Så, vad händer om man tar två stjärnor och kryddar dem med stjärnstoft från en tredje? Jag gissar att de bildar något i stil med en “Type Freaking Fabulous Supernova”. Och nu har det hänt!

Min gamla hjälte David Bowie har i videon “The Stars (Are Out Tonight)” slagit sina påsar ihop med fantastiska Tilda Swinton. Men, det slutar inte där. De strålar samman i en fantastisk video som ärvt det allra bästa ur Sophie Mullers underbara video till Eurythmics spektakulärt underskattade låt “Beethoven (I Love To Listen To)”.

Kika på videon här ovanför, kika sedan på Eurythmics här nedanför:

Och när ni är klara med det tycker jag att ni ska förgylla er söndagsmorgon med vad som mycket troligt kan vara det bästa duettparet ever, Annie Lennox och David Bowie i “Under Pressure”. (Eftersom nätet är fantastiskt kan ni så klart även se repetitionen till det här framträdandet.)

Sådana rubriker lockar naturligtvis genast fram två reaktioner: “Rör inte min porr!” och “All porr suger!” Jag tror att sådana magreaktioner förenklar en betydligt mycket mer komplicerad fråga, speciellt när den övergripande frågan i det här fallet egentligen inte alls har med porr att göra. Så, därför ska jag göra ett litet försök att bena ut det hela lite.

Vad händer?

I veckan som kommer ska EU-parlamentet rösta om en rapport med titel: “Avskaffandet av könsstereotyper inom EU”

17. Europaparlamentet uppmanar EU och dess medlemsstater att verkligen agera utifrån sin resolution av den 16 september 1997 om diskriminering av kvinnor i reklam, som krävde ett förbud av all form av pornografi i medier och av reklam för sexturism.

I resolutionen man hänvisar till står det bland annat:

5. Efterlyser rättsliga åtgärder för att stoppa varje form av pornografi i medierna och i reklamen samt ett förbud mot reklam för pornografiska produkter och sexturism.

Här dyker två uppenbara frågor upp: Vad avses med “media” och vad avses med “pornografi”? Båda begreppen är tämligen vida och lämnar stort utrymme för personliga tolkningar.

Vad avses med “media” och vad får det för konsekvenser?

Vad det gäller media, så kan man konstatera att internet anses vara en del av det svepande begreppet “media”. I resolutionen man ska rösta om i veckan som kommer står det nämligen:

14. Europaparlamentet understryker att det krävs åtgärder på det digitala området om de stereotypa budskapen i medierna ska avskaffas. Parlamentet anser därför att det behövs samordnade insatser på europeisk nivå med målet att skapa en verklig jämställdhetskultur på internet. Kommissionen uppmanas att i samarbete med berörda parter utarbeta en stadga som alla internetoperatörer uppmanas att ansluta sig till.

Ni som var med under ACTA-debaklet känner igen formuleringar av typen “en stadga som alla internetoperatörer uppmanas ansluta sig till”. Att uppmana någon att ansluta sig till något betyder på EU-språk ungefär: “Det ser frivilligt ut, men ni har inget val.” Den digitala rättighetsorganisationen EDRI har satt ihop en liten skrift om “The slide from ‘self-regulation’ to corporate censorship” om hur man använder påtvingade självreglering som ett sätt att tvinga fram åtgärder.

Det som står i punkt 14 är ännu ett försök att försöka göra internetleverantörer ansvariga för den information som färdas genom deras infrastruktur, kort sagt ännu en attack mot budbärarimmuniteten.

Ponera att någon skulle föreslå att EU skulle tvinga alla postverk, DHL, UPS och andra att öppna och kontrollera alla brev och paket så att de inte innehöll porr. Det skulle bli ett ramaskri, inte främst på grund av att man vill kunna beställa hem porr, utan för att man vill kunna få hem oöppnade försändelser av alla möjliga olika slag. Det är helt enkelt integritetskränkande att någon annan går igenom ens privata kommunikation. Detta faktum blir inte mindre integritetskränkande för att den privata kommunikationen förmedlas med ettor och nollor istället för på papper. Det privata är kommunikationen, inte mediet.

Vad avses med “pornografi” och vad får det för konsekvenser?

Vad det gäller vad som ska omfattas av begreppet “pornografi”, så är dock förvirringen total. Först och främst vore det bra att veta vilka medium som avses. Bilder? Filmer? Text?

Ett utslag av Picassos tentakelporr-vurm på ålderns höst.

