Det där med tid och rum har ju begrundats av Albert Einstein, Stephen Hawking, Star Trek och många andra källor till visdom. När jag sitter och skriver det här befinner jag mig i det där lilla flygplanet på bilden. Det är placerat på en ganska exakt punkt strax söder om Grönland, men det känns ändå märkligt abstrakt.

Det känns ungefär som om någon rullat ut en gammal karta på pergament och sedan plockat fram en fjäderpenna och plitat dit ett kryss någonstans mitt mellan kompassrosen, sjöodjuret, valfisken och sjöjungfrun, och sagt: “Här är du.” Jag sitter mitt i en förseglad plåtburk med vingar. Jag kan inte se ut. Jag färdas i blindo. Vem vet vad som finns där ute?

Ja, ni finns ju där ute någonstans, men utan internetuppkoppling känner jag mig plågsamt bortkopplad från alla era upptåg. När ingen annan håller låda är det bra att ha en hjärna som inte tycker om att vara tyst. De senaste timmarna har den ägnat sig åt så mycket stream of conscioussnes att James Joyce skulle ha spruckit av stolthet.

Den har funderat på Island. Det har den gjort genom att påminna mig om Atli i sagan “Ásmundarsonar” som jag läste för en massa år sedan. Han fick ett spjut i magen och konstaterade torrt något i stil med “De är på modet i år, de där bredbladiga spjuten” innan han föll död ner. För att inte tala om den där mannen i “Njals saga”. Han kikade in genom ett fönster för att se om Gunnar var hemma. Han fick en yxa i huvudet och när någon frågade om Gunnar var hemma, så svarade han: “Det vet jag inte, men hans yxa var hemma” och föll död ner han med. Det var tufft virke i islänningarna redan på den tiden.

En annan tuff kaka till islänning är Eyjafjallajökull. Hon höll mig hemma från Bryssel en gång. Hon höll en jäkla massa människor hemma. Eller borta. Jag stannar ju hellre hemma än borta längre än vad det var tänkt. Jag har förresten ingen aning om man brukar säga “hon” om vulkaner. Nu gjorde jag i alla fall det och det kommer någon säkert att göra spännande tolkningar av. Om jag vore kommentarskåt skulle jag välja att säga “hen”, men eftersom ni redan diskuterat det ordet så flitigt, så får ni semester från den diskussionen i dag.

Grönland har jag egentligen inte alls någon relation till, förutom den den excentriske miljonären i James P. Othmers fantastiska roman “The Futurist“. Han lämnade allt för att han en dag blev besatt av att se glaciärer kalva. Kalvande is är inte min passion, men jag har andra och jag förstår att man måste lämna allt annat bakom sig när passionen slår till.

Så har vi Halifax… Min enda relation till Halifax är att jag råkar veta att det var dit fartyget MacKay-Bennet förde de döda man hittade i havet efter Titanics förlisning. Man lade dem i långa rader på isen i den lokala curlingrinken. De som kom så här långt var främst passagerare som reste i första klass. De andra, de som reste i andra eller tredje klass, begravde man till sjöss på grund av platsbrist.

I år är det hundra år sedan Titanic förliste, men i Halifax påminns man ständigt om olyckan. Många av de döda är begravda i Halifax. Man försöker fortfarande identifiera dem, men det blir svårare och svårare allteftersom tiden går. Tiden läker inte alla sår. Halifax kommer nog alltid att bära ärren efter den där dagen i slutet av april 1912 när MacKay-Bennett kom iland med sin makabra last.

Ungefär här börjar jag medvetet försöka hindra min hjärna från att ge sig ut på fler stream of conscioussness-äventyr. Det är inte bra att tänka på katastrofer när man flyger. Det ena leder liksom till det andra och så inser man plötsligt att man kallsvettigt funderar på vartenda avsnitt av “Air Crash Investigations” man någonsin sett. Något sådant skulle aldrig ha drabbat de där gamla islänningarna som stoiskt accepterade sitt öde med en slagfärdig replik. Svettiga handflator? Bah!

Det är något så extremt onaturligt med det där att sitta i en plåtburk en mil ovanför marken, att man för ögonblicket glömma att det är ungefär tio gånger större risk att dö när man tar en promenad än när man är flygpassagerare. Utanför tid och rum förlorar statistiken sin betydelse och det osannolika känns plötsligt högst sannolikt, nästan ofrånkomligt.

Även det helt osannolika dyker upp som en lös tanke. Guillermo del Toro och Chuck Hogans The Strain-trilogi inleds med att ett plan landar på JFK i New York, men sedan blir kvar på landningsbanan. Ingen kommer ut. Alla är döda. Planet beskrivs som “stillborn” – dödfött. Brr…

Nu är det i och för sig extremt osannolikt att det skulle slumpa sig så att just jag skulle dela flygplan med en flera hundra år gammal übervampyr – en strigoi – från Rumänien, men ändå. Tanken på att levereras till New York dödfödd i en förseglad metallburk, som en sardin, känns inte så tilltalande. Och tänk så överraskade konferensarrangörerna skulle bli. “Anna Troberg, partiledare för det svenska Piratpartiet, skulle ha varit här, men hon drog på sig en avancerad form av vampyrism på flyget och kan tyvärr inte vara här i dag, eller någon annan dag.”

Ah, nu kommer de med lunchlådorna. Det är nog en himla tur. Av någon outgrundlig anledning känns det mycket trevligare att fundera på en helt verklig risk för död och annat elände i form av dolt vete. Det är nog för att min allergi är ett område där jag kan ägna mig åt både riskminimering och ett visst mått av kontroll. Det är så mycket svårare att riskminimera fritt fall från hög höjd och vampyrism.

Varje gång jag flyger påminns jag om att jag är lagd åt det mer morbida och makabra hållet. Jag undrar vad alla andra sitter och tänker på. Säkert något gulligt. Kanske cupcakes. Vad vet jag?

Jag växte upp i Borlänge. Jag flyttade dit när jag var fyra och därifrån när jag var nitton. Femton år. Jag har aldrig bott längre i en stad i hela mitt liv. Det betyder en hel del. Borlänge har betytt en hel del. Allra mest har nog Borlänge stadsbibliotek betytt.

Ni kanske inte vet om det, men Borlänge har världens bästa stadsbibliotek. Det är nästan jämngammalt med mig. Det firar fyrtioårsjubileum i höst. Jag firar fyrtioårsjubileum om två år. Om ni bara visste hur många timmar jag tillbringat på det där biblioteket.

