennes humoristiska roman "Chefer från helvetet" är publicerad i Sverige, Norge och Finland. Hennes motto är: "Life is pain. Get used to it ... or make it better!" Åsikterna på bloggen är hennes egna.

Other posts by

Related Post


6 Responses

  1. Staffan Johansson

    October 4, 2015, 13:09:55

    För att citera en vis (om än något stygg) man ur en av mina favoritfilmer: “Get some rest. If you don’t have your health, you don’t have anything.”

    Ta det lugnt, gör vad du behöver göra för att må bra.

  2. Anders H.

    October 4, 2015, 14:02:29

    Saknat att läsa något från dig! Välkommen tillbaka!

  3. Sara

    October 4, 2015, 21:34:59

    Om gym: man kram byta om hemma…

  4. Ola

    October 11, 2015, 11:38:24

    Som jag har väntat och som vanligt inressant. Som min mor brukade säga(som komplimang faktiskt): du är klok som en räka. Mycket som du skriver om och gör är själv-aktiviteter. Prova på att rida , minst 5 gånger för att veta om det passar dig. Samverkan med nån som inte pratar utan bara är och där hela din kropp är kommunikation – De du.

  5. Kloker

    October 20, 2015, 20:59:34

    Kul att läsa något från dig igen, Anna.

    Jag läste din krönika i Tidningen Syre. Du frågade “Var finns arenorna för de stora samtalen om vad det innebär att vara människa? Jag frågar för att jag letat utan någon större framgång.”

    Jag vill tipsa om “Filosofiska rummet” i P1.

    Ha det gott!

  6. Jonatan Gonte Kindh

    October 27, 2015, 08:37:55

    Ack, igenkänningsfaktorn i den där inre skitstöveln… Och jag vill ju så gärna säga ja till allt och alla, men det fungerar ju inte riktigt så bra tyvärr…

    Ta hand om dig! Och fortsätt lyssna på skitstöveln 😉



Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *