Pages

Categories

Search

 

Alla har en åsikt som alla andra idioter borde lyssna på

Alla har en åsikt som alla andra idioter borde lyssna på

Varje gång någon säger ordet “valrörelse” så kan jag inte låta bli att tänka på när man hugger tag i badkarskanterna och liksom häver sig upp ur vattnet. När alla andra förlorade sig i Supervalåret 2014 höll jag fast vid den visuella bilden för att behålla fötterna på jorden och inte bli galen.

I mitt före detta parti brydde man sig inte om huruvida jag blev galen eller ej. Man var för upptagna med att diskuterade de mediala för- och nackdelarna med att skjuta partiledaren – det vill säga mig. Inte till döds. Bara lite grann, bara för att komma ur medieskuggan och få några löpsedlar och ett par minuter i Rapport och Aktuellt. Det fanns till och med en frivillig skytt. Han är en mycket hygglig karl som lovade att fälla mig med ett skott. Han har jaktlicens, så det kändes skapligt tryggt att veta att mina vitala organ antagligen inte skulle komma till skada.

Jag heter Anna Troberg och med denna lilla glimt ur den offentliga debattverkligheten hälsar jag er välkomna till denna personliga observation.

Min gammelmormor brukade säga: “Alla kan ha fel. Utom jag.” Och hon menade verkligen det. Hon var en sådan person som utan att blinka skulle kunna ringa polisen och säga: “Alla andra kör på fel sida av vägen!” utan att för ett ögonblick reflektera över möjligheten att det kanske var hon som körde på fel sida av vägen och alla andra som körde på rätt sida. Hon skulle ha känt sig hemma i dagens offentliga debatt på och utanför nätet. I den har nämligen alla andra alltid fel oavsett vem man frågar. Och själv har man naturligtvis alltid rätt. Att det hela faller på sin egen orimlighet bryr sig ingen om. Alla är för upptagna med att tvångsmata andra med sina egna absoluta åsikter om allt mellan himmel och jord.

Eftersom jag är ett barn av min tid har jag naturligtvis också åsikter om allt, utom möjligen familjen Kardashian som jag tycker är brutalt ointressant. Vilket i och för sig också är någon sorts åsikt. Till skillnad från de flesta andra var det under flera år dessutom mitt jobb att ha åsikter. Min främsta arbetsuppgift har varit att efter bästa förmåga och med så mycket buller och bång som möjligt köra ner alla de där åsikterna i halsen på folk. Och det har jag gjort. Jag har prånglat ut dem på tv, i radio, på tidningarnas debattsidor både här hemma i Sverige och internationellt. Jag har hamrat ut dem i sociala medier. Jag har rest ut i Europa, över Atlanten och till andra sidan jordklotet för att så mina åsiktsfrön.

Överallt har mina åsikter gnagt och skavt mot andras. Politiker, journalister, artister, författare, sportprofiler, gamla klasskamrater och avlägsna släktingar snubblar över varandra i mina sociala flöden för att ha en högljudd åsikt om precis allt från “Så mycket bättre” till budgetpropositioner och Renee Zellwegers nya ansikte. Allt detta tyckande. Mitt eget och andras i en enda salig röra. Alla har en åsikt som alla andra idioter borde lyssna på.

En av mina åsiktsresor höll i december 2013 på att få ett plötsligt slut på ett toalettgolv på ett hotellrum i Malmö. Jag låg i fosterställning i mina egna kroppsvätskor och var övertygad om att det här var den slutgiltiga allergichocken, den som till slut skulle ta kål på mig. Den första adrenalinsprutan hjälpte inte. Inte den andra heller. Telefonen låg på sängen ett par meter bort. Den hade lika gärna kunnat ligga i Katmandu. Jag kunde inte röra mig och allt gjorde ont.

Någon gång strax efter midnatt förlorade jag medvetandet. Det sista jag tänkte var att min baneman var en proteinbar av märket Kellogg’s. Det förvånade mig egentligen inte. John Kellogg var inte en man att lita på. Han uppfann cornflakes som ett botemedel mot onani. Han var mer än lovligt felinformerad, för om onani väcker en så plötslig lust att finna ett botemedel, så gör man fel.

Men, herr Kellogg och hans proteinbar tog inte livet av mig. Vid halvfemtiden på morgonen kvicknade jag till. Mina händer var vita och naglarna lila, precis som några år tidigare när akutläkarna konstaterade att jag bara hade 33 grader i kroppstemperatur. Då tog ett helt läkarteam hand om mig. Nu låg jag ensam och skakade av köldkramp på ett kallt kakelgolv. Jag fick hjälpa mig själv.

Fingrarna ville inte lyda när jag försökte vrida på duschen, men till slut lyckades jag sätta mig upp mot väggen och vrida på varmvattnet med hjälp av handlovarna. Sedan föll jag ihop på golvet igen och lät det varma vattnet skölja över mig tills resterna av min nära döden upplevelse försvunnit ner i avloppet och mina naglar återfått en mer naturlig rosa färg.

När supervalår stundar finns det inte tid över för nära döden-upplevelser. Antingen så dör man eller också inte. Om inte, så är det business as usual. Fyra timmar senare satt jag på ett tåg på väg till Göteborg och jobbade. På kvällen peppade jag som vanligt politiska aktivister som inte hade en aning om att mötet nästan blivit inställt på grund av död partiledare. På utsidan var allt som vanligt, men på insidan hade något hänt.

Vad är det för mening med att tycka en massa saker när tyckandet blivit en publiksport utan något djupare syfte? Vad är det för mening med att tycka en massa saker när tyckandets mål inte längre är att övertyga och förändra till det bättre, utan att krossa motståndaren till varje pris? Plötsligt kände jag mig så trött på alltihop. Jag insåg att den verkliga kampen inte handlar om att få andra att tycka som man själv. Den verkliga kampen handlar om att kunna tycka olika utan att helt förlora förmågan att samexistera.

asikter3

Åsikter har blivit muskler att flexa. Åsikter är den nya tidens statussymbol. Åsiktshetsen är en ond cirkel som förvandlar våra liv till en enda stor konstruerad konfliktyta i desperat behov av glidmedel.

Ett utmärkt glidmedel i åsiktssammanhang är naturligtvis att behandla andra som man själv vill bli behandlad, men det är svårt att komma ihåg det när man är övertygad om att man alltid har rätt. Dubbelmoral och haltande bevisföring står som spön i backen när vi bröstar upp oss mot varandra i debatten. Det skapar ett debattklimat som är allt annat än hälsosamt att vistas i mer än korta stunder i taget. Och nej, jag pratar verkligen inte bara om internet. Det går alldeles utmärkt att hitta samma usla debattklimat i traditionella medier.

Det är så lätt att styvnackat hålla fast vid sina åsikter när andra kritiserar dem. Det är ännu lättare att skaffa sig ett elastiskt förhållande till sina egna ideal när det passar. Dubbelmoral föds inte ur ondska. Den föds ur ren och skär mänsklighet.

Varje gång jag pratat om hot och hat på nätet i något offentligt sammanhang får jag feedback. Min hållning i frågan är att alla förtjänar ett grundläggande mått av respekt, även de som själva inte förmår att visa andra respekt. En gång när jag uttalat mig om detta på tv hörde en man som heter Hasse av sig via mejl. Han skrev så här:

“Du är ju mer än lovligt dum i huvudet! Hur i helvete har du mage att gulla med folk som sitter och HATAR på nätet?! De ska HÄNGAS UT och SKÄMMAS över sitt beteende. Din jävla näthatsfitta!”

Om man inte gillar hat på nätet, så är det väl ändå förbannat korkat att upplysa mig om att jag är en fitta via mejl. Om man nu känner så starkt i frågan, så vore det väl ändå mer klädsamt och konsekvent om man skötte sitt eget hat via snigelpost. Det behöver ju inte alls vara ett långt brev. Det räcker med ett vykort. Pepes Bodega på framsidan och ett enkelt “Sänder en solig hälsning från Cran Canaria! PS: Din jävla nähatsfitta!” på baksidan. Då har man ryggen fri och kan i alla fall aldrig någonsin anklagas för dubbelmoral. Svårare än så är det inte.

Nå, det är nu lätt att göra sig lustig på andras bekostnad. Men, mina egna meningsfränder är inte bättre. Den femte november varje år ger sig en massa demokrati- och nätaktivister ut på gator och torg och demonstrerar för frihet iklädda en Guy Fawkes-mask gjord av plast. En mask som tillverkas i sweatshops i Brasilien och som placerats i populärkulturen av filmbolaget Time Warner, som för övrigt också äger designen och får royalty för varje såld mask. Tanken är god, men varje år slås jag av hur bisarrt alltihop är.

Eller när samma frihetskämpar åker på pilgrimsfärd till Knightsbridge i London. Det är inte Harrod’s som lockar. Det är grannhuset. I det huserar nämligen Ecuadors ambassad och i den Julian Assange. Ecuador är ett land som systematiskt inskränker yttrande- och pressfrihet. Just nu innehar landet en osmickrande 95:e plats på Reportrar Utan Gränsers pressfrihetsindex. Men, sådana världsliga ting glöms lätt bort när en audiens med den helige Assange hägrar. Om ni vill ha en verklig religiös kick i Knightsbridge föreslår jag att ni istället besöker Harrod’s matavdelning. Den är smått fantastisk och om ni struntar i gåslevern kan ni gå därifrån med ett skapligt rent samvete.

Man måste naturligtvis inte leva som man lär, men det hjälper sannerligen om man vill att andra ska ta en på allvar. Problemet är att det är oerhört svårt att konsekvent leva som man lär. Jag tror inte att någon av oss klarar det i ens en vecka. Förr eller senare tar vi alla genvägar. Våra egna kan vi förklara med tusen förmildrande omständigheter. Andras dömer vi snabbt och effektivt som om vi extraknäckte för den spanska inkvisitionen.

Det andra stora problemet i åsiktsrelationer är att vi alla ställer helt olika krav på vår egen och andras bevisföring. Väldigt många tycks till exempel leva efter devisen: “Har man kuk har man rätt. Har man fitta har man rätt att hålla med någon med kuk.” Dessa män – för det är alltid män – brukar utmärka sig genom att höra av sig och helt utan något annat stöd än att de har kuk förklara saker för en. I minutiös detalj.

För något år sedan kom det en forskningsrapport som avskaffade g-punkten. Det kändes ju lite som när den katolska kyrkan avskaffade limbo. Lite lagom outgrundligt. Än mer outgrundligt är det att det genast dök upp en massa män som började förklara för mig hur fittor fungerar. Ursäkta mig, men jag är kvinna och jag är flata. Fittor är liksom inte outforskat område för mig. Så, jag förbehåller mig – allra ödmjukast – rätten att anse mig tämligen väl bevandrad på området i fråga, kanske till och med mer väl bevandrad än alla dessa duktiga män.

I samma veva som män snällt hörde av sig för att förklara hur fittor fungerar för mig, så fick jag dessutom det här insiktsfulla mejlet från en hjälpsam herre som tyvärr inte skrev under med namn. Han skrev så här:

“Du kan inte förstå kvinnor för du är lesbisk. Två kvinnor blir för nära. En man har distans och logik och kan fatta helheten. Det är inte ditt fel. Det bara är så. Bara att gilla läget.”

Det där mejlet var sannerligen en riktig kalldusch. Här gick jag runt och trodde att jag och min fru hade bra kommunikation, men inte då. Jag och min fru har därför gjort det enda ansvarsfulla och diskuterar nu möjligheten att hyra in en manlig tolk för att kunna fördjupa vår kommunikation. Eller, det är i alla fall vad jag tror att vi diskuterar. Jag kan ju inte vara helt säker med tanke på att det inte finns en man närvarande och förklarar vad vi säger till varandra.

pearl

Det är för mig ett stort mysterium att det finns de som på allvar verkar tro att de kan allt bara för att de har en kuk. Även om män faktiskt hade en extra hjärna där nere, så skulle den av utrymmesskäl inte kunna vara mycket större än en pärlhönas. Kort sagt, den skulle knappast låsa upp universums mysterier exklusivt för det manliga könet.

Samtidigt inser jag att jag gör samma misstag. Hur många gånger har inte jag turboladdat mina argument med bränsle som egentligen inte har med saken att göra? Jag har mellan raderna antytt att jag som hbtq-person minsann förstår andra utsatta personer mycket bättre. Men, gör jag verkligen det? Exakt varför skulle jag till exempel förstå en rullstolsburen person bättre för att jag är flata? Flator har mig veterligen inga uppenbara svårigheter med höga trottoarkanter och bökiga dörrar.

Och hur ofta kastar jag inte andras argument på skräphögen för att de, enligt mig, inte passar mallen för en person som har något relevant att säga i saken? Vad är det som säger att en man inte kan ha något relevant att förtälja om fittor? Jag kanske har mer att säga om dem, men det betyder ju faktiskt inte att en man inte har något alls att säga om dem. Är han en trevlig och lyhörd karl, så har han säkert snappat upp en hel del bra information av fittbärarna i sitt liv.

Den offentliga debatten är kantig och omedgörlig. Den går runt i cirklar. Den leder ingenstans. Vi står alla sida vid sida och svettas på varsitt åsiktslöpband. Bredvid står Biggest Loser-tränaren Jillian Michaels och hetsar oss att tycka MER, SNABBARE och HÅRDARE som om alltihop vore en dålig tysk porrfilm. Det är bara en tidsfråga innan vi en efter en snubblar, faller av löpbandet och kräks i en hink av ren utmattning. Men vad gör väl det? Vi tvingas snart upp på löpbandet igen för att tycka lite till. Det finns alltid några droppar tyckande kvar att krama ur oss. Det värsta är att vi vill upp igen. Ingen vill vara The Biggest Loser. Vi vill så gärna springa om våra konkurrenter att vi förtränger att vi egentligen alla bara står där på rad och stampar på samma ställe utan att komma någon vart, utan mening eller mål.

Vi lever i en tid där vi alla hetsar oss själva och andra att ha en absolut och offentlig åsikt om precis allt oavsett om vi kan åberopa någon sorts expertis eller erfarenhet på området eller ej. Intentionen att hitta samförstånd tycks ha gått förlorad. Våra magnetpoler är vända åt fel håll. Istället för att attrahera, stöter vi bort. Samförstånd är lite naivt och sockersött. Våldsam opposition, gärna kryddad med kärnfulla invektiv, är däremot ett säkert tecken på intelligens. Det är i alla fall en kär myt som kända politiker och media glatt odlar tillsammans med okända snillen som spekulerar på Flashback och Facebook. Ju mer spektakulärt vi inte håller med varandra, desto rikare belöning väntar. Politiker får röster. Media får klick. Svenne banan får en tumme upp. Vi har förvandlats till åsiktsjunkies som desperat letar efter nästa kick. Samförstånd och gemensamma lösningar har vi för länge sedan givit upp hoppet om.

trott

Jag har fallit av det där åsiktslöpbandet och klivit upp på det igen fler gånger än jag orkar räkna. Jag är skittrött på lösa åsikter som viner runt som herrelösa spjut. De står mig upp i halsen. Jag längtar efter att få stänga av dem, eller efter att åtminstone få skruva ner volymen på dem en smula. De är för påträngande, som “We Are the Champions” på full volym dygnet runt i månader i Guantanamo.

Meningen med livet kan inte vara att sitta i en skyttegrav och kasta kantiga åsikter på dem i skyttegraven mitt emot. Jag vill ha något annat, något mer. När Karen Blixen fick frågan om vad hon trodde var meningen med livet, så svarade hon med den briljanta motfrågan: “Vad är en omelett?”

Själv tror jag att meningen med livet skiftar. Jag tror att den är subjektiv, mångfacetterad och tillfällig, precis som livet självt. Konstanten i mitt eget sökande efter en mening med livet är sökandet efter glädje. Jag har aldrig funnit glädje i oändliga ensamma skyttegravskrig i syfte att till varje pris bevisa att just jag har rätt. Ändå har jag lagt massor av tid på dem. Jag har däremot funnit massor av glädje i samvaro, samförstånd och samarbete. Även de gånger det inneburit att jag tvingats vaddera några av de vassaste hörnen på mina egna ståndpunkter för att vi alls skulle kunna mötas, så är det ändå bara i det utrymmet, i en empatisk sfär utom tävlan, som vi faktiskt förmår att rubba varandras cirklar. Varför i hela friden har jag tillbringat så lite tid där?

Om meningen med livet är en maträtt, så tror jag att den är en chokladboll. Det finns de som tror att meningen med livet är att övertyga resten av världen om att det är en mänsklig rättighet att få kalla chokladbollar för “negerbollar”. De har verkligen inte förstått någonting om meningen med livet. Än.

Jag tror inte att någon någonsin är helt förlorad så länge vi inte ger upp hoppet om varandra. Jag är det värsta man kan vara i dagens offentliga debatt. Jag är en obotlig optimist. Därför har jag – trots alla närodlade nyanser av brunt och dånande Trumpeter – fortfarande gott hopp om mänskligheten. Och om mig sjäv.

(Större delen av den här texten skrevs för en podcast för ganska precis ett år sedan. Podcasten spelades in men sändes av okända skäl inte, men texten fanns kvar och i dag känns den tyvärr mer aktuell än när den skrevs. Så, jag publicerar den här och hoppas att ni hjälper mig att sprida den till alla som borde läsa den. Tack för hjälpen! /Anna)

Anna Troberg

Anna Troberg är verksamhetschef för Wikimedia Sverige och författare, men bland de karaktärsdanande ungdomssynderna kan hon räkna några år som bokförlagschef och ett förflutet som partiledare för Piratpartiet. Hennes humoristiska roman "Chefer från helvetet" är publicerad i Sverige, Norge och Finland. Hennes motto är: "Life is pain. Get used to it ... or make it better!" Åsikterna på bloggen är hennes egna.

Other posts by

Related Post


10 Responses

  1. Johan

    October 11, 2016, 12:01:54

    Å nu har du spridit många starka åsikter om andras åsikter. Det är min åsikt.

    Ditt största fän.
    /J

    1. Anna Troberg

      October 11, 2016, 12:31:34

      Ha, ha! Well, jag har nog snarare spridit starka åsikter om andras och mitt eget sätt att uttrycka åsikter. Men dock. :-p

  2. Jan

    October 11, 2016, 22:30:35

    42

    Kram Jan

  3. Jonas

    October 12, 2016, 18:58:17

    Nåt jag tycker är extremt intressant (förutom att jag håller med om massor i texten) angående olika åsikter och debatten är det här med personlighet och politik. Karaktärsdrag har rätt stor betydelse för vilka politiska åsikter man landar i. Och personlighet är i ganska stor utsträckning medfött. Jag tycker att det är lite spännande att t.ex. utifrån de personlighetsdimensioner som beskrivs här https://en.wikipedia.org/wiki/Big_Five_personality_traits göra kvalificerade gissningar om var en person som fötts med (starka tendenser till) en viss kombination av värden sedan landar politiskt. Visst har annat också betydelse, det medfödda står bara ca 50% av variationen i personlighet mellan människor, men det är inte lite, det. Tex personer med en kombination av lågt på openness to experience och lågt på agreeableness hamnar med hög sannolikhet någon helt annan stans på den politiska skalan än en med det motsatta. Hur ska man förhålla sig till åsikter och politik om politiska åsikter har en ganska stor medfödd komponent? Det tycker i alla fall jag är en MYCKET intressant fråga.