Om man menar filmer, menar man alla sorters filmer där naket eller någon form av sex förekommer? I så fall ryker i stort sett hela den skandinaviska filmproduktionen de senaste fyrtiofem åren. Smultronstället? I think not. Fucking Åmål? Nä, nä. Idioterna? Absolut inte. Där var det ju både naket och halverigerat mitt i bild.

Om man menar text, menar man alla texter där naket eller någon form av sex förekommer? I så fall kan vi säga bye bye till det mesta från Sappho till Fifty Shades of Grey. James Joyce? Inte då. Grottbjörnens folk? Nope. Twilight-trilogin? I think not.

Nu kanske någon tycker att jag fram löjliga exempel, men var går gränsen? Den är allt annat än tydlig. Jag har varit i hovrätten och tittat på tecknade bilder av ansikten utan någon sexuell anspelning över huvudtaget. Dessa bilder behövde jag specialtillstånd för att få se. En översättare fick sitt liv förvandlat till ett helvete bland annat på grund av dem.

Picassos “Flickorna i Avignon” – eller som Expressen skulle kallat den “Tonårsprostitution i Avignon”

Det finns dessutom ännu ett problem vad det gäller den luddiga hänvisningen till “pornografi”. Vi tenderar att vara mycket mer toleranta mot det som vi känner igen. Det betyder att vanlig helylle heterosex sällan upprör i någon större skala. Det kan man se i vilken såpa som helst. Men har ni någonsin sett en homokyss i en amerikansk dagtidssåpa? Det finns homosexuella förhållanden som pågått i åratal i några av dessa såpor, men medan seriernas heterosexuella par kysser varandra och har sex till höger och vänster, så lyckas homoparen leva ihop i åratal, gifta sig och skaffa barn utan att någonsin ens kyssa varandra.

När inte ens något så ordinärt som ett homopar får kyssas på den amerikansk dag-tv som redan sköljer över Europa, hur stora möjligheter tror ni att transsexuella, intersexuella och andra skulle ha att få se sin verklighet avbildad i media om EU, med konservativa länder som Italien, Polen och andra, fick igenom ett pornografiförbud? Redan nu tvingar betalningsförmedlare som VISA och Mastercard på oss en begränsande bibelbältesmoral. Hur långt ska det behöva gå innan tillräckligt många inser att vi befinner oss på ett sluttande plan där vår verklighet sakta men säkert begränsas av självutämnda moralväktare?

Men den “riktga” porren då? Den som har full frontal nudity meddelst sexuell aktivitet filmad ur alla möjliga vinklar. Den borde väl ändå förbjudas? Nej, jag tycker inte det.

Det finns all anledning att se över under vilka förhållanden som viss porr produceras. Jag hyser verkligen inga naiva förhoppningar om att det alltid går schyst och reko till, att alla är nöjda och glada och att ingen far illa. Tvärtom. Jag tror att porrindustrin lämnar många trasiga människor efter sig. Men, det är ett problem som inte löses genom att montera ner budbärarimmuniteten. Porr producerades under taskiga förhållanden även före internet. Det är ett problem man löser bäst genom att granska porrbranschen och sätta upp riktlinjer för den.

Det finns all anledning att fundera på hur porr påverkar människor. Om människor går ut i livet och tror att porr är sex, så kommer de med största sannolikhet att få världens tråkigaste sexliv. Men, inte heller detta problem löses med att man monterar ner budbärarimmuniteten. Det löses genom schyst sexupplysning i skolan, på teve, på nätet, av föräldrar, etc. Om det som den aktuella EU-rapporten föreslår, skulle SVT:s sexualupplysningsfilm “Sex på kartan” inte längre kunna finnas till hands på nätet för nyfikna ungdomar.

Det finns all anledning att fundera över stereotyperna inom porren. Varken män eller kvinnor framställs i speciellt positiv dagar i de flesta rent pornografiska skildringar. Män är inte maskiner och kvinnor är inte bara stönande hål. Flator väntar inte på en kuk. Hantverkare är inte sexleksaker free for the taking. Exemplen är många. Inte heller här bidrar en nedmontering av budbärarimmuniteten med en lösning. Det löses genom att uppmuntra produktion av sexuella skildringar som inte följer dessa trista stereotyper. Det finns professionella producenter som framställer det, men kanske är floden av hemmafilmer ett ännu bättre alternativ. Riktiga människor som har sex på riktigt för att de tycker om det, inte för att de måste betala hyran. Eller som en del brukar säga i upphovsrättsdebatten när porrindustrin klagar på sjunkande intäkter: “Homefucking killed porn.”

Jag tycker att det är mycket bra om man tar i med hårdhandskarna mot porrproducenter som arbetar på ett sätt som gör att människor far illa. Jag tycker att det är bra att man arbetar mot könsstereotyper och andra stereotyper. Jag tycker att det är bra att man arbetar för att ungdomar på väg in i vuxenlivet får så realistiska förväntningar på sexlivet som möjligt. Problemet är att det föreslagna pornografiförbudet i media inte uppnår något av dessa mål. Istället underminerar man den så viktiga budbärarimmuniteten.

Budbärarimmuniteten är ständigt under attack. Den brukar vara på tapeten i upphovsrättsfrågor, som tex i samband med ACTA. Nu är den på tapeten i samband med att EU vill ta krafttag mot könsstereotyper och pornografi. När kommer den att vara på tapeten nästa gång? Är det månne kritik mot EU, som kommer att vara nästa censur som internetleveratörerna ska “uppmanas att ansluta sig till”? Låter det osannolikt?

Det är trots allt bara någon månad sedan det kom en EU-rapport om journalistisk frihet och pluralism inom EU, som på fullt allvar föreslog att varje EU-land ska ha speciella mediaråd som ska ha möjlighet att döma ut böter och tvinga fram offentliga ursäkter av journalister. Syftet med det hela är att se till att journalistiken för fram “europeiska värderingar”.

Så, tänk både en och två gånger, innan ni reagerar med maggropen och ropar “Rör inte min porr!” eller “All porr suger!” Det föreslagna pornografiförbudet handlar inte om rätten att få se eller att slippa få se naket. Förslaget handlar om din och min rätt att få kommunicera fritt med varandra på nätet, precis som vi får när vi skickar pappersbrev till varandra. Det handlar om hurvida vi ska acceptera att få vår post öppnad och kontrollerad på vägen till oss eller ej.

Men, saker går inte alltid som man vill. Binero, där min blogg bor, råkade ut för en massa tekniska strul som sänkte min blogg större delen av dagen. Shit happens. Någonstans känner jag att sådant är en trevlig påminnelse om att besöksantal är en tämligen världslig sak som man inte bör ha ett alltför analt förhållande till.

“Öhm?! En världslig sak?”, säger nu de som huserar i samma skvallerchatt som jag och kunde följa mitt rusande blodtryck live medan Bineros stackars tekniker försökte åtgärda problemet. Ja, jo, jag var upprörd. En glad blogg är en glad Anna. En blogg som ligger nere är en lika nere Anna.

Men, så utspelade sig följande lilla twitterdialog och allt förändrades i ett slag till det bättre:

Coo, coo, ca-choo, Mrs Binero! Inget får mig att falla som en fura så mycket som företag som kan connecta med sina kunder på ett mänskligt plan och kosta på sig en liten glimt i ögat.

Jag vet inte vem “C” är på Binero, men jag föreslår att Binero ser till att hålla C glad och nöjd, så att C inte får för sig att vandra vidare till något annat företag för att work hens magic där.

C fick mig att gå från att vara en ledsen kund till att vara en glad kund med två korta tweets, trots att problemet som gjort mig till en ledsen kund faktiskt egentligen inte kunde avhjälpas förrän några timmar senare. Det är värt en rejäl guldstjärna.

Och jag går för övrigt fortfarande runt och känner mig glad och uppsmoochad och struntar blankt i att jag missade ett besöksrekord. Ett nytt besöksrekord kan jag fixa en annan dag. Schyst kundbemötande är dock inget man kan förvänta sig bara sådär. Det har jag lärt mig den hårda vägen. *host* ComHem *host*

Om nu människor med tv, dator eller surfplatta ska betala tv-avgift, så kan man fråga sig vilka det är som inte ska betala tv-avgift? Jag gissar att de är väldigt få. Och om det nu är väldigt få, så kanske det inte är befogat att ha en ganska stor apparat i uppgift att avgöra vem som ska betala och vem som inte ska göra det. Så länge man bedömer att public service behövs och fyller en unik samhällsfunktion som andra medier inte fyller, så vore det nog mer praktiskt att låta alla dela på avgiften. Och som av en slump är detta också Piratpartiets åsikt i frågan.

Sedan skulle jag vilja lyfta blicken från frågan om tv-avgift en smula och tänka ganska många steg längre. Vilken roll kommer public service att fylla i framtiden? Och då menar jag inte om fem år, utan om 15, 20, 25 år. Kommer den att vara avsevärt annorlunda från i dag? Kommer den alls att ha en roll att fylla? Det är ett samtal som jag tror måste påbörjas redan nu även om ingen av oss kan sia om hur världen kommer att se ut då.

Jag tror absolut att public service kommer att ha en roll att fylla även i framtiden, men jag tror att den kan komma att se ganska annorlunda ut. Vad tror du?

Hon har nämligen ett ordentligt skelett i garderoben. Hon lever minsann ett “bisarrt dubbelliv“. Det är ju en himla tur att republikanerna grävt fram detta faktum, så att ingen röstar ovetandes på denna suspekta Miss Lachowicz. Det är ju faktiskt inte mer än rätt att väljarna vet om att hon lever det där “bisarra dubbellivet” som, håll i er, “back-stabbing Orc” i World of Warcraft. Shock horror!

Så, nu är det dags för mig att komma ut… Frågan har redan tagits upp på Piratpartiets Google+sida och jag upplevde att det var hög tid att göra den känd i lite vidare kretsar. Jag vill ju att ni ska höra sådant här direkt från mig. So, here it goes…

När jag inte jobbar och är partiledare för Piratpartiet, så lever jag ett bisarrt dubbelliv som dragonborn i Skyrim. Ibland tar jag dessutom semester från Skyrim för att vara lönnmördare i Assassins Creed eller en badass sniper i valfritt spel som ger den möjligheten.

Så… Andas lugnt… Det känns väldigt skönt att ha lättat mitt hjärta. Jag hoppas att ni inte tar illa vid er av detta avslöjande. Jag är född sådan här och nu hoppas jag bara att ni kan tycka om mig för den jag är.

Men, vi kanske inte är så olika trots allt. Hell no, miljoner människor är gamers. Om politiker väljer att betrakta dem som människor med “bisarra dubbelliv”, så är det nog politikerna som förlorat kontakten med verkligheten, inte de som då och då tar en liten semester från den i spelens underbara värld.

Efter två kvällar med Lady Gaga i Globen råder det ingen tvekan om att min sedan länge bubblande Lady Gaga-period slagit ut i full blom. Jag älskar visuella explosioner, stompig musik, smarta texter och intelligenta flörtar med kulturhistorien. Kombinerar man allt detta med talang, hjärta och socialt patos, så är jag helt såld. Det här är ingen recension. Det är en kärleksförklaring.

Det finns aspirerande konstnärer som tror att man kan strunta i sina föregångare om man ska vara verkligt nyskapande. De har fel. Verkligt nyskapande konstnärer kan sin historia väl och vet alltid exakt var de befinner sig i relation till den. Lady Gaga kan sin kulturhistoria och navigerar den lika säkert som vi andra navigerar från sängen till badrummet mitt i natten.

När Lady Gaga nu givit sig ut på sin “Born This Way Ball Tour” består scenen av en gigantisk medeltida borg, komplett med torn, bröstvärn och skottgluggar. En scentunga löper ut i publiken och omsluter “the monster pit”, platsen som Gagas allra mest hängivna små monster har köat i timmar för att få tillträde till.

När Gaga gör entré med “Highway Unicorn”, så gör hon det i en sorgesam procession som fullkomligt sprutar kulturhistoriska referenser mot en. Riddarna som går i täten bär överdimensionerade vapen som är lika delar fantasy och sci-fi, en del automatkarbin, en del orchsvärd. Alla som spelat tv-spel vet vad jag menar. Mother Monster själv sitter framåtlutad med böjt huvud på en svart enhörning vars hela uppenbarelse för tankarna till både Tolkiens ringvålnader och Salvador Dalis abnormt långbenta hästar. Gaga är iklädd ett svart exoskelett som är en ren hyllning till H.R. Gigers verk. Och ändå, den sällsamma synen är omisskännligt och fullkomligt Lady Gaga.

När Gaga sedan föder fram sig själv ur en gigantisk uppblåsbar vagina, som ser ut att vara lånad av Pink Floyds The Wall-rekvisita, och brister ut i ”Born this Way” känns det som om hela Globen får en pånyttfödelse. Allt är möjligt. Vi är alla born this way och vi älskar det.

I “Bloody Mary” glider Gaga långsamt omkring i en lång vit klänning som även täcker vad det nu är som kör runt henne på scenen. På huvudet har hon en vit hjälm som från sidan har samma aubergineform som de aliens som i omgångar givit Sigourney Weaver vakna mardrömmar. Framifrån är den en vänlig hälsning till Pet Shop Boys anno 1993. Samtidigt formar de manliga drömlika rörliga skulpturer. En dansare bär en annan runt scentungan i en klassisk pietá-pose.

“Bad Romance” rivs av i plastig vit rymdrokoko – Versailles möter stormtroopers. “Judas” framförs i något som ser ut som en korsning av en nunnedräkt och en kondom. I “Heavy Metal Lover” förvandlas Gaga till en trehjulig motorcykel som bokstavligen rids av en av de kvinnliga dansarna. När det är dags för “Hair” har motorcykeln plötsligt förvandlats ett piano. Första halvan av “Paparazzi” framförs av ett gigantiskt huvud som svävar i en neondiamant högt ovanför scenen. I “Americano” rullas Gaga ut iförd köttklänning upphängd på en köttkrok mellan halva styckade grisar, en ensemble som skulle gjort Francis Bacon lycklig. “The Edge of Glory” framförs i en kåpa/kimono som ser ut som en korsning mellan en Hermé-skarf och blommig calavera-skalle från Mexiko. “Poker Face” avslutas med att Gaga mals ner i en köttkvarn för att sedan återuppstå i “Alejandro” iförd automatkarbin-bh, sittandes i en köttsoffa. Kort sagt, det är en helt vanlig dag i Gagas underbara rike.

Men, om man tror att allt handlar om yta och specialeffekter i Gagas rike, så misstar man sig. Visuell och musikalisk perfektion är bara en del av fenomenet Lady Gaga. Den röda tråden som knyter samman allt i Gagas rike är hjärtat. Hon tar sig tid med sina små monster. Hon sitter på scenkanten och öppnar deras presenter och provar deras t-shirtar och tiaror. Hon bjuder upp gråtande små monster på scenen och får dem att känna sig som universums medelpunkt.

Först kvällen gick strömmen i Gagas borg efter “Judas”. För andra artister hade det varit en katastrof. Man kan ana att huvuden rullat om det hänt Madonna. För Gaga verkade det hela mest vara ett välkommet tillfälle att gå och umgås ännu mer med monstren i monstergropen. ”Vad inspirerar dig?” frågade ett litet monster med darrande röst när Gaga sträckte fram mikrofonen. Jag vet inte vad det lilla monstret tänkte, men av ansiktsuttrycket att döma kommer hennes liv hädanefter att kunna delas in i ett före och efter ögonblicket då Gaga tittade henne rakt i ögonen och utan att blinka svarade: “Du”.

Mellan låtarna predikar Gaga sin livsfilosofi förpackad i korta soundbites: “Var inte så hårda mot er själva. Var er själva. Hylla era olikheter.” “Ni kan göra vad ni vill. Allt ni behöver är någon som tror på er och det har ni allihop. Jag tror på er.” “Det bor en revolutionär i er alla, men glöm inte att man aldrig kan vara en bra revolutionär utan medkänsla.”

Det går inte att ta miste på Gagas passion. Hon är fast besluten att få ungdomar att känna att de betyder något, att de är starka, att de kan göra vad de vill och uppenbarligen fungerar det. Runt om i publiken höjs tusentals monstertassar mot Mother Monster. Det hade kunnat vara cheesy, men det är det inte. Gaga tror på varje ord hon säger och det gör resten av Globen också.

När hon ropar: “Var är alla mina små svenska bögar och flator?” så fylls Globen återigen av skrik och monstertassar. För vissa är detta kanske förvillande likt Madonnas eviga faghag-ande och Katy Perrys trallvänliga pojkvänsfantasi “I Kissed a Girl”, men det är mer än så. När “Don’t Ask, Don’t Tell” debatterades som mest i USA sadlade popdrottningen Gaga om och blev politisk agitator. Hon ringde senatorer. Hon höll politiska brandtal för allas lika rättigheter. Hon plockade med sig avskedade homosexuella soldater till MTV Video Music Awards. Gaga är inte bara prat. Gaga är verkstad.

I somras insåg jag exakt hur viktigt allt det där är. Jag satte på radion och hörde Gagas “Americano”. Det slog mig plötsligt att det var första gången i mitt liv, första gången på trettioåtta år, jag hörde en låt på radio som utan en massa hymlande och trams handlade om min kärlek. Gaga levererade det Madonna aldrig kommit i närheten av och det som Katy Perry bara tyckte var en kul gimmick för att fylla plånboken. Sådant bygger förtroende och respekt som känns i hjärtat.

Jag såg Madonna i London för några år sedan. Allt var tekniskt perfekt, men det fanns inget hjärta. Madonna har alltid velat framstå som revolutionär, men hon missade det mest revolutionerande man kan göra som superstjärna: att visa lite hjärta. Det är ren och skär revolution. Gaga är teknisk perfektion OCH hjärta. Gaga vill förändra världen till det bättre, på riktigt. För miljoner små monster har hon redan gjort det.

Kanske är det också därför hon är så kontroversiell. Det må ha varit upprörande när ungdomar stack säkerhetsnålar genom kinden på 70-talet, eller när de klädde sig i spets-bh och radband på 80-talet, men hur farligt är det egentligen? Chansen att ta över världen med yta utan djup är minimal.

Om man däremot, som Gaga, utrustar miljoner ungdomar med något så omvälvande som en insikt om att de är värda något, att de förtjänar att tas på allvar och att de kan förändra världen, så blir det naturligtvis en annan femma. Om man dessutom drar igång Born Brave Nation, en världsomspännande organisation som ska ge miljoner monster möjlighet att praktisera Gaga-filosofi lokalt i hemmet, i skolan och i samhället, så är man faktiskt ett reellt hot. Den grå vardagens status quo mår liksom bäst om personer som Gaga inte kommer och rubbar deras ingrodda cirklar.

Gaga har redan störtat en popdrottning och det är nog bara början. Jag kan inte ens gissa vad hon kommer att ta sig för i framtiden, men en kvalificerad gissning är att hon kommer att lyckas med vad hon än bestämmer sig för att göra. Drottningen är död. Länge leve drottningen!

(Den här texten publicerades först på Kulturbloggen.)

Dagens teknik gör det möjligt att launcha saker samtidigt i hela världen, men man väljer att inte göra det. I stället gör man allt man kan för att människor i olika delar av världen INTE ska kunna dela en ny film- eller tv-upplevelse samtidigt. De som försöker ge denna gemensamma upplevelse genom att se till att den finns tillgänglig på sajter som The Pirate Bay och YouTube jagar man friskt med medel som skulle få Mussolini att pirra till lite extra.

Det finns en hel del att säga om det där. Därför skrev jag ihop en debattartikel till SVT Debatt om det. I den skriver jag bland annat om hur tv-bolagen själva devalverar värdet på sin produkt:

Få saker förstör en tv-upplevelse mer än att redan från början veta vad som kommer att hända. På 1980-talet blev det ramaskri när tidningarna basunerade ut att Bobby Ewing inte alls var död, utan att han bara stått i duschen i en halv säsong av Dallas. I dag är det inte media som är skyldiga till alla spoilers. Det är tv-bolagen själva som genom sin ovilja att uppdatera sig till samtiden förstör våra finaste tv-upplevelser. Så länge de vägrar att släppa tv-serier globalt på en och samma gång berövar oss den där första obefläckade titten på favoritserien. Det är märkligt att de själva väljer att devalvera underhållningsvärdet på sin produkt så kraftigt.

Läs och sprid!

Det firar SF-, fantasy- och skräckbloggen Drömmarnas berg med att låta 20 personer skriva om sina minnen av den allra första gången de såg filmen. Det tycker jag är ett fantastiskt initiativ, som förtjänar lite uppmärksamhet.

Det är en brokig samling människor som skriver. Det är författare, översättare, serietecknare, bibliotekarier och andra entusiaster. Och så jag, som är väldigt glad över att få vara med i detta eminenta sällskap.

In och läs vad de andra skriver!

Själv skrev jag så här:

Det är tio år sedan den första Sagan om ringen-filmen hade premiär. När jag fick höra det kände jag mig först lite gammal. Det känns som om det var igår jag sjönk ner i biofåtöljen och lät Cate Blanchetts röst vagga in mig i Midgårds lika underbara som grymma värld. Men när jag såg om alla tre filmerna för att minnas hur det kändes då, när jag för första gången kunde se kampen mellan det goda och det onda i Tolkiens fantasivärld spelas upp för mina ögon kände jag mig inte gammal längre. Jag kände mig lika tidlös som berättelsen, för det är just det Sagan om ringen är – tidlös. Det är möjligt att Härskarringen ska sämja, främja och djupt i mörkrets vida riken tämja, men berättelsen om den har sedan den först publicerades för snart sextio år sedan gjort något ännu mäktigare. Den har fört människor samman över alla tänkbara gränser: nationalitet, ålder, klass, kön, religion. Det är en oerhörd kraft som inte ens Mordors eldar skulle kunna förgöra.

Litteratur och annan konst förenar. Det är nästan det jag gillar mest med kultur. Och om jag nu ska kosta på mig att bli lite filosofisk, så gissar jag att det är just detta som gör att människor alltid har delat kultur med varandra. Det är ett sätt att höra ihop, att hitta ett gemensamt sammanhang, även när de yttre skillnaderna tycks oöverstigliga.

Som alltid är kommentarsfältet fritt. Dela gärna med dig av dina egna upplevelser av Jacksons filmer!

UPPDATERING: Ni kan så klart blogga om era upplevelser också. Det har Jimi Wikman till exempel gjort.

Hon är en krävande guide. Hon förväntar sig det bästa av en. Halvmesyrer är ingenting för Winterson. Ljumma själar göre sig icke besvär. Det går inte att slöläsa en bok av Winterson. Hon kräver läsarens fulla uppmärksamhet, men hon levererar.

Hennes adoptivmamma uppfostrade henne till att bli missionär. Hon fick lära sig att världen är full av synd, men att hon kunde förändra den. Den religiösa tron är numera utbytt mot en obönhörlig tro på konsten och dess möjlighet att förändra världen. Låter det pretentiöst? Självklart. Låter det tråkigt? Aldrig. Man har aldrig tråkigt i Wintersons sällskap. Hon är något så udda som en litterär snobb som alltid har glimten i ögat och skrattet inom räckhåll.

Winterson debuterade 1985 med den skenbart självbiografiska romanen “Oranges Are Not the Only Fruit”. Hon använde den egna uppväxten som ett ramverk, men varför begränsa sig? De ramar som begränsar oss fysiskt behöver inte begränsa oss i konsten. Den då tjugofyraåriga Winterson hade läst både “Orlando” och “The Autobiography of Alice B. Toklas” och visste bättre. Hon gjorde därför helt sonika om sig själv till en fiktiv karaktär.

Hon har alltid betraktat det rent självbiografiska med en sund dos skepsis, så döm om min förvåning när jag för något år sedan fick veta att hon höll på att skriva en självbiografisk bok som till viss del handlar om samma tidsperiod som “Oranges…”. I vanliga fall är nyheten om att en Winterson har en bok på gång något av en välsignelse. Den här gången blev jag mest bekymrad, men tröstade mig med att en bok med den fantastiska titeln “Why Be Happy When You Could Be Normal?” trots allt måste ha en del litterär umpf att bjuda på.

Grundhistorien i “Oranges…” och “Why Be Happy..?” är densamma. Jeanette adopteras bort och växer upp hos en djupt religiös och högst excentrisk mamma och en tyst och frånvarande pappa. Hon uppfostras till att bli missionär, men faller i onåd när hon förälskar sig i en annan flicka i församlingen.

Det finns goda skäl att ifrågasätta mamman i “Oranges…” mentala hälsa. Hon plockar de mest bombastiska russinen ur det gamla testamentet och deklarerar att alla utom hon själv, och en handfull utvalda, är hedningar. Hon ser guds verk i allt, även i grannens tonårsfinnar (Guds vrede) och dotterns körtelfeber (Guds välsignelse). Men, hon låser aldrig sitt barn ute hela natten. Hon skickar inte sin brors dobermannhundar efter dottern för att hon misstänker att hon skaffat en ny flickvän. Den fiktiva modern låser förvisso in henne för en tre dagar lång exorcism i syfte att driva ut de onaturliga passionerna, men den äldre kyrkobrodern som drar sitt strå till stacken genom att med hjälp av sexuella närmanden försöka skrämma de onaturliga demonerna på flykten är borta. Det faktum att Jeanette slås medvetslös när hon kämpar emot honom har också utelämnats.

Mamman i “Oranges…” må ha sina excentriska brister, men jämfört med verklighetens maniska och skräckinjagande Mrs Winterson är hon en mild vårbris. Det intressanta är dock inte vare sig likheterna eller det som utelämnats, utan det som lagts till.