Det var där jag lärde känna Mattias. Han jobbade extra på biblioteket och nästan varje dag när han slutade knatade jag dit för att plocka med honom till vårt stamfik Almas. Ibland tog vi en omväg till någon seconhandbutik för att slåss om vinyler med Lene Lovich och Nina Hagen. Vi slogs bara med varandra om dem. Det fanns ingen annan i Borlänge som ville ha dem, men för oss var de dyrgripar. Böjda över plastbackar med gamla vinylskivor formade vi den där sortens vänskap som liksom bara är no matter what. Och med no matter what, så menar jag till exempel att den överlevde att Mattias norpade Hagens Punk Hochzeit.

På Borlänge stadsbibliotek lärde jag också känna Jeanette Winterson. Inte personligen, det gjorde jag först många år senare, men i textform. Jag råkade se det första avsnittet av BBCs filmatisering av hennes debutroman Oranges Are Not the Only Fruit och när eftertexterna rullade skrev jag hastigt “Winterson” på baksidan av en biobiljett till Indiana Jones and the Last Crusade, i visshet om att jag funnit något alldeles speciellt.

I min värld fanns det ett självklart ställe att gå till om man ville leta skatter: biblioteket. Nästa dag skolkade jag från skolan och smet ner till Borlänge statsbibliotek och drog med fingret över bokryggarna. U, V, W … Winterson! Jag visste det. Biblioteket levererade alltid och mitt liv tog en helt ny och fantastisk vändning.

Det var också på Borlänge stadsbibliotek som Mattias frågade om jag hade lust att hänga med till Borlänge Filmstudio. Det gjorde jag så klart. Filmstudion drevs av Karin och Ingvar Engvén. Karin och Ingvar var till vardags lärare på min gymnasieskola. En gång i veckan förvandlades de dock till någon sorts kulturella superhjältar. Den magi biblioteket levererade i bokväg levererade Karin och Ingvar i filmväg.

Utan Karin och Ingvar hade jag gått miste om Louis Malles underbara Några dagar i Maj. Jag hade kanske aldrig stiftat bekantskap med Peter Greenaway och insett att den mest intensiva skönheten ibland finns i det absolut värsta och mest vidriga. Utan Karin och Ingvar hade mitt liv varit betydligt fattigare.

Borlänge stadsbibliotek var också den självklara tillflykten efter varje besök hos frisören. Varje gång jag gick och klippte mig hade jag någon sorts vision om att få en intellektuellt stram 30-talspage ala Louis Brooks på Man Rays klassiska fotografier. Låt oss säga att min frisör inte delade den visionen. Hon var av åsikten att fluffigt var bra och att fluffigare var mycket bättre. Eftersom jag har tjockt hår fick hon mig att se ut mer som en Sparbanks-ek än som en svalt intellektuell Louise Brooks. Det löste jag genom att alltid springa direkt från frissan runt hörnet till bibliotekets toalett. Där plattade jag energiskt till håret med vatten i hopp om att kunna bevara något av min strama intellektuella vision. Hade det inte varit för Borlänge stadsbibliotek hade jag kanske fortfarande sett ut som en Sparbanks-ek. Vem vet?

Om någon halvtimme är jag i Borlänge igen. Jag kommer inte att hinna till biblioteket den här gången, men det gör kanske inte så mycket. På något sätt bär jag det alltid med mig var jag än råkar befinna mig.

För er som vill se mig på Peace & Love, så kommer praktisk info här:

Tekniken som frigörare, tekniken som hot
Plats: Cozmoz
Tid: 13:45-14:45
Anna Troberg, Alexander Bard och Andreas Ekström pratar om teknikens effekt på våra liv. Debattledare är Henrik Torehammar.

Miss World Live
Plats: Athena
Tid: 15:00-15:45
Talkshow med Anna Troberg och Caviare Days. Programledare är Kristian Gidlund och Sofia Mirjamsdotter.

Om någon undrar varför detta inlägg är illustrerat med en stor plastpaprika, så beror det på att den är fantastisk. Den är skapad av Axel Norell och huserar på Sveatorget alldeles utanför Borlänge stadsbibliotek. Den är dessutom jämngammal med biblioteket. Det finns inte någon som vuxit upp i Borlänge de senaste fyrtio åren som inte lekt, hånglat och/eller supit i paprikan. Det är inte för inte som den har en Facebook-sida med nästan 5000 likes.

Paprikan må kallas för paprikan, men jag har alltid tyckt att den ser ut som ett hjärta. Den är Borlänges hjärta.

Jag är extremt mån om mitt privatliv, men nu tänker jag göra ett litet undantag och släppa er lite närmare inpå livet än vad jag normalt känner mig bekväm med. Jag känner mig inte speciellt bekväm med det den här gången heller, men efter att ha läst #homoriot i några dagar och ha sett torsdagens SVT Debatt, så känner jag att någon måste säga det jag har att säga.

Jag är tämligen övertygad om att jag kommer att få skit för det, men vet ni vad? Bring it on. Det är bättre att ni dumpar era fördomar på mig än på någon som inte orkar ta skiten.

Jag har i hela mitt liv konsekvent vägrat att känna mig diskriminerad. Jag tror nämligen att det bästa sättet att bekämpa diskriminering är att leva som man vill och helt enkelt vägra acceptera tramsiga begränsningar som andra försöker tvinga på en. Jag fokuserar hellre på det bra än på det dåliga.

Det har fungerat alldeles utmärkt i princip hela mitt liv. Men, på sistone har min grandiosa plan fallerat en smula. I dag slog det mig varför. Jag har tidigare hållit mig på min kant. Jag har noggrant valt vilka jag umgås med. Jag har valt utbildning och arbete som ger mig frihet. Jag har valt att leva i marginalen där folk bryr sig om mig och ger blanka fan i hur jag lever.

Nu står jag dock inför en del stora val här i livet. Det är val som tvingar mig att lämna mitt trygga liv i marginalen och röra mig in mot samhällets mitt. Detta har tvingat mig att smått förvånat inse att: “Shit… Jag har levt i en skyddad verkstad…”

De senaste veckorna har stora delar av den världsbild jag byggt upp raserats. Min trygga värld i samhällets utkant räcker inte till och när jag ger mig ut i resten av världen är jag inte så välkommen som jag inbillat mig att jag skulle vara. Jag får vara där, men bara på nåder.

Låt mig ta några exempel:

Realitycheck 1:
För några år sedan friade jag till min flickvän och hon sa ja. Sedan dess har vi inte lyckats ha semester samtidigt tillräckligt länge för att hinna med att gifta oss ordentligt. Det suger, så nu har vi beslutat oss för att strunta i semestrar och annat världsligt och gifta oss i alla fall.

Vi tog ett första steg mot giftermål genom att fråga en mycket god vän om hon kunde viga oss. Vännen har ett arbete som potentiellt medför vigselrätt. Eller, det var vad vi och vännen trodde. Dessvärre har vännens arbetsgivare andra tankar och meddelade vänligt, men bestämt, att det där med vigselrätt fick nog vara, eftersom man anade att den potentiellt skulle användas till att viga samkönade par. Det sög för oss. Det sög ännu mer för vår vän som tvingades in i ett helt omöjligt val som ingen ska behöva göra.

Realitycheck 2:
Nästa anhalt var Skatteverket. Man måste skicka in en hindersprövning när man ska gifta sig och den kan man enkelt och praktiskt ladda hem från Skatteverkets hemsida. Piffigt värre. Det är mindre piffigt att Skatteverkets exempelpar på blanketen är: “Lotta & Hektor” och “Emmi & Alfons”.

Det är subtilt, men oavsett vad lagen säger om könsneutrala äktenskap, så är det uppenbart att blotta tanken att Lotta och Emmi eller Hektor och Alfons skulle finna lyckan tillsammans inte är vad man på Skatteverket föreställer sig när man tänker på äktenskaplig lycka. Jag hade inte brytt mig om det var ett exempelpar. Men när man nu har två exempel, så varför är de likadana? Skulle någon ha dött om de inte vore det?

Realitycheck 3:
När vi nu tagit tag i det första riktigt stora vuxenbeslutet, nämligen att gifta oss, så beslutade vi oss för att fundera på om vi ska utöka vår lilla familj med barn. Det är ett område vi inte ens vågat närma oss tidigare. Det har bara känts avlägset. Något som andra gör, men inte vi. Men när vi till slut började prata om det insåg vi att det kanske egentligen inte var vad vi tyckte, utan snarare det vi blivit itutade att tycka. Därför beslutade vi oss för att ta oss en ordentlig funderare och fatta ett välinformerat beslut på egen hand, så att vi inte skulle sitta och ångra ett ickebeslut om tio år.

Realitycheck 4:
Efter lite research visade det sig vara en smula mer komplicerat än vad vi hade trott. Vi hade först en tanke om att adoptera, eftersom det finns så många barn som behöver föräldrar här i världen. Dessa barn får dock klara sig utan åtminstone de här föräldrarna ett tag till.

Trots att homosexuella par enligt lag har fått adoptera barn i Sverige i flera år, så har ynka ett samkönat par hittills faktiskt lyckats få bli föräldrar till ett adopterat barn. Anledningen är att adoptionsbyråerna inte ens försöker hitta samarbetspartners i utlandet som är villiga att låta homosexuella par ta hand om ett barn. Samtidigt görs inte ett skit från politiskt håll för att uppmuntra dem att göra det.

Realitycheck 5:
Eftersom vi båda är 37 år gamla kan vi i princip glömma inseminering i det landsting där vi bor. Den sammanlagda väntetiden för att ens börja försöka gör att det är en reell möjlighet att vi inte ens skulle hinna försöka innan vi blev för gamla.

Om vi skulle hinna och faktiskt lyckas, så är det helt uteslutet att vi skulle hinna med att skaffa ett syskon till barnet. Eftersom vi båda tycker att att syskon är viktiga, så blir det problematiskt.

Vi skulle naturligtvis ha researchat detta tidigare, men ett helt liv av mer eller mindre subtila hintar om att barn inte är något som sådana som oss gör att tankarna kommer sent. Kanske för sent.

Realitycheck 6:
Då kvarstår insemination i Danmark. Där finns det ett gäng kliniker som är både seriösa och välkomnande. Väntetiden är noll eller betydligt kortare än i Sverige vilket är ett plus. Det är däremot bökigt och kostsamt att behöva åka till Danmark med jämna mellanrum. Det är inte utan att man funderar på varför det inte finns privata alternativ i Sverige. Det kanske finns någon nifty lagparagraf som sätter stopp för det. Vad vet jag?

Realitycheck 7:
Det finns dock ett betydligt mycket värre problem med Danmarks-lösningen. Eftersom vi båda är kvinnor, så blir vi i lagens mening inte båda föräldrar till eventuella barn som kommer till i Danmark. Hade en av oss varit man hade det inte varit några som helst problem. Då hade mannen per automatik blivit pappa.

Eftersom lagen gör denna märkliga skillnad på folk och folk, så återstår bara närståendeadoption. Det är en process som, vad jag förstår av samtal med folk med erfarenhet av detta, kan se ganska olika ut på olika ställen. I värsta fall är den marginellt oblodigare än vilken adoption som helst. I bästa fall en ganska enkel historia som innefattar ett hembesök av socialen, samtal med någon släkting eller vän som intygar att man inte är en hemskt person och lite pappersarbete. Oavsett vilket, så är det ett stressmoment som varken barnet eller de nyblivna föräldrarna behöver under en period som är nog så omvälvande i alla fall.

En närståendeadoption kan bara ske efter att barnet är fött. Det innebär att barnet under några månaders tid bara kan hålla tummarna och hoppas att ingenting händer med den biologiska mamman. Den andra mamman har nämligen ingen “riktig” mamma i lagens mening. Om något skulle hända med den biologiska mamman är både barnet och den andra mamman utlämnad till någon byråkrats godtycke vad det gäller vårdnaden. Det är statens uppgift att se till att barn är trygga. Att placera dem i vårdnadslimbo utan någon som helst anledning är inte att bidra till deras trygghet.

Och nu då?
Jag vet inte vad just våra funderingar kommer att landa i, men det gör mig upprörd att våra funderingar hela tiden stöter på patrull. Vi håller på att fatta beslut som borde omgärdas av glädje och framtidsvisioner. Istället måste vi fundera på hur vi ska ta oss förbi hinder efter hinder. Jag önskar att det enda vi behövde fundera på vore om bröllopstårtan ska smaka choklad eller jordgubb och om en potentiell lillknodd ska heta Stig efter farfar eller Emelie efter mormor. Det vore ta mig fan en ren jävla lyx…

I somras bet jag huvudet av en god vän som sa att det där med hbtq-frågor är överspelat i Sverige eftersom alla slag är vunna. Han menade inget illa. Han såg världen ur sitt perspektiv. Jag tror att det ofta är så. Man ser världen ur sitt perspektiv.

Min värld var alldeles utmärkt så länge jag höll mig på min kant och inte tillät mig att göra någre större anspråk på att ha samma rättigheter som alla andra. Så snart jag började få ambitionen att kunna göra allt det där som andra gör såg den inte lika trevlig ut längre.

Det suger fett att vid 37 års ålder inse att man är en andra klassens medborgare. Min vän hade rätt i en sak. Hbtq-frågor är överspelade. Det är dags att tala klarspråk och benämna det hela vid sitt rätta namn: medborgarrätt. Ett samhälle är inte öppet och rättvist bara för att de i mitten kan tänka sig att tolerera de som befinner sig på kanten. Det handlar inte om att tolerera. Det handlar om att inkluderas, om att behandlas som alla andra och om att vara lika inför lagen.

Det är en ganska smärtsam process att få de här insikterna, men vet ni vad? Jag har något som är starkare än alla fördomar i världen. Jag har kärlek.

Jag tänker fortsätta att fokusera på det som är bra och vägra acceptera att känna mig begränsad, men jag tänker inte fortsätta att gömma mig i marginalen för att åstadkomma det.

Jag har inte bara kärlek, jag är dessutom envis som synden också. Motgångar gör mig bara än mer beslutsam att göra Sverige och resten av världen till en bättre plats. Eller som Catwoman skulle ha sagt: “Life’s a bitch, and so am I.

Jag läste någonstans att kvinnor säger ”när jag dör” och att män säger ”om jag dör”. Jag har ingen aning om det är sant. Nuförtiden tycks alla tro att de ska leva i all oändlighet oavsett om de har snopp eller snippa och lever därefter. Annat var det förr.

Att det var annat förr kanske inte är så konstigt. När grannarna trillar av pinnen som en flock skator som mumsat råttgift till frukost, så är det inte så konstigt att man då och då tänker på döden. Det är bara några hundra år sedan en tredjedel av Europas befolkning dog i digerdöden. Folk hade bokstavligen döden på tröskeln, men leder det till en personlig insikt om ens dödlighet?

Det är en sak att veta grannarna vänder näsan i vädret till höger och vänster, en helt annan att erkänna för sig själv att nästa lik som kastas ut på gatan kan vara en själv. Folk då var som folk är nu. Ingen vill riktigt kännas vid att vi alla en dag ska kasta in handduken. Vi vill gärna alla tro att åtminstone vi själva är odödliga.

Men är det nu så farligt? Ja, faktiskt. Man blir jäkligt kaxig av att tro att man är oövervinnelig. Faktum är att man blir så odräglig att det skapades en form av motståndsrörelse mot den där enerverande tron på den egna odödligheten. Den hade till och med ett eget litet slagord: Memento mori – Minns att även du ska dö.

Det kanske inte låter som världens mest säljande slagord, men har man bara vänner på rätt ställen, så kan man komma långt även utan alltför mycket publikfrieri. Hela memento mori-grejen har rötter tillbaka till antiken, kanske ännu längre tillbaka, men den fick ett ordentligt uppsving för bara några hundra år sedan. Då underblåstes den naturligtvis av kyrkan som lutade sig mot Predikaren 1:2 och den bara aningens mer säljande vanitasfrasen: ”Fåfängligheters fåfänglighet. Allt är fåfänglighet.”

Så, vad var det då man ville inympa i folks medvetande och varför? Allt har ett slut. Allt är förgängligt. Det vi må värdera högt i jordelivet är tomma ting som man inte får man inte ta med sig in i döden. Inte personliga ägodelar, inte berömmelse, rikedom eller titlar. Jag misstänker att man inte heller fick ta hunden med sig in i himlen, men det ignorerar jag högaktningsfullt, eftersom en himmel utan hundar inte är en himmel. Jag är säker på att Hasse Andersson i Kvinnaböske håller med mig om det.

Kyrkans intresse i det hela var naturligtvis dubbelt. Man ville sälja in himlen som ett positivt och attraktivt resmål efter döden. Framför allt ville man dock se till att folk inte bekymrade sig alltför mycket om det hårda livet på jorden, eftersom folk som bekymrar sig om sådana petitesser tenderar att vända sig till, eller ibland mot, de som har makten. Det är en ovana som makthavare generellt tycker är jobbig och i det här fallet var makthavaren kyrkan.

Memento mori-tanken spreds som en löpeld, till viss del med hjälp av kyrkan. Men jag tror framför allt att den spreds för att den faktiskt inte alls är så dum. Tanken är bra. Bra saker sprids och uppskattas. Tänk fildelning, allihop. Jag tror nämligen att det är omöjligt att leva på riktigt om man inte också är medveten om att man också ska dö.

Jag är ganska säker på att ni alla någon gång fått er lite subliminal memento mori-propaganda till livs. Har ni tittat riktigt noga på ett stilleben föreställande ett prunkande fruktfat? Har ni promenerat in i en kyrka och sett ett gravmonument av skaplig standardmodell? Har ni tittat på random porträttmålning av random viktig person?

Om ni tittade riktigt noga, så fanns det nog en mask i ett äpple på det där stillebenet, en dödskalle och/eller lite benknotor på gravmonumentet och ett timglas eller lite rutten frukt på porträttet. Japp, ni gissar rätt. Allt finns där för att visa att allt är fåfängligt och för att du ska minnas att du ska dö. Muntert, eller hur?

Kanske inte, men det är väldigt bra att ha något som påminner en om att mycket av det vi människor strävar efter, pengar, berömmelse, titlar, you name it, faktiskt inte spelar så stor roll i det stora hela. Det finns ingen större anledning att hetsa upp sig över sådant. Det är förgängligt.

Ni kanske undrar varför jag illustrerat inlägget med Jan van Eycks målning ”Arnolfinis trolovning”. Trolovningar är ju positiva saker, precis som födelsedagar. Japp, och det är i dessa glada stunder det är lättast att glömma bort att ha båda fötterna på jorden. Titta riktigt noga på fönsterkarmen till vänster på målningen. Där ligger det minsann en liten frukt och ruttnar i solen. Allt för att Arnolfini och hans blivande brud inte ska glömma bort att uppskatta det de har i nuet.

Det är bra att ha en medvetenhet om att vår tid på jorden är begränsad. I mina lataste stunder skulle jag gladeligen kunna tillbringa dagar i sträck med att titta på gamla repriser på tv. Men tanken på att allt kommer att ta slut en dag får mig att vilja göra större och bättre saker. Jag vill inte slösa bort tid. Jag vill bidra med något. Jag vill ha gjort skillnad den dag jag slutligen vänder näsan i vädret. Det kanske är lite fåfängt, men dock.

Medvetenheten om alltings förgänglighet får mig dessutom att uppskatta det jag har betydligt mycket mer. Jag är tacksam för att jag får vara med och göra världen lite bättre. Jag är så tacksam för varje dag jag får med min flickvän och våra husdjur. Jag är helt enkelt oändligt tacksam för min lilla stund på jorden.

Så, i dag fyller jag alltså 37. Jag har redan börjat märka att åldern satt in. Jag kan berätta att man blir mer och mer sentimental ju äldre man blir. Om Emma och Marit påstår att jag grät en skvätt när jag råkade lyssna på den där Hasse Andersson-låten om hunden när jag letade fram länken till er, så far de naturligtvis med osanning. Hrm…

Om jag vågar se efter är jag säker på att det ligger en rutten frukt i botten av min fruktskål också. Det brukar det göra, jag tror knappast att min födelsedag är ett undantag. Dessutom har ingen dött av lite rutten frukt, det är bara en liten vänlig påminnelse om döden. Därför har jag nu ägnat en kort, kort stund åt att minnas att även jag ska dö en dag. När det nu är avklarat tänker jag tillbringa resten av dagen åt att glädjas över mitt liv och på det hela taget ha en riktigt jäkla skitbra dag.

Medan jag har det kan ni roa er med att titta på den här lilla upplyftande French & Saunders-filmen om döden i Bergman-tappning:

Det känns lite kymigt och man ångrar genast att man omnämnde sin förkylning som “det värsta sedan digerdöden”. Det känns som om man roffat åt sig den där sympatin ur en spetälsks fingerlösa händer. Ja, ni vet…

I förra veckan sa Mattias Karlstrand, omdebatterad Nationaldemokrat och nämndeman, så här:

Nationaldemokraterna som parti anser att homosexualitet, liksom samtliga sexuella läggningar som förhindrar en normalkärnfamiljs bildning, innebär ett handikapp för den drabbade individen. Det är förmodligen ett av de värsta handikappen, värre än att förlora en arm eller ett öga, eftersom en familj troligen är det högsta en människa kan önska sig.

Oj, oj… Jag tror att någon råkat bli lite desinformerad. Nåväl, sådant händer ibland. Jag tycker bara det är tråkigt att Nationaldemokraterna ska behöva lägga ner energi på att tycka synd om mig och andra som är gay. Det känns liksom inte rätt att suga åt sig en massa sympati som borde gå till dem som faktiskt har åkommor som gör det jobbigt att klara av vardagens alla bestyr.

Själv har jag inte några som helst problem att öppna dörrar, hålla i saxar, gå i trappor och så vidare. Faktum är att den enda lilla fnurran vad det gäller min hälsa är den där nedrans veteallergin och en släng astma jag gått och fått på äldre dar.

Som tur är har jag en fantastiskt omtänksam flickvän som bakar specialbröd till mig flera gånger i veckan och ser till att jag tar min allergi- och astmamedicin, eftersom jag alltid glömmer det själv. Jag tolkar omtanken som kärlek och känner mig otroligt lyckligt lottad. Därför tycker att det är lite skämmigt att få sympati och omtanke som andra förtjänat mycket mer än jag.

Mattias Karlstrand, om du läser det här, så vill jag att du ska veta att du inte behöver oroa dig för min hälsa. Jag mår alldeles utmärkt. Om du inte tror mig, Mattias, så får du gärna mejla eller ringa mig.

När man är orolig kan man ibland känna ett behov av att få ställa alla de där frågorna som snurrar runt i huvudet på en. Det är helt normalt. Det är inte heller ett handikapp. Du kan vara helt lugn.

Nu är jag ju inte bara gay, utan har ett day job också. Jag är pirat och vi pirater sysslar ju med informationspolitik. Det betyder bland annat att vi tycker det är toppen att nätet finns, så att man förutom att fråga folk i köttvärlden också kan bilda sig själv på egen hand. Så, Mattias, om du inte vill kontakta mig, så kommer här lite länkar för studier på egen hand: Wikipedia, RFSL, RFSL Ungdom, QX.

Nätet erbjuder inte bara information, utan även stöd. Det kan ju kännas skönt att veta att man inte är ensam när man känner sig lite vilsen. Därför kommer här ett klipp om en annan politiker som råkat missförstå konceptet gay en smula:

Dagens krönika handlar om att vi inte längre tillåter oss att ha tråkigt och det är nog sant och kanske lite sorgligt. Kanske är det mest sorgligt för om vi aldrig har tråkigt så kommer vi att sluta uppskatta när vi inte har det.

Mildners krönika fick mig att fundera på mig själv. Jag passar perfekt in i hans beskrivning av folk som sitter med laptopen i knät och tittar på tv. Ibland toppar jag det med att dessutom lyssna på musik. Jag inser att det låter splittrat och jobbigt, men även om jag inser att det inte är något som funkar för alla, så funkar det för mig. Den nya tekniken erbjuder matnyttig brainfood vars positiva bieffekter man inte ska förringa.

Jag är inte ens så säker på att det handlar om att motverka tristessen. Jag har så sällan tråkigt. Jag kan ha det stressigt, händelserikt, intressant, till och med lite jävligt, men tråkigt har jag då sällan. Min hjärna gör allt den kan för att underhålla mig. Efter något sommarlov i mellanstadiet ombads vi skriva en kort uppsats om vårt sommarlov. Det var tråkigt. Därför skrev jag istället en lååång uppsats som på en halv sida stökade över att mitt fiktiva jag inledde sitt sommarlov med att hitta en gammal dagbok på vinden. Resten av de drygt trettio sidorna ägnades sedan åt dagboken som visade sig tillhöra en upptäcktsresande som reste runt i Afrika någon gång i mitten av 1800-talet.

Min uppsats var mycket rafflande och innehöll allt från skeppsnöd, gömda skatter och vapenskrammel i bästa Indiana Jones-stuk, men eftersom jag ju undvikit att utföra den uppgift jag faktsikt fått, så kände sig min lärare lite trött tvingad att ge mig en liten reprimand. Hon sa: “Du har ett lite för rikt inre liv.” Jag förstod inte vad hon menade då och jag förstår det inte nu heller. Om mitt rika inre liv uttryckt sig i galloperande mytomani hade jag förstått henne, men nu handlade det ju faktiskt bara om att göra en sketen sommarlovsuppsats lite roligare. Hur farligt kan det vara?

Jag har funderat på det där då och då och har kommit fram till att jag ska vara glad över mitt rika inre liv. Det är tack vare det jag sällan har tråkigt. Jag har alltid något att sysselsätta mig med. Det händer alltid saker i mitt huvud. I morse kom jag på en alldeles utmärkt bokidé när jag borstade tänderna och redan innan jag druckit upp morgonkaffet hade jag skissat en synopsis på en servett och kommit på en bra arbetstitel. Sådär gör jag ofta. Sedan är det inte alls alla idéer som jag hinner realisera, men det är inte det viktiga. Själva processen har ett värde i sig. Den underhåller mig och, hoppas jag, utvecklar mig. Det är bättre att ha tio idéer och realisera en av dem än att inte ha någon idé alls.

Att vara god vän med sin hjärna och låta den brainstorma vilt är något jag varmt rekommenderar. Jag är en extremt social person och jag skulle absolut sakna sällskap om jag hamnade på en öde ö, men jag betvivlar att jag skulle ha tråkigt så länge jag hade min hjärna med mig. Den kanske inte är världens skarpaste hjärna, men den är i alla fall underhållande.

Och när vi nu ändå pratar om min underhållande hjärna, så kan jag avslöja att ett av mina privata intressen är Cisterciensorden. Jag är varken katolik eller religiös, men deras hängivenhet och ständigt nyfikna och praktiska inställning till livet intresserar mig. När jag berättar det för folk, så kommer säger de förr eller senare något i stil med: “Ja, men det måste ju vara tråkigt att vara munk eller nunna. De har ju inga liv.” Med inga liv menar de naturligtvis ingen tv, ingen dator, ingen familj och alldeles speciellt inget sex, men jag är inte alls säker på att det betyder att man inte har ett liv. Jag tror nämligen att anledningen till att munkar och nunnor står ut utan allt det där är för att de har ett extremt rikt inre liv.

Jag skulle nog inte kunna leva ett sådant liv så länge, för mitt inre liv behöver trots allt påfyllning då och då och eftersom det inte är alla förunnat att få påfyllning av Gud, så tankar jag hos min flickvän, hos vänner, med böcker, film, musik, tv, gaming och internet. För mig är inte de där sakerna förströelse. De är bränsle för mitt inre liv som har en glupande aptit på allt livet har att erbjuda oavsett var det kommer ifrån.

Min hjärna är lite som en hund som äter rysk kaviar och dricker champagne med samma glada aptit som den äter direkt ur slaskhinken och dricker ur toaletten. Men det gör inget. Jag tror att våra hjärnor är allätare. Det spelar inte så stor roll vad vi matar dem med, så länge vi inte tvingar dem att leva på svältkost. De måste ha något att tugga på och den nya tekniken erbjuder ett rejält smörgåsbord av tilltugg för hungriga hjärnor. Det är på det stora hela nog ganska bra. Det är dessutom ännu en anledning att inte sätta upp staket och hägna in nätet på en massa olika sätt. Våra hjärnor mår bra av att ströva runt och beta fritt. Taggtråd gör ingen glad.

Det är förresten inte min hjärna på bilden, men jag har sett den live en gång och den såg ut ungefär sådär, lite rart grå och skrynklig. Jag har förresten ingen aning om hur mina funderingar kring Mildners krönika ledde mig hit. Jag skyller det på min hjärna.

Colcannon är en traditionell maträtt som irländarna är så förtjusta i att de inte ens kan låta bli att sjunga om den. Men vad gör väl det? Colcannon är verkligen hysteriskt gott och vi svenskar höppar ju i älva om vi inte för körv, så vi ska ju knappast säga något om att sjunga våra favoriträtters lov.

Svärmor skulle med största sannolikhet gråta om hon såg Wikipedias bild av en mycket blek grön och vit Colcannon. En riktig Colcannon ska naturligtvis också ha en rejäl dos morot i sig så att den blir patriotiskt grön, vit och orange. Det finns ingen anledning att inte uttrycka sin kärlek till fosterlandet när helst tillfälle ges.

Att ha den irländska trikoloren på tallriken öppnar dessutom upp för oanade möjligheter att prata om familjens släktskap med den ene irländske rebellen efter den andre. Intressantas är nog släktskapet i rakt nedstigande led från Father Murphy. En gång kunde jag inte låta bli att fråga hur man kan vara släkt i rakt nedstigande led från en katolsk präst. Då bytte svärmor samtalsämne. Jag antar att släktskapet antingen blivit lite tajtare för varje generation som stoltserat med det eller också var Father Murphy en fader på flera olika sättt…

En annan viktig halloweendetalj är att det gäller att barnen trick or treatar vid rätt tidpunkt. Svenska barn hattar runt och trick och treatar lite när som helst under Halloween-helgen och det är tydligen inte accepterad Halloween-praxis. Trick or treatar ska man göra efter mörkrets inbrott på själva Halloween och banne mig inte någon annan dag eller tidpunkt.

Dessutom förväntas barnen framföra en liten sång, dans eller åtminstone berätta en vits för att få något godis. Svenska barn sträcker girigt fram sina stinna godispåsar utan att på något vis signalera att de tänker leverera en motprestation. Vissa har inte ens orkat besvära sig med att klä ut sig. Inte bra. Inte bra alls… Det är sådant som kan få vilken riktig irländare och självutnämnd beskyddare av Halloween som helst att vilja skicka både leprechauns och banshees efter dem.

Som ni ser är det inte små krav som man ställer på de små liven kring Halloween. Månne finns det bara ett enda barn som skulle kunna leva upp till kraven på ett tilfredsställande vis, men så är hon alldeles fantastisk också, Wednesday Addams:

Jag känner mig lyckligt lottad även om jag inte alltid får exakt som jag vill. Det är ju trots allt inte viktigast att en person, jag eller någon annan, får exakt som han eller hon vill, utan att man når det gemensamma målet på ett sätt som de flesta kan känna sig nöjda med. Ibland glömmer man det, men det är nyttigt att inte alltid låta egot styra. Det är bra att lyssna på andra då och då.

Och på tal om ego och att lyssna på andra, ja… Eftersom jag begåvats med en allergi som tydligen är intressant, så har jag gått med på att vara labbråtta i ett medicinskt forskningsprojekt. Jag hade hellre begåvats med förmågan att spela gitarr eller sjunga eller något annat trevligt, men när jag nu ändå begåvats med den här märkliga åkomman, så kan man ju i alla fall ställa den till mänsklighetens förfogande på något sätt.

Det är inte så glamoröst att vara labbråtta. Man blir stucken, rispad och klämd på. När de hade tagit benmärgsprov från höftbenet kändes det som om någon sparkat mig där bak i över en vecka. Just nu är mina armveck blålila. Det ser ut som om jag vore en sprutnarkoman med exeptionellt dålig förmåga att sikta. Mina allergitabletter gör mig dessutom lite torr i munnen. Jag är kort sagt en dröm för vilken polis som helst som känner för att haffa någon för misstänkt missbruk av droger. Släpig gång? Jadå! Lite muntorr? Jadå! Nålstick i armarna? Jadå! BUSTED!

Under gårdagens sejour som labbråtta passade de på att göra ett astmatest. Jag meddelade självsäkert att halva släkten har astma, men inte jag. Jag är inte en sådan som har astma. Nej, nej. Inte jag inte. “Ja, ja”, sa sköterskan lite trött och satte igång med sina tester.

Den första delen av testet gick utmärkt. “Vad var det jag sa?” sa jag glatt. Sedan gick det downhill därifrån. Redan vid det tredje testet började jag rossla och hosta betänkligt, varpå sköterskan avbröt testet och lite triumferande meddelade: “Du har astma.” Sedan utspelade sig följande lilla dialog:

Jag: Men, va fan!?
Sköterskan: Folk med svårt astmasjuka i släkten förstår inte att de har astma själva för att de jämför sig med folk som är mycket sjukare.
Jag: Men… Det är väl klart jag skulle fatta om jag har astma!
Sköterskan: Blir du flåsig när du anstränger dig?
Jag: Ja, men jag har dålig kondis.
Sköterskan: Det tror alla.
Jag: Men…
Sköterskan: Hostar du långt efter att en förkylning har gått över?
Jag: Ja, det gör väl alla?
Sköterskan: Nej, det gör inte alla.
Jag: Men…
Sköterskan: Andas du tungt på kvällar och nätter?
Jag: Nej.

Det där sista visade sig dock vara en lögn. När jag högst motvilligt varit och hämtat ut astmamedicin ringde jag och beklagade mig för min sambo.

Jag: De säger att jag har astma. *gnäll, gnäll*
Sambo: Ja, men du andas ju faktiskt jättekonstigt på kvällar och nätter.
Jag: Va?
Sambo: Det har jag ju sagt flera gånger.
Jag: Det kommer inte jag ihåg.
Sambo: Jag sa det ju i förra veckan.
Jag: Men…

Jaha, ja… Snopet, var ordet. Jag är inte nöjd. Det är inte bra för egot att inse att man gladeligen förträngt allt vad flås, hosta och pipljud heter bara för att man är så hellbent på att inte vara en sådan som har astma, inte ens någon som har liiite astma.

Sensmoralen i den här historien är att egot inte är ens bästa vän. Egot förblindar på ett högst otillfredställande sätt. Därför ska man hålla ögon och öron öppna och lyssna på folk man har omkring sig. De kan ju faktiskt ha något att säga som det kan vara bra för en att veta om och ta med i sina beräkningar. Jag ska försöka ta med mig den lärdomen till andra delar av mitt privat- och piratliv.

Nåväl, jag tar det hela med ro. Jag har blivit utlovad nya, fantastiska träningsresultat nu när jag har astmamedicin att ta till när jag tränat så att jag börjar kippa efter andan. Det betyder att min plan att vara vältränad och gorgeous lagom till det nya året finns inom räckhåll, trots ett lite för långt valrörelseuppehåll.

Och slutligen, jag mår finfint, så det finns ingen anledning till oro. Om jag inte mått finfint hade jag ju inte blivit så jäkla förvånad, eller hur?

Även om jag själv inte anser mig vara religiös, så respekterar jag dem som är det. Därför tycker jag också att man ska ta det hela på allvar eller låta bli. Jag tycker till exempel att det är lite märkligt att massor av svenskar gifter sig i kyrkan fast de aldrig sätter sin fot där annars. En kyrka är ingen kuliss. Den är förkroppsligad passion och även om jag inte är religiös, så är jag väl bekant med passion och dess kraft. Den är något man bör visa en hälsosam respekt för.

Denna respekt gjorde det dock en smula svettigt för mig i helgen. Ett irländskt bröllop är nämligen inte bara ett bröllop. Man passar på att baka in en hel mässa i det hela. Det betyder nattvard och hela konkarongen. Där satt jag i godan ro och insöp den passionerade atmosfären när prästen plötsligt plockade fram vin och oblater. Han började med att ge brudparet nattvarden och så långt var allt väl. Det var inte förrän det gick upp för mig att det inte bara var brudparet som förväntades mumsa i sig Kristi kropp och blod, utan även alla andra, även jag, som jag förstod situationens allvar.

Men jag är, som sagt inte religiös. Jag är inte ens konfirmerad. Jag kvalificerar mig helt enkelt inte för någon nattvard. Men att inte gå fram och ta nattvarden när alla andra gör det är något man bara inte gör på Irland. Att låta bli skulle innebära en uppenbar risk att genera brudparet och det vill man ju inte göra när de varit snälla och bjudit in en.

Medan de andra bröllopsgästerna reste sig upp i kyrkbänkarna och gjorde sig redo för att gå fram och bli utfodrade med lite andlig spis, for alternativen genom mitt huvud.

Jag kunde låta bli att ta nattvarden. På så sätt skulle jag inte förarga Gud, utan bara genera brudparet, men det är ju inte så bara…

Jag skulle kunna strunta i min respekt för det religiösa och gå gå fram och ta nattvarden och hoppas på att inte få en blixt i huvudet.

Jag hade nästan bestämt mig för det senare alternativet. Om nu Gud finns, så får man ju anta att han skulle uppskatta att jag inte ville genera brudparet på deras stora dag och se mellan fingrarna på det faktum att jag tog emot en nattvard som jag egentligen inte kvalificerade mig för. Jag tänkte helt enkelt riskera liv och lem i hopp om att Gud, om han finns, är en förlåtande gud.

Men så kom jag på att oblater i bakas på en deg som i princip bara består av vetemjöl och vatten. Det har jag minsann sett i en dokumentär för en massa år sedan och lagt på minnet. Vete och jag kommer inte alls överens. Vete upprör mina histaminer till den milda grad att det brukar sluta med att ambulansen får komma och hämta mig. Det var ett fullkomligt otänkbart scenario.

Att genera brudparet är en sak. Att störa hela bröllopsfirandet med att få en allergichock och kräkas i kyrkan går helt enkelt inte an. Dessutom befann vi oss i en mycket vacker liten landsortskyrka långt från allt vad civilisation, ambulanser och sjukhus heter. Jag insåg plötsligt att vetebakade oblater var en långt mer reell fara än risken att få en blixt i huvudet av en gud på gammeltestamentligt humör.

Kyrkbänkarna tömdes snabbt på folk som köade upp framför altaret för att få nattvarden. Jag greps av panik. Kanske kunde jag gå fram och sippa lite vin och ta emot en oblat. Om jag listigt behöll den på tungan utan och svälja, skulle jag i ett obemärkt ögonblick kunna spotta ut den lite diskret och stoppa den i fickan.

Men även om Gud nu skulle vara förlåtande nog att inte slå mig till golvet med en blixt om jag tog nattvarden utan att vara konfirmerad, så var jag ganska säker på att han inte skulle se på mitt agerande med lika blida ögon om jag först tog emot Kristi kropp och sedan spottade ut den och knölade ner den tillsammans med fickluddet i min ficka. Inte ens det mest älskvärda, nytestamentliga humör skulle stå pall för något så okristligt. Folk har blivit nypta med glödgade tänger för mindre.

Jag började bli allt mer desperat. Kön började sina framme vid altaret och prästen skulle vilken sekund som helst börja titta uppfordrande på mig. Folk kom tillbaka och började fylla bänkraderna igen.

Så plötsligt, som om Gud till slut sett min vånda och förbarmat sig över mig, så uppenbarade sig en räddande ängel. Den kom i en något oväntad skepnad, men jag har förstått att det är så änglar brukar uppenbara sig. Min ängel kom i form av min svärmor. Medan alla andra rest sig upp och masat sig fram till prästen satt min svärmor kvar i kyrkbänken med huvudet högt.

I hela sitt liv hade hon tvingats gå till kyrkan mot sin vilja. Först som barn, sedan med sina egna barn. Medan vi i Sverige helt sonika struntar att gå i kyrkan om vi inte vill gå, så hade hon aldrig haft det alternativet. I Irland struntade man inte i att gå i kyrkan ostraffat. Man hamnade utanför gemenskapen. Barnen fick uppförsbacke i skolan. Kyrkan hade och har till viss del fortfarande ett finger i allt. Men varje tid och omständighet har sina rebeller. Kan man inte visa sin rebelliska ådra genom att helt strunta i att gå till kyrkan, så gör man det genom att stolt sitt kvar i kyrkbänken medan alla andra reser sig upp för att få nattvarden.

Jag slappnade av och lutade mig tillbaka i kyrkbänken. Gudsfruktan i all ära, men det finns något alla fruktar mer än Gud: svärmor. Så länge man har svärmor på sin sida, så spelar det ingen roll vad någon annan tycker. Brudparet skulle förstå, de andra gästerna likaså. Till och med Gud skulle förstå.

Det första budordet må vara: ”Du må inga andra gudar hava jämte mig.” Men om Gud finns och om han i sin visdom skapat hela världen, så är han vis nog att veta att det finns ett pinnhål som är högre än hans i universums rangordning och det innehas av alla svärmödrar här i världen.

(Bilderna är tagna av mig och får gärna användas.)

Nu sitter jag på flygplanet och har bläddrat igenom Scanorama två gånger. Av det har jag lärt mig att ”Livet är kort, kuken lång”. Det tycker i alla fall Jörn Donner. Själv tänker jag mest att folk som måste prata om långa naturtillgångar antagligen inte är välsignade med dem. Mycket prat och lite verkstad helt enkelt.

Nåväl, efter att ha funderat på Jörn Donners lilla utspel, så kikar jag ut genom fönstret istället. Det påminner mig om när jag var liten. Min pappa var pilot. Inte en sådan i flådig uniform som ägnar sig åt ”flygtaxi” och just nu ser till att jag kommer säkert till Dublin, utan en ”riktig” pilot. En ”riktig” pilot flyger inte ”flygtaxi”, en riktig pilot flyger små skrammelburkar till flygplan från små skogsstråk mitt ute i ingenstans. Eller lyfter ut skjutna älgar ur skogen, liftstolpar upp i skidbackar eller trär elledningar på elstolpar. På senare år lugnade han ner sig lite och flög ambulanshelikopter, men min pappa och hans kolleger betraktade sig nog ändå helst som någon sorts luftens cowboys.

Men bara för att man själv tycker att man är en luftens cowboy, så innebär det inte att ens otacksamma barn är speciellt imponerade. Jag brukade följa med min pappa och jobba. Då brukade jag få vara kartläsare. Det är ganska lätt att vara kartläsare i luften. Om man tittar ner på marken, så ser den nämligen ut precis som på kartan. Allt är platt och lättolkat. Skogen är grön, sjöarna är blå och vägarna är vita streck genom landskapet. Det var kul att vara kartläsare, men den i särklass största behållningen med dessa jobbresor att man fick äta köpepizza VARJE kväll innan man gick och knöt sig på något av alla de anonyma stadshotell som tycks finnas i varenda liten håla.

Min mamma v ar inte heller så värst imponerad. En gång när jag var riktigt liten, kanske tre år, så plockade min pappa med mig och min bror till flygklubben. Han spände fast oss i en gammal Super cub och flög sedan iväg med oss och gjorde looping efter looping någonstans i trakten över Ven. Vi tyckte det var urkul. När man var upp och ner kunde man titta ut genom flygplanets gröna plexiglastak och ner på marken nedanför. Min mamma blev däremot inte alls glad över att få veta att hennes barn hade farit omkring uppochned uppe i det blå. Min pappa försäkrade att en Super cub var så nära oförstörbar det gick att komma. ”Hon är säker, gamla Bettan.” Ni vet… Lite senare på eftermiddagen visade det sig dock att så inte riktigt var fallet. Under den flygtur som följde våra övningar i luften hade den ack så oförstörbara Super cub tappat sitt fina, plexiglastak. Den lilla incidenten fick min pappa aldrig en chans att glömma. Den dök upp titt som tätt som ett evigt bevis på att min pappa alltid hade fundamentalt fel i alla tänkbara frågor som dök upp.

När jag var lite äldre, fem eller sex skulle jag tro, flög min pappa land och rike kring och gödslade skog med en illgul Turbo Trash. (Om det nu var så planet hette…) Passagerarkomfortern var inte fantastisk, eftersom det bara fanns ett säte i cockpiten. Det betydde att man fick sitta och nöta rumpa på en jeepdunk inklämd bredvid det enda sätet. Jag misstänker att Luftfartsverket skulle ha en del att säga om det, men det är nog preskriberat vid det här laget. Jag tror inte ens att min mamma visste om det, för hon hade nog också haft en del att säga om arrangemanget.

Det blev ett verkligt komfortlyft när min pappa började flyga helikopter. Även små helikoptrar har mer än ett säte. Visserligen inträffade det mindre incidenter även här. En gång när vi hade varit uppe i Mora och var på väg hem till Borlänge i en liten Hughes 300, for passagerardörren upp och gick inte att stänga. Men en luftens cowboy står naturligtvis aldrig handfallen. Vi landade på en frusen sjö och på några minuter var dörren ”tryggt” stängd med en repstump och en hemsnickrad knop, så att vi kunde flyga vidare.

Sedär, nu fick jag min plastlåda med lunch, så nu ska jag låta er slippa min lilla trip down Memory Lane. Men, innan jag börjar kämpa med alla plastförpackningarna, så ska jag dela med mig av ett råd, som ni bör ha i åtanke om ni springer på en flygidiot. Fråga aldrig, och jag menar verkligen ALDRIG, hur det är att ”köra” flygplan eller helikopter. Man kör mopeder, bilar och traktorer, inte flygplan och helikoptrar. Dem flyger man och för Guds skull inget annat. Påstår man något annat tolkas det som en personlig förolämpning.