Efter två kvällar med Lady Gaga i Globen råder det ingen tvekan om att min sedan länge bubblande Lady Gaga-period slagit ut i full blom. Jag älskar visuella explosioner, stompig musik, smarta texter och intelligenta flörtar med kulturhistorien. Kombinerar man allt detta med talang, hjärta och socialt patos, så är jag helt såld. Det här är ingen recension. Det är en kärleksförklaring.

Det finns aspirerande konstnärer som tror att man kan strunta i sina föregångare om man ska vara verkligt nyskapande. De har fel. Verkligt nyskapande konstnärer kan sin historia väl och vet alltid exakt var de befinner sig i relation till den. Lady Gaga kan sin kulturhistoria och navigerar den lika säkert som vi andra navigerar från sängen till badrummet mitt i natten.

När Lady Gaga nu givit sig ut på sin “Born This Way Ball Tour” består scenen av en gigantisk medeltida borg, komplett med torn, bröstvärn och skottgluggar. En scentunga löper ut i publiken och omsluter “the monster pit”, platsen som Gagas allra mest hängivna små monster har köat i timmar för att få tillträde till.

När Gaga gör entré med “Highway Unicorn”, så gör hon det i en sorgesam procession som fullkomligt sprutar kulturhistoriska referenser mot en. Riddarna som går i täten bär överdimensionerade vapen som är lika delar fantasy och sci-fi, en del automatkarbin, en del orchsvärd. Alla som spelat tv-spel vet vad jag menar. Mother Monster själv sitter framåtlutad med böjt huvud på en svart enhörning vars hela uppenbarelse för tankarna till både Tolkiens ringvålnader och Salvador Dalis abnormt långbenta hästar. Gaga är iklädd ett svart exoskelett som är en ren hyllning till H.R. Gigers verk. Och ändå, den sällsamma synen är omisskännligt och fullkomligt Lady Gaga.

När Gaga sedan föder fram sig själv ur en gigantisk uppblåsbar vagina, som ser ut att vara lånad av Pink Floyds The Wall-rekvisita, och brister ut i ”Born this Way” känns det som om hela Globen får en pånyttfödelse. Allt är möjligt. Vi är alla born this way och vi älskar det.

I “Bloody Mary” glider Gaga långsamt omkring i en lång vit klänning som även täcker vad det nu är som kör runt henne på scenen. På huvudet har hon en vit hjälm som från sidan har samma aubergineform som de aliens som i omgångar givit Sigourney Weaver vakna mardrömmar. Framifrån är den en vänlig hälsning till Pet Shop Boys anno 1993. Samtidigt formar de manliga drömlika rörliga skulpturer. En dansare bär en annan runt scentungan i en klassisk pietá-pose.

“Bad Romance” rivs av i plastig vit rymdrokoko – Versailles möter stormtroopers. “Judas” framförs i något som ser ut som en korsning av en nunnedräkt och en kondom. I “Heavy Metal Lover” förvandlas Gaga till en trehjulig motorcykel som bokstavligen rids av en av de kvinnliga dansarna. När det är dags för “Hair” har motorcykeln plötsligt förvandlats ett piano. Första halvan av “Paparazzi” framförs av ett gigantiskt huvud som svävar i en neondiamant högt ovanför scenen. I “Americano” rullas Gaga ut iförd köttklänning upphängd på en köttkrok mellan halva styckade grisar, en ensemble som skulle gjort Francis Bacon lycklig. “The Edge of Glory” framförs i en kåpa/kimono som ser ut som en korsning mellan en Hermé-skarf och blommig calavera-skalle från Mexiko. “Poker Face” avslutas med att Gaga mals ner i en köttkvarn för att sedan återuppstå i “Alejandro” iförd automatkarbin-bh, sittandes i en köttsoffa. Kort sagt, det är en helt vanlig dag i Gagas underbara rike.

Men, om man tror att allt handlar om yta och specialeffekter i Gagas rike, så misstar man sig. Visuell och musikalisk perfektion är bara en del av fenomenet Lady Gaga. Den röda tråden som knyter samman allt i Gagas rike är hjärtat. Hon tar sig tid med sina små monster. Hon sitter på scenkanten och öppnar deras presenter och provar deras t-shirtar och tiaror. Hon bjuder upp gråtande små monster på scenen och får dem att känna sig som universums medelpunkt.

Först kvällen gick strömmen i Gagas borg efter “Judas”. För andra artister hade det varit en katastrof. Man kan ana att huvuden rullat om det hänt Madonna. För Gaga verkade det hela mest vara ett välkommet tillfälle att gå och umgås ännu mer med monstren i monstergropen. ”Vad inspirerar dig?” frågade ett litet monster med darrande röst när Gaga sträckte fram mikrofonen. Jag vet inte vad det lilla monstret tänkte, men av ansiktsuttrycket att döma kommer hennes liv hädanefter att kunna delas in i ett före och efter ögonblicket då Gaga tittade henne rakt i ögonen och utan att blinka svarade: “Du”.

Mellan låtarna predikar Gaga sin livsfilosofi förpackad i korta soundbites: “Var inte så hårda mot er själva. Var er själva. Hylla era olikheter.” “Ni kan göra vad ni vill. Allt ni behöver är någon som tror på er och det har ni allihop. Jag tror på er.” “Det bor en revolutionär i er alla, men glöm inte att man aldrig kan vara en bra revolutionär utan medkänsla.”

Det går inte att ta miste på Gagas passion. Hon är fast besluten att få ungdomar att känna att de betyder något, att de är starka, att de kan göra vad de vill och uppenbarligen fungerar det. Runt om i publiken höjs tusentals monstertassar mot Mother Monster. Det hade kunnat vara cheesy, men det är det inte. Gaga tror på varje ord hon säger och det gör resten av Globen också.

När hon ropar: “Var är alla mina små svenska bögar och flator?” så fylls Globen återigen av skrik och monstertassar. För vissa är detta kanske förvillande likt Madonnas eviga faghag-ande och Katy Perrys trallvänliga pojkvänsfantasi “I Kissed a Girl”, men det är mer än så. När “Don’t Ask, Don’t Tell” debatterades som mest i USA sadlade popdrottningen Gaga om och blev politisk agitator. Hon ringde senatorer. Hon höll politiska brandtal för allas lika rättigheter. Hon plockade med sig avskedade homosexuella soldater till MTV Video Music Awards. Gaga är inte bara prat. Gaga är verkstad.

I somras insåg jag exakt hur viktigt allt det där är. Jag satte på radion och hörde Gagas “Americano”. Det slog mig plötsligt att det var första gången i mitt liv, första gången på trettioåtta år, jag hörde en låt på radio som utan en massa hymlande och trams handlade om min kärlek. Gaga levererade det Madonna aldrig kommit i närheten av och det som Katy Perry bara tyckte var en kul gimmick för att fylla plånboken. Sådant bygger förtroende och respekt som känns i hjärtat.

Jag såg Madonna i London för några år sedan. Allt var tekniskt perfekt, men det fanns inget hjärta. Madonna har alltid velat framstå som revolutionär, men hon missade det mest revolutionerande man kan göra som superstjärna: att visa lite hjärta. Det är ren och skär revolution. Gaga är teknisk perfektion OCH hjärta. Gaga vill förändra världen till det bättre, på riktigt. För miljoner små monster har hon redan gjort det.

Kanske är det också därför hon är så kontroversiell. Det må ha varit upprörande när ungdomar stack säkerhetsnålar genom kinden på 70-talet, eller när de klädde sig i spets-bh och radband på 80-talet, men hur farligt är det egentligen? Chansen att ta över världen med yta utan djup är minimal.

Om man däremot, som Gaga, utrustar miljoner ungdomar med något så omvälvande som en insikt om att de är värda något, att de förtjänar att tas på allvar och att de kan förändra världen, så blir det naturligtvis en annan femma. Om man dessutom drar igång Born Brave Nation, en världsomspännande organisation som ska ge miljoner monster möjlighet att praktisera Gaga-filosofi lokalt i hemmet, i skolan och i samhället, så är man faktiskt ett reellt hot. Den grå vardagens status quo mår liksom bäst om personer som Gaga inte kommer och rubbar deras ingrodda cirklar.

Gaga har redan störtat en popdrottning och det är nog bara början. Jag kan inte ens gissa vad hon kommer att ta sig för i framtiden, men en kvalificerad gissning är att hon kommer att lyckas med vad hon än bestämmer sig för att göra. Drottningen är död. Länge leve drottningen!

(Den här texten publicerades först på Kulturbloggen.)

I dag postade Mackan en länk till en tankeväckande vlogg som jag tycker att alla borde se. Det är NixiePixel som funderar på hur det kan vara att vara nörd och ha två extra gadgets på framsidan.

Och nu vill jag inte ha en massa kommentarer om att det minsann är synd om killar också. Ja, det är klart att det är. Det är knappast någon newsflash att det är synd om människan i allmänhet, män och kvinnor. Det skrev ju till och med Strindberg om för över hundra år sedan. Det här är bara ett exempel, men det finns naturligtvis många fler där det inte är just vi med extra gadgets på framsidan som drabbas. Jag vill bara belysa att det är bra att då och då fundera på hur vi behandlar våra medmänniskor i största allmänhet.

Sådana här saker handlar nämligen oftast om omedvetenhet, snarare än om illvilja eller dumhet. Så, genom att fundera lite på hur man förhåller sig till sina medmänniskor är ett bra sätt att öka den egna medvetenheten och garantera att man inte beter sig som en tölp. Pretty nifty, eller hur?

Hon är en krävande guide. Hon förväntar sig det bästa av en. Halvmesyrer är ingenting för Winterson. Ljumma själar göre sig icke besvär. Det går inte att slöläsa en bok av Winterson. Hon kräver läsarens fulla uppmärksamhet, men hon levererar.

Hennes adoptivmamma uppfostrade henne till att bli missionär. Hon fick lära sig att världen är full av synd, men att hon kunde förändra den. Den religiösa tron är numera utbytt mot en obönhörlig tro på konsten och dess möjlighet att förändra världen. Låter det pretentiöst? Självklart. Låter det tråkigt? Aldrig. Man har aldrig tråkigt i Wintersons sällskap. Hon är något så udda som en litterär snobb som alltid har glimten i ögat och skrattet inom räckhåll.

Winterson debuterade 1985 med den skenbart självbiografiska romanen “Oranges Are Not the Only Fruit”. Hon använde den egna uppväxten som ett ramverk, men varför begränsa sig? De ramar som begränsar oss fysiskt behöver inte begränsa oss i konsten. Den då tjugofyraåriga Winterson hade läst både “Orlando” och “The Autobiography of Alice B. Toklas” och visste bättre. Hon gjorde därför helt sonika om sig själv till en fiktiv karaktär.

Hon har alltid betraktat det rent självbiografiska med en sund dos skepsis, så döm om min förvåning när jag för något år sedan fick veta att hon höll på att skriva en självbiografisk bok som till viss del handlar om samma tidsperiod som “Oranges…”. I vanliga fall är nyheten om att en Winterson har en bok på gång något av en välsignelse. Den här gången blev jag mest bekymrad, men tröstade mig med att en bok med den fantastiska titeln “Why Be Happy When You Could Be Normal?” trots allt måste ha en del litterär umpf att bjuda på.

Grundhistorien i “Oranges…” och “Why Be Happy..?” är densamma. Jeanette adopteras bort och växer upp hos en djupt religiös och högst excentrisk mamma och en tyst och frånvarande pappa. Hon uppfostras till att bli missionär, men faller i onåd när hon förälskar sig i en annan flicka i församlingen.

Det finns goda skäl att ifrågasätta mamman i “Oranges…” mentala hälsa. Hon plockar de mest bombastiska russinen ur det gamla testamentet och deklarerar att alla utom hon själv, och en handfull utvalda, är hedningar. Hon ser guds verk i allt, även i grannens tonårsfinnar (Guds vrede) och dotterns körtelfeber (Guds välsignelse). Men, hon låser aldrig sitt barn ute hela natten. Hon skickar inte sin brors dobermannhundar efter dottern för att hon misstänker att hon skaffat en ny flickvän. Den fiktiva modern låser förvisso in henne för en tre dagar lång exorcism i syfte att driva ut de onaturliga passionerna, men den äldre kyrkobrodern som drar sitt strå till stacken genom att med hjälp av sexuella närmanden försöka skrämma de onaturliga demonerna på flykten är borta. Det faktum att Jeanette slås medvetslös när hon kämpar emot honom har också utelämnats.

Mamman i “Oranges…” må ha sina excentriska brister, men jämfört med verklighetens maniska och skräckinjagande Mrs Winterson är hon en mild vårbris. Det intressanta är dock inte vare sig likheterna eller det som utelämnats, utan det som lagts till.

Det råder ingen större brist på självbiografisk fiktion där författaren vältrar sig i sina egna svårigheter på livets väg. Författare är nämligen inte riktigt som alla andra. I vår yrkesutövning är taskiga erfarenheter, allmän olycka, våld, sjukdom, droger och övergrepp en lukrativ kassako. Elände säljer böcker. Mer elände säljer fler böcker. Det tycks inte finnas några gränser för hur mycket man kan fläka ut sig själv och andra i jakten på att sälja böcker.

Lyckligtvis är det inte the Winterson way. Hon tycks fullkomligt befriad från lusten att stapla subjektiva upplevelser på hög och kalla dem fakta. Hon vill något annat. Varför nöja sig med att beskriva världen när man lärt sig att man kan förändra den?

“Why Be Happy…?” är den mest motvilliga självbiografi jag läst. Mitt i boken meddelar Winterson kort att hon tänker hoppa över tjugofem år för att hon inte kan skriva om sitt eget liv och aldrig har kunnat göra det. Hon kastar dock till läsaren ett litet hoppfullt köttben i form av ett svävande “Maybe later.”

Maybe later. Winterson skriver inte för att stilla vår nyfikenhet om hur det en gång var. Hon skriver för att stilla sin egen nyfikenhet om hur det kan bli.

Om man kunde lägga “Why Be Happy…?” och “Oranges…” som två livskartor över varandra så skulle de personer, händelser och miljöer de delar kunna flyta samman i ett ogenomträngligt mörker av religiös fundamentalism, psykisk och fysisk terror, homofobi och klassproblematik som vi alla läst om förr, men det gör de inte. Anomalierna, det fiktiva, det som kunde ha varit, lyser igenom som klara, hoppfulla stjärnor och bringar ljus och lätthet till det annars så tunga och av andra uttjatade mörkret. De är ett löfte om att det finns andra möjligheter, andra liv att leva.

När livet ger Winterson dåliga kort på hand, så ger hon sitt fiktiva själv en ny och bättre hand. Verklighetens Jeanette var ett ensamt barn. Den fiktiva Jeanette utrustas i “Oranges…” med stöd i form av omtänksamma människor som efter bästa förmåga agerar buffert mellan henne och hennes mamma. Faktum är att medan andra författare gärna skrävlar lite extra när de beskriver sitt elände, så gör Winterson tvärt om. Hon vältrar sig inte i elände. Hon skapar ljuspunkter. Hon beskriver aldrig sin dåtid på det sätt vi är vana vid, istället frammanar hon sin framtid. Om och om igen rustar hon det fiktiva jaget och när det är redo klär hon på sig dess ömsade hud som om det vore en superhjältedräkt och tar sig an världen utanför fiktionen med hull och hår.

I traditionell mening är “Why Be Happy…?” antagligen minst lika fiktiv som “Oranges…” eller någon av Wintersons andra romaner och det känns befriande. Det där självupplevda eländesträsket som så många författare cashar in på känns tämligen överreklamerat. Borde vi inte istället belöna dem som med fiktionens hjälp förmår att lyfta sig själv och andra ur sina omständigheter och skapa nya liv och världar?

Det finns en hel del att lära av Winterson. Vi kan alla bygga fiktiva karaktär av oss själva och låta dem ta ut svängarna åt oss. Tids nog kommer deras ömsade hud att passa oss så att vi med dess hjälp kan bryta oss loss ur de sammanhang vi vuxit ur.

(Denna text publicerades först på Kulturbloggen.)

Jag är en extremt svårflörtad kulturkonsument, men när jag väl faller så faller jag som en fura. När jag precis fyllt femton föll jag för Nina Hagen och det visade sig bli en långvarig förälskelse som fortfarande håller i sig även om hon inte alltid levererar på topp.

Då, 1989, tillverkade jag genast ett par kreativt utformade jeans med en bild av Nina ackompanjerad av texten “Nina for President!”. Byxorna var mycket fina, men var också väldigt high maitenance. Varje gång jag tvättade dem bleknade nämligen Hagen och behövde fyllas i med svart bläck och stort tålamod.

Det är nog tur att ingen kom på idén att göra Hagen till president. Det är alldeles lagom att Umeå lite otippat gjort henne till ambassadör för Kulturhuvudstadsåret 2014. Hagen har dock haft ett större inflytande på kulturvärlden än vad hon i dag får cred för.

Madonna lyfts fram som föregångare för det mesta som händer i popsvängen, men faktum är att Nina Hagen hade både haft och dumpat både farligt spetsiga bhar och Jean-Paul Gaultier innan Madonna blev hans poprebound. Jag har svårt att tänka mig att Gaga inte någon gång sneglat åt Hagens tidigare äventyr. Jag misstänker att det har en del i min Gaga-vurm och säkerligen också i Hagens Gaga-aversion. Hagen gjorde det mesta före de flesta, men creden kommer sällan hennes väg.

Jag har dessutom Hagen att tacka för mycket. Hon förde mig samman med min soulmate, Mattias. Innan Mattias och jag träffades satt vi varsin ände av Borlänge och lyssnade på Hagen akut övertygade om att INGEN annan i vår ålder gjorde det. En gemensam god vän kom på att det nog vore en bra idé om vi träffades. Det var den bästa idén någon kommit med i mitt liv. Jag fick inte en vän. Jag fick Mattias, kanske inte guds gåva till mänskligheten, men åtminstone till mig.

Jag och Mattias såg Hagen på Södra Teatern i mitten av 90-talet och det var en av de seriöst mest märkliga och bästa konserter jag sett. När nu Hagen ännu en gång spelade i Stockholm hade jag återigen med mig Mattias som sällskap, omoraliskt stöd eller vad man nu ska kalla det. Det är nämligen liiite läskigt att gå och titta på Hagen. När hon är bra är hon fantastisk. När hon inte är bra är hon … en smärre utmaning att älska även för oss redan frälsta. Mattias förstår allt det där.

När vi såg henne på Södra Teatern följde hon någon guru och det var Hare Rama och Om Namah Shivaya för hela slanten. Nu har hon gått och blivit helyllekristet frälst och kallar sin gamle guru för “satans verktyg” och annat smickrande. Tiderna förändras sannerligen. Hagen gör det också eller kanske inte alls.

Hagen har alltid gjort allt efter eget huvud och det gör hon nu med. De flesta artister curlar publiken med att sjunga två tredjedelar gamla slagdängor och en tredjedel nytt för att kränga senaste skivan. Hagen gör det inte. Hon sjunger det hon känner för utan någon större hänsyn till publikens eventuella önskemål. Just nu känner hon mest för att sjunga herrens lov och då gör hon det. Oavbrutet. Ungefär fem låtar in i konserten insåg vi alla lite motvilligt att vi inte skulle få se punkdrottningen über alles, utan istället hade hamnat på ett sent Kyrkans barntimme-möte lett av punkversionen av Maria von Trapp.

Jag vet att jag är billig, men jag vill nog trots allt höra en del gamla hits när jag går på konsert. Istället fick vi alla en inblick i hur tekniskt avancerad Gud verkar vara och att han får FRA att blekna. Vi fick veta att han tydligen håller koll på oss med sin radar, har en telefon med öppen linje och dessutom styr över vår DNA. Well, hatten av för covern av “Personal Jesus“, men jag saknade “Ave Maria“.

Efter ett tag kände jag mig en smula frustrerad och kände att det var tryggt att ha Mattias vid min sida. Han om någon förstår lönen och mödan i att älska Hagen. Men så kom det till slut två gamla hits och inte vilka som helst, utan två av mina absoluta favoriter: “Atomic Flash Deluxe” originalversion och ny liveversion) och Sinatra-covern “My Way”.

I de alldeles för korta minutrarna var det inte en utmaning att älska Hagen. Maria von Trapp var som bortblåst och vips så stod hon där, punkdrottningen. Som en oemotståndlig naturkraft, omöjlig att inte älska. Någonstans där kom jag fram till att jag faktiskt uppskattar att hon envist vägrar att curla mig. Jag vill inte bli curlad. Jag vill bli utmanad. Jag vill bli överraskad, även om jag inte alltid uppskattar varje enskild överraskning.

Konst är inte att skvalpa runt tryggt hemma i badbaljan. Konst är att kasta sig ut i havet på en bräcklig flotte utan att ha en aning om man någonsin kommer att se land igen. Konst ska vara en utmaning. Om den inte är det, så kan man lika gärna titta på BingoLotto. I sin roman “The Passion” skriver Jeanette Winterson att man ska “do it from the heart or not at all” och det är ack så sant.

På väg hem begrundade jag och Mattias noga vad vi upplevt. Till slut kom vi fram till att Hagen är som en sådan där gammal excentrisk faster som man bara inte kan låta bli att älska fast man vet att hon alltid kommer att förgylla familjemiddagarna med lika doser briljans och awkward moments. Hela hon är som titeln på hennes bästa platta: “Nunsexmonkrock”. Briljant och obekväm.

Ibland är den där fastern en större utmaning än annars, men ibland är hon lika lätt att älska som vilken hundvalp som helst. Det är hon till exempel när hon uppenbarar sig i svart latex, som en vacker och fantastisk tysk punkhybrid av Milla Jovovichs karaktär Leeloo i Det femte elementet och Æon Flux. Det gjorde hon 1986 i Roskilde.

Behold, Nina Hagen i sitt esse:

Eftersom Spotify verkar ha missat att Nina hagen fanns före 1989, så kommer det här lite gott och blandat: “Unbeschreiblich Weiblich“, “Seemann“, “Cosma Shiva“, “Zarah“, “Früling in Paris“, “Habanera“, “Smack Jack“, “Hold Me“, “Super Freak Family“, “TV-Glotzer“, “Antiworld“, “Erfurt & Gera“, “Ave Maria“, “My Way” (2004), och så avslutar vi med att låta Hagen tolka ABBA i “Like An Angel Passing Through My Room” och sjunga häcken av Nana Mouskouri i “Lili Marlene“.

SvD, Kulturbloggen 1, Kulturbloggen 2, Susanna’s Crowbar, Gaffa.

Jag skulle vilja säga att det varierat genom historien, men faktum är att det nog inte gjort det i någon större utsträckning, i alla fall inte om man talar om den uppenbara, offentliga makten. Det har alltid varit de med rätt släkt, rätt religion och rätt utbildning som suttit på den offentliga makten. Så är det nu också. Inget nytt under solen.

Det är ingen slump att möten mellan företagsledare och politiker inte sällan skulle kunna förväxlas med släktkalas eller klassåterträffar. Maktens enskilda ansikten kanske åldras och byts ut då och då, men man kan ge sig fan på att deras dna matchar både föregångarnas och efterträdarnas och att deras rumpor nött samma skolbänkar innan de alla gick över till att nöta designade konferensrumsmöbler eller riksdagsbänkar.

Men är all denna pompa, ståt, släktskap och ryggdunkande verkligen makt? Jag är inte så säker. Må så vara att denna grupp av människor fått sköta förvaltandet av makten i alla tider, men betyder det verkligen att de besitter den yttersta makten? Kan det inte lika gärna betyda att de är glorifierade vaktmästare med trevliga löneförmåner som satts att hålla maskinen igång?

Om man ser tillbaka på mänsklighetens historia så lallar det mesta oftast på i maklig takt utan att något egentligen händer. Inga stora, omvälvande saker i alla fall. Det kan gå hundratals, ibland tusentals år, utan att något alls förändras i människors vardagsliv. Och under tiden smörjer vaktmästarna kugghjulen, spänner lösa skruvar och duttar med pistonger för att maskineriet ska kunna fortsätta att lalla på i samma, gamla makliga takt. Samtidigt gör de klart för alla och envar att deras smörjande, skruvande och duttande är makt. Tyvärr lyckas de lura i många det.

Men mig lurar de inte. Margaret Thatcher, som gudbevars hade sin beskärda del av fel och brister sa åtminstone en bra sak: “Being powerful is like being a lady. If you have to tell people you are, you aren’t.” Det är sant. Det är sällan de som pratar om sin makt verkligen har reell makt. Det är inte heller de som strävar efter makt som generellt får mest makt. Det beror på att den makt de säger sig ha eller strävar efter är högst bräcklig.

Det är ju trots allt inte vaktmästarna som stått för de där stora kliven framåt i mänsklighetens historia. Det är knäppgökarna och det är i deras händer den verkliga makten som av en slump brukar dimpa ner. Det gör den för att knäppgökarna är de som vågar lyfta blicken över horisonten och drömma om något annat, något bättre. De drivs av en vilja att förändra saker, de betraktar makt som en bieffekt de inte räknat med och ibland inte ens vill ha. Det gör dessa människor extra obegripliga och farliga för dem som vill fortsätta glida fram i maklig majestät genom ett oändligt status quo.

Förändring gynnar sällan dessa ljumma själar. Det dumdristiga modet att våga drömma om något nytt och bättre är nämligen inget man lär ut i de anrika skolor där man utbildar vaktmästarna. Där lär man ut tradition och hur man håller sig till den, istället för att som man borde, lära ut att tradition inte är något man ska hålla sig till, utan förhålla sig till.

Knäppgökarna rubbar vaktmästarnas cirklar. De spelar inte efter gamla regler. De skapar nya. De drivs inte av längtan efter makt, utan av viljan att förändra. Det är därför knäppgökarna ofta får med sig människor. Folk reser sig inte upp som en man i hopp om makt, speciellt inte någon annans makt, de gör det i hopp om förändring. När makten i sig inte är ett mål, går den in i warpdrive och blir starkare än någonsin.

Nu kanske ni undrar varför jag valt att illustrerat det här tämligen pretentiösa inlägget om makt med Lady Gaga iförd bacon. Det har jag gjort för att hon på ett föredömligt sätt representerar gruppen “Knäppgökar med makt”. (Jag gillar Gaga, så ordet knäppgök används här med största kärlek och respekt.)

För några veckor sedan lade Lady Gaga ut ett klipp på YouTube där hon helt mästerligt gjorde processen kort med senator John McCain och några andra homofoba stridspittar till senatorer. Anledningen var att McCain filibustrat så att den amerikanska militärens mycket märkliga “Don’t Ask, Don’t Tell“-regel inte kunde debatteras och potentiellt kastas i soptunnan där den hör hemma. Det gjorde Lady Gaga så upprörd att hon slog tillbaka som bara en äkta lady kan.

Hon inledde med sätta på sig partystassen och bjuda med sig fyra ex-militärer som avskedats på grund av sin homosexualitet till MTV Music Award. Det är svårt att inte få mediatäckning när Gaga äntrar röda mattan, så vips var DADT-frågan i fokus.

Sedan höjde Gaga ribban och lade ut en sju minuter lång film på YouTube om hur puckat DADT är. Två minuter av filmen består talande nog av att hon sitter och väntar på att en senator ska ta hennes telefonsamtal, men aldrig gör det. Jag tror att senatorn ångrar sig. Vid det här laget har gott och väl över två miljoner människor sett klippet. Ännu fler har läst och hört om det på nätet och i gammelmedia. För att inte tala om de sju miljoner som följer Gaga på Twitter och inte missat något om detta.

Och så toppade Lady Gaga det hela med att åka ut och ägna sig åt gammalt hederligt politiskt fotarbete lagom tills det skulle röstas om DADT:

Tyvärr lyckades Lady Gaga inte övertyga McCain och hans anhang om det absurda med DADT, men det gör inte så mycket. Vindarna håller på att vända i alla fall. Poängen är att Gaga fick miljoner människor att tänka ett varv extra på frågan och hon lyckades säkerligen få många tveksamma att inse att DADT är en skitlag och att McCain är en världsfrånvänd old geezer. Det, mina vänner, är riktig makt. Det är den typ av makt man förtjänat genom förtroende, inte den typ man tagit sig av gammal hävd, ohejdad vana och maktbegär.

Lady Gagas makt är naturligtvis besvärlig, ohanterlig och farlig för sådana som McCain. Folk som Lady Gaga kan nämligen avsätta folk som McCain. Folk som McCain kan inte göra ett jäkla skit åt folk som Lady Gaga. Ja, såvida de inte blir rent diktatoriska och börjar ägna sig åt censur, men inte skulle väl sådant kunna hända nuförtiden? Eller?

Förtroende som byggts på valfläsk i billboardformat för mångmiljonbelopp är bräcklig. Politisk förtroende måste byggas på andra sätt för att bli stabilt. Efter att ha följt Lady Gaga på twitter ett tag, så inser jag att det nog är hälsosamt att gå utanför den politiska sfären om man vill studera hur man bygger förtroende och skapar trovärdighet. Den politiker som behandlar sina potentiella väljare med samma lojalitet, respekt och värme som Lady Gaga gör med sina små monster kommer att kunna uträtta storverk här i världen.

Någonting säger mig att den personen inte kommer att vara en broilerpolitiker, utan en hederlig knäppgök med andra intressen och prioriteringar än makt.