Det råder ingen större brist på självbiografisk fiktion där författaren vältrar sig i sina egna svårigheter på livets väg. Författare är nämligen inte riktigt som alla andra. I vår yrkesutövning är taskiga erfarenheter, allmän olycka, våld, sjukdom, droger och övergrepp en lukrativ kassako. Elände säljer böcker. Mer elände säljer fler böcker. Det tycks inte finnas några gränser för hur mycket man kan fläka ut sig själv och andra i jakten på att sälja böcker.

Lyckligtvis är det inte the Winterson way. Hon tycks fullkomligt befriad från lusten att stapla subjektiva upplevelser på hög och kalla dem fakta. Hon vill något annat. Varför nöja sig med att beskriva världen när man lärt sig att man kan förändra den?

“Why Be Happy…?” är den mest motvilliga självbiografi jag läst. Mitt i boken meddelar Winterson kort att hon tänker hoppa över tjugofem år för att hon inte kan skriva om sitt eget liv och aldrig har kunnat göra det. Hon kastar dock till läsaren ett litet hoppfullt köttben i form av ett svävande “Maybe later.”

Maybe later. Winterson skriver inte för att stilla vår nyfikenhet om hur det en gång var. Hon skriver för att stilla sin egen nyfikenhet om hur det kan bli.

Om man kunde lägga “Why Be Happy…?” och “Oranges…” som två livskartor över varandra så skulle de personer, händelser och miljöer de delar kunna flyta samman i ett ogenomträngligt mörker av religiös fundamentalism, psykisk och fysisk terror, homofobi och klassproblematik som vi alla läst om förr, men det gör de inte. Anomalierna, det fiktiva, det som kunde ha varit, lyser igenom som klara, hoppfulla stjärnor och bringar ljus och lätthet till det annars så tunga och av andra uttjatade mörkret. De är ett löfte om att det finns andra möjligheter, andra liv att leva.

När livet ger Winterson dåliga kort på hand, så ger hon sitt fiktiva själv en ny och bättre hand. Verklighetens Jeanette var ett ensamt barn. Den fiktiva Jeanette utrustas i “Oranges…” med stöd i form av omtänksamma människor som efter bästa förmåga agerar buffert mellan henne och hennes mamma. Faktum är att medan andra författare gärna skrävlar lite extra när de beskriver sitt elände, så gör Winterson tvärt om. Hon vältrar sig inte i elände. Hon skapar ljuspunkter. Hon beskriver aldrig sin dåtid på det sätt vi är vana vid, istället frammanar hon sin framtid. Om och om igen rustar hon det fiktiva jaget och när det är redo klär hon på sig dess ömsade hud som om det vore en superhjältedräkt och tar sig an världen utanför fiktionen med hull och hår.

I traditionell mening är “Why Be Happy…?” antagligen minst lika fiktiv som “Oranges…” eller någon av Wintersons andra romaner och det känns befriande. Det där självupplevda eländesträsket som så många författare cashar in på känns tämligen överreklamerat. Borde vi inte istället belöna dem som med fiktionens hjälp förmår att lyfta sig själv och andra ur sina omständigheter och skapa nya liv och världar?

Det finns en hel del att lära av Winterson. Vi kan alla bygga fiktiva karaktär av oss själva och låta dem ta ut svängarna åt oss. Tids nog kommer deras ömsade hud att passa oss så att vi med dess hjälp kan bryta oss loss ur de sammanhang vi vuxit ur.

(Denna text publicerades först på Kulturbloggen.)

Nästa gång måste jag dock komma ihåg att inleda semestern samma dag som släppet sker och inte dagen efter. Jag fick tillbringa hela eftermiddagen och kvällen med att sitta och titta på min Skyrim-låda, utan att kunna gå hem och spela det. Det var en himla tur att partiledningen, som jag tillbringade eftermiddagen och kvällen med, inte pikade mig för det. Himla tur… *blänger på partiledningen*

Innan jag började spela i fredags natt spelade jag in ett par videobloggar. Den ena handlar om Gamex och vad jag hade tänkt säga där om de inte hade portat oss och dragit tillbaka löftet om att låta mig föreläsa. Den andra är en traditionell unboxing-video där jag oh-ar och ah-ar över Skyrim när jag plockar upp det ur den stora och ack så fina lådan.

Dem kan ni se här:

Jag lovar att återkomma med lite mer semestertankar om Skyrim och annat framöver. Ha det, så länge!

Åh, en sak till… Är det någon inbiten gamer som vet en bra bot mot värkande tummar som inte involverar speluppehåll? Någon sorts healing-potion kanske?