    Ett annat perspektiv på frågan om debatten, som jag också tycker är intressant, är hur den påverkas av tempot i samhället. En genomsnittlig hjärna reagerar (för att den är byggd att göra det) på stress med att bland annat bli mer kategorisk, mer primitiv, ha närmare till försvarsposition och aggressiv konfrontation, samt minskad förmåga till nyanserad reflektion och nytänkande. Om stressen och tempot i hela samhället ökar (vilket jag som är 50+ DEFINITIVT tycker att den gjort) vore det märkligt om vi inte även kollektivt, i samhällsdebatten, uppvisade samma reaktionsmönster som en enskild individ gör under motsvarande omständigheter.

  4. Urban Sundström

    October 14, 2016, 19:14:59

    Hej ! Kul att läsa dig igen.

  5. Normann

    October 26, 2016, 17:29:47

    Takk for muligheten til å sitte ned lese denne teksten. Den åpner for refleksjon og formidler interessante perspektiver. Jeg setter pris på begge deler.

    Her i Norge er det blitt stadig vanligere å vurdere politiske partier etter hvem som fikk flest poenger i “debatten”. Deretter blir det kåret en “vinner”. Og så blir det fulgt opp med ett partibarometer. Som om det var ett sportsarrangement. Det er trangt, innestengt og fordummende; som om alle “argumenter” var skrevet av spindoctors før “debatten” startet.

    Din artikkel er som frisk luft i ett åpent landskap.

  6. Normann

    October 26, 2016, 17:32:55

    ned lese -> ned og lese

  7. Ingrid

    November 12, 2016, 01:52:10

    Fy bubblan vad jag inser hur jag saknat dina tankar mellan raderna i ordstycken som får Shakespeare att blekna. Du förmedlar fortfarande sanningar som berör både likt en förälskelse till livet och samtidigt ett slag i Solarplexus, jag tappar andan av lycka för dessa livstecken.

    Det finns en plats som ingen någonsin kan fylla eller ersätta i politiken, ingen förutom du. Om du någonsin orkar företräda oss medmänniskor igen så finns vi här och blir bara fler med åren. Oavsett är du alltid älskad för den du är och allt du delat ekar fortfarande mitt och många andras sinne, tack för att du finns.

    kram

    1. Anna Troberg

      November 22, 2016, 09:03:52

      Oj, tack! Nu blev jag alldeles rörd. :-) Jag tror inte att jag någonsin kommer att ge mig in i partipolitiken igen, men det finns ju många andra sätt att göra världen lite bättre. Jag filar på lite olika varianter. Vi får se vad det blir. Jag lovar dock att försöka blogga lite oftare. Det är en liten, liten början. :-)

  8. Antimon555

    November 26, 2016, 20:10:55

    “dånande Trumpeter” LOL!

    Jag känner igen att försöka få andra att tycka som en själv, det erkänner jag att jag gör mycket, men vad ska man göra… När det gäller övervakning och censur är jag som din gammelmormor, det är alla (med vissa goda undantag) andra som kör på fel sida vägen. Fler och fortare för varje månad dessutom.

    Magneter har ju alltid två poler, och kan nu liksom förr både stöta bort och attrahera, men jag upplever att våra samhälleliga magneter blivit allt starkare de senaste 5-10 åren, och till stor del beror det nog på filterbubblor, men som Jonas är inne på, också på den ökande stressen. (Nu är jag där och tycker igen, och kanske besserwissrar lite också…)

    Jag måste också fråga, det där om att skjuta dig, var det en verklig och ärlig diskussion? 0_0 Bara diskussionen hade väl gett mediatid – och rösttapp, eller dito ökning om man jämför med brunt och Trumpeter – om man nu ska fortsätta se enbart de tekniska detaljerna…



Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *