När författaren Lars Gustafsson 2009 meddelade att han bestämt sig för att rösta på Piratpartiet ägnade du en hel kolumn i Aftonbladet åt att göra dig lustig på hans bekostnad. Du skrev bland annat:

Den författare, eller över huvud taget någon som är verksam inom kulturlivet, som röstar på Piratpartiet, är fårskallen som röstar på vargen.

Eftersom jag är gammal bokförlagschef, författare och dessutom partiledare för Piratpartiet, så antar jag att jag är den ultimata fårskallen. Men, efter att i dag ha läst ännu en krönika av dig i Aftonbladet, så tar jag mig ändå friheten att skriva detta öppna brev till dig.

Din krönika handlar om övervakningssamhället och har rubriken: “George Orwell hade fel – mardrömmen finns i USA”. Jag tycker att det är en mycket bra krönika som förtjänar uppmärksamhet. Du tar upp många intressanta poänger, men mest intressant tycker jag att detta är:

Jag är inte ironisk, USA är världens åtminstone näst största demokrati, beroende på hur man vill se på Indien. I vart fall den ledande och den starkaste demokratin.

Och ändå detta totalitära system. Det är inte lätt att få de bilderna att gå ihop. Man måste föreställa sig USA som en demokrati med vissa undantag. Demokratin gäller inte försvar, utrikespolitik och hemlig övervakning av de egna medborgarna? En demokrati med undantag, går det verkligen att tänka sig? Blanddemokrati?”

Går det att tänka sig en demokrati med undantag? Tja, upphovsrättsindustrin ser gärna undantag i grundläggande demokratiska rättigheter om det gynnar dem. Det är nämligen inte bara försvar och utrikespolitik som ställer demokratin på undantag. Upphovsrättsindustrin gör det också med hjälp av idogt lobbyarbete. Många av de övervakningslagar som drivits igenom i USA, EU och Sverige och tillsammans utgör det övervakningssamhälle du vänder dig så starkt emot har ivrigt hejats fram av en stark och målinriktad upphovsrättsindustri.

Jag gissar att du nu tänker att jag är galen och att upphovsrättsindustrin minsann aldrig stått på barrikaderna och ropat efter ett övervakningssamhälle som skulle göra George Orwell mörkrädd. Nej, det har de naturligtvis inte.

Upphovsrättsindustrin har däremot årsbiljett till barrikadernas VIP-box och ropar via lobbyister efter diverse olika regleringar av människors möjligheter att kommunicera fritt utan övervakning. För om man kan kommunicera fritt, så kan man också kommunicera upphovsrättsskyddat material mellan varandra. Därför spenderar upphovsrättsindustrin, utan några moraliska betänkligheter om vad det får för konsekvenser för samhället i stort, årligen miljarder på att lobba fram övervakningssamhällets byggstenar.

Du skriver vidare:

Att det totala övervakningssamhället kunde uppstå i diktaturer som Stalintidens Sovjetunionen eller Hitlertidens Tyskland föreföll länge som ett axiom, en självklarhet, typiskt just för diktaturer. Men om ett ännu mer omfattande system av det slaget nu åstadkommits av en demokrati?

Jag är inte alls lika förvånad som du verkar vara över att övervakningssamhället smugit sig på i den “fria” världen. Helt totalitära system har ett ganska kort bäst före-datum. De faller sönder eftersom människor helt enkelt inte orkar leva under ett så öppet förtryck och förr eller senare revolterar.

Det är mycket lättare att styra med järnhand om man lindar in den i något rosa, mjukt och fluffigt, så att de hårda kanterna inte blir så uppenbara vid första anblicken. Romarna körde med bröd och skådespel. Det nya övervakningsförtrycket i västvärlden döljer uppbyggnaden av ett totalt övervakningssamhälle genom att bland annat låta upphovsrättsindustrin skicka fram artister och författare som undrar hur de ska få betalt om man inte gör allvarliga inskränkningar i människors möjlighet att kommunicera fritt och privat. Det skänker lite glam och glamour till det annars så dystra bygget av övervakningssamhället. Du är tyvärr en av dem som hjälper till.

Jag tycker det är oerhört tråkigt att du och andra kreatörer luras att hjälpa till med nedmonteringen av det fria samhället på felaktiga grunder. Det har aldrig varit lätt att försörja sig på kreativt skapande, men det har aldrig varit lättare än vad det är idag. Dagens kulturskapare har oändligt många fler möjligheter att hitta sin publik och att försörja sig på sina verk än vad de någonsin haft. Ni har ingen anledning att vara rädda för de nya möjligheter som den nya tekniken fört med sig till er. Ni har ingen anledning att låna ut er till att vara det där rosa mjuka fluffet som döljer järnhanden. Ni har strålande framtidsutsikter.

Du är en av de kreatörer som ovetandes hjälpt till att rulla ut den röda mattan för det övervakningssamhälle som du nu kritiserar så hårt. Antagligen upplever du det som två helt separata saker, men det fungerar inte riktigt så. Den övervakning som du ogillar är inte väsensskild från den övervakning du tror garanterar att kulturskapare ska få betalt. Det är två sidor av samma mynt. I samma ögonblick som man bygger upp ett system som begränsar människors möjlighet till privat kommunikation, så öppnar man också dörren till övervakning.

Lars Gustafsson svarade 2009 på din kritik genom att lyfta fram övervakningsproblematiken och med den numera klassiska kommentaren: “Det var alltså det Piratpartiet handlade om, stupid!”

Jag har inget intresse av att dra samma drastiska slutsatser om dina mentala kvalitéer som Gustafsson, eftersom din krönika om övervakning indikerar att du är en man med huvudet på skaft.

Men, jag skulle ändå vilja be dig, Jan Guillou, att fundera på vad som är viktigast. Är det att du slipper avsätta ett par veckor åt att fundera på hur du ska kunna anpassa din yrkesroll till den nya tidens kulturlandskap? Eller är det att vi tillsammans säger stopp och kastar övervakningssamhället på soptippen där det hör hemma?

Det handlar nämligen inte om hur vi författare ska få betalt. Det får vi redan om tillräckligt många gillar det vi skriver. Frågan är om vi alla ska ha rätt till ett privatliv, eller ej.

Vänliga hälsningar,
Anna
———————
Anna Troberg
Partiledare, Piratpartiet

Copyswede ville ge mig pengar. 2500 kronor minsann. Tydligen hade ett par av de böcker jag översatte för en massa år sedan blivit till ljudböcker. Utbetalningen var något av en överraskning. Jag fick ju faktiskt betalt för att översätta böckerna när jag översatte dem.

Så, vad gör man när man ofrivilligt blir insyltad i Copyswedes verksamhet? Jag hämtade ut pengarna och donerade dem till Piratpartiet. På det sättet kommer de i alla fall att användas till att få stopp på Copyswedes tvångsavgifter och få bättre lösningar att spira. Jag gissar att jag kommer att få mer pengar från Copyswede nästa år. Bring it on bara. De kommer att sitta fint i Piratpartiets valkassa 2014. Tack, tack!

Copyswede är för övrigt i farten igen. Även den här gången handlar det så klart om att de vill tvinga dig att betala för saker du inte bett om att få. Det är nämligen det som är Copyswedes hela affärsidé.

Copyswede samlar nämligen in den så kallade privatkopieringsersättningen. Så här beskrev jag det hela i en debattartikel i ETC för ett par år sedan:

Privatkopieringsersättningen är inte tänkt att täcka upp för den låtsasförlust upphovsrättsindustrin påstår att kulturskapare lider av när människor jobbar gratis som pr-agenter genom att ägna sig åt kulturdelning. Den ska täcka annan låtsasförlust, nämligen den som inte uppstår om du dristar dig till att kopiera en av dina köpta cd-skivor till en USB-pinne så att du kan lyssna på den i bilen. Ersättningen är helt enkelt ett finurligt sätt att få dig att betala för samma sak två gånger.

När Copyswede för något år sedan och av outgrundliga skäl började ta ut en privatkopieringsavgift även för externa hårddiskar och usb-pinnar, fördjupade jag problematiken i en bloggpost:

Privatkopieringsersättningen är inte ett sätt att tvinga folk att betala för kulturkonsumtion. Det är INTE en PIRATkopieringsersättning, utan en PRIVATkopieringsersättning. Den är ett sätt att tvinga folk att betala flera gånger för samma sak vare sig de vill ha produkten eller inte. Upphovsrättsindustrin är tämligen ensam om att ha sådana ekonomiska fördelar. Volvo får inte tvinga oss att betala extra varje gång vi väljer bort bilen till förmån för tåget. IKEA får inte tvinga oss att betala en avgift varje gång vi köper trä och skruv för att bygga vår egen Billy-hylla.

Eller vänta nu… Mina exemplen har ju, till skillnad från privatkopieringsersättningen, faktiskt något med varandra att göra. Bil och tåg är båda transportmedel. En Billy-hylla och min egenhändigt snickrade hylla är båda förvaringsplatser. Mina semesterbilder och egenhändigt författade texter har däremot noll och inget att göra med Per Gessle. Privatkopieringsersättningen är mer som om Volvo och IKEA skulle kunna tvinga på mig en avgift när jag köper en burk Cola. Jag kanske tänker dricka den i en bil eller sittandes i en IKEA-soffa.

Så, vad är det då Copyswede har för sig just nu? Tja, de vill så klart ha mer. Den här gången har de på eget bevåg valt att lägga till en avgift även på interna hårddiskar, spelkonsoller med inbyggt minne och surfplattor. Man kan ju undra vad som kommer härnäst. Utomlands har man diskuterat en liknande avgift på lagringsutrymme i molnet, så bli inte förvånad om det blir Copyswedes nästa steg.

Elektronikbranschen är naturligtvis inte glad. Den aggressiva privatkopieringsavgiften ställer till problem för dem. UMA (Universalmediaalliansen) som består av svenska företag som tjänar sitt levebröd på lagringsmedia har tidigare protesterat högljutt och det är inte så konstigt. Varför ska en bransch i tiden hållas tillbaka av en bransch som sitter fast i forntiden?

Nej, bort med privatkopieringsersättningen. Kulturskapare har rätt att få tjäna sitt levebröd på ett hederligt sätt. Och alla andra har rätt att få slippa betala för saker vi inte bett om att få.

Samtidigt som detta sker, så släcks ljuset i maktens korridorer. Det blir allt svårare för oss att få insyn i hur våra makthavare arbetar. Jag skrev för några veckor sedan i Journalisten om hur det har blivit allt svårare för journalister att granska makten. Jag tog bland annat upp följande:

2008 röstades FRA-lagen igenom och därmed skadades också journalisters möjlighet att upprätthålla ett väl fungerande meddelarskydd i grunden. Detta har kritiserats av både Journalistförbundet och Tidningsutgivarna.

Sedan 2009 har det gjorts 69 olika ändringar av sekretesslagen som på ett eller annat sätt underminerat och försämrat offentlighetsprincipen. KU:s ordförande Peter Eriksson har reagerat mot detta.

2011 meddelande migrationsminister Tobias Billström att regeringen av princip inte svarar på frågor där Wikileaks är källan. Regeringens försök att systematiskt välja bort jobbiga frågor kritiserades bland annat av Journalistförbundets tidigare ordförande Agneta Lindblom Hulthén.

2012 implementerades EU:s datalagringsdirektiv, vilket i realiteten sköt meddelarskyddet helt i sank. Journalistförbundet gick i samband med detta ut och uppmanade riksdagen att inte implementera direktivet.

2012 stoppade justitieminister Beatrice Ask en granskning av Säpos James Bond-fest, genom att sekretessbelägga resultaträkningen som visar hur Säpo spenderar sina pengar. Detta kritiserades av Yttrandefrihetskommitténs sekreterare Nils Funcke.

2013 lägger regeringens utredare fram “Spioneri och annan olovlig underrättelseverksamhet” (SOU 2012:95). I utredningen föreslår man bland annat kraftiga begränsningar av journalisters möjligheter att bevaka Sveriges insatser i krig, till exempel i Afghanistan. Även detta har kritiserats av Nils Funcke.

Det är dyster läsning. Jag hoppas att omfattningen går upp för tillräckligt många journalister innan det är för sent. Det här är nämligen övervakningsmyntets andra sida.

En som försökt lyfta detta problem i olika sammanhang är Nils Funcke. För ett par dagar sedan skrev han återigen om detta i Expressen: “Upp till kamp för yttrandefriheten”.

Han tar i sin debattartikel upp det förslag (SOU 2012:95) som nu ligger om att införa brottsrubriceringen “utlandsspionage”. Om förslaget, trots bistert bemötande från de flesta remissinstanser förutom Säpo (surprise, surprise), skulle gå igenom så skulle det innebära att en seriös nyhetsbevakning och granskning av internationella militära insatser som Sverige deltar i skulle försvåras .

Funcke skriver bland annat:

Väljer regeringen att införa det nya yttrandefrihetsbrottet utlandsspionage kan vi till regeringens bristande tillämpning av offentlighetsprincipen, inskränkningar av meddelarfriheten, nya sekretessbestämmelser, förbudet mot kränkande fotografering lägga en påtaglig inskränkning av yttrandefriheten och meddelarfriheten.

Regeringen verkar klara hur många pyrrhussegrar som helst genom att ruska på axlarna och med ett leende ta nya tag medan yttrandefriheten grinar illa av behandlingen.

I ett öppet och fritt samhälle är det makten som är transparent, medan den enskilda individens privatliv är skyddat. Detta har helt ställts på ända de senaste åren. I dag har både staten och privata företag mer eller mindre full insyn i våra privatliv, medan vår insyn i maktens korridorer begränsas allt mer. Det är en farlig kombination som inte bådar gott för framtiden.

Det är hög tid att kräva tillbaka vår privata sfär och rikta tillbaka det bländande ljuset åt det håll det ska lysa. Det är makthavarna som ska bada i ljus, inte du och jag.

En liten stund senare ringde naturligtvis Expressen Primetime och ville intervjua mig med anledning av NSA:s övervakning. Yeah! Hur ofta får man en möjlighet att vara med på TV när man ser ut som om man är på väg till ett Star Trek-konvent utklädd till klingon? Inte ofta.

Nåväl, här är resultatet. Tre lager smink senare ser jag mer ut som Morticia Addams än B’Elanna Torres. Förhoppningsvis lyckades jag dessutom säga lite bra saker om hur dåligt det är med övervakning också.

Qapla’, på er!

Han tillhör dem som tror att trygghet skapas genom massövervakning. Jag tillhör dem som tror att trygghet skapas genom att man bygger ett öppet och fritt samhälle utan slentrianövervakning av människor som inte är misstänkta för några brott.

Dessa olikheter har vi fått tillfälle att debattera två gånger den här veckan. Först i Studio Ett i P1 och sedan i Gommoron Sveriges morgonsoffa (som inte är en soffa längre) i SVT.

Radiodebatten kan ni lyssna på här.

TV-debatten kan ni titta på här. (Men bara i ett år. När PP får mer att säga till om kommer sådant här att ligga ute alltid. )

En av de saker som jag tar upp i den artikeln är det urholkade meddelarskyddet. Det är inget nytt. Journalistförbundet och Tidningsutgivarna har lyft frågan flera gånger. Så, döm om min förvåning när jag i morse satte jag mig vid datorn och snappade upp den här twitterkonversationen mellan DN:s chefredaktör, Peter Wolodarski, och svenska Advokatsamfundets generalsekreterare, Anne Ramberg:

Oj… Chefredaktören för Sveriges tyngsta tidning har ännu fem år efter FRA-debatten inte insett hur FRA:s massövervakning går till och vad den innebär för hans egen verksamhet. Han sitter aningslöst på Twitter och lovar meddelarskydd till källor för att tidningens servrar minsann står i Sverige och för att “mailen inte går genom något annat land”.

Mitt syfte här är nu inte att peka finger åt Wolodarski för att han inte vet hur mejl skickas och hur FRA:s massövervakning fungerar. Jag tror nämligen inte alls att han är ensam i sin villfarelse om att det fortfarande finns ett fungerande meddelarskydd.

Mitt syfte är att peka på att inte ens de som borde veta har förstått hur genomgripande den övervakning vi dagligen lever med är. Och om inte ens de har förstått, då måste vi backa några steg och fortsätta att jobba med ren informationsspridning. Här kommer därför lite information till Wolodarski och andra som behöver det:

Mejl tar alltid the scenic route. Även om jag skickar ett mejl till grannen, så kan mejlet gott och väl hoppa mellan flera länder innan det dyker upp i hens inbox. Jag har ingen möjlighet att styra vilken väg det ska gå. Jag har ingen möjlighet att förrän i efterhand få veta vilken väg det tar. Det innebär att jag inte heller har en aning om huruvida det passerar FRA:s filter eller ej. Det betyder i sin tur att jag varje gång måste anta att mejlet kommer att passera FRA:s filter. Det betyder också att det inte finns ett vattentätt meddelarskydd om man kommunicerar över nätet.

Men det är nätet, hur ser det ut utanför nätet? Jag hoppas att Wolodarski inte går runt och lovar källskydd där med. Information om vem som ringer till vem, när och från vilken plats samlas numera in i enlighet med datalagringsdirektivet och kan hämtas ut utan direkt brottsmisstanke enligt den nya uppluckrade versionen av LEK (Lagen om elektronisk kommunikation). Det går idag inte att helt garantera ett meddelarskydd om uppgifter lämnas via telefon.

Ja, men en gammal hederlig fika borde väl fungera i alla fall? Man borde ju kunna träffa en journalist på en offentlig plats för att utbyta information. Om den offentliga platsen är mitt ute i skogen och båda lämnar mobiltelefonen hemma och cyklar ut i spenaten för att ses, så ja. Men, om ni ses i skapligt befolkade områden och har en mobiltelefon i fickan, så registreras era positioner i enlighet med datalagringsdirektivet och kan vid behov hämtas ut och jämföras. På så sätt kan man lätt matcha ihop en misstänkt källa med en journalist. Inte heller här kan man alltså garantera ett absolut meddelarskydd.

En möjlighet är förstås att kommunicera krypterat över nätet, men det hjälper inte mot all övervakning och man bör också ha detta i åtanke: I flera länder är det redan nu olagligt att kryptera sin trafik, alternativt obligatoriskt att lämna över sina krypteringsnycklar till staten. Det finns de som tycker att vi ska gå samma väg i Sverige. Dessutom kräver kryptering ett visst mått av teknisk kompetens som många människor helt enkelt inte har. I och med det växer det fram en sorts oövervakad överklass med tillräcklig teknisk kompetens och en övervakad underklass utan teknisk kompetens.

Detta är inte en framtidsdystopi. Detta är Sverige i dag. Det är EU i dag. Det är USA i dag. För att sätta det hela i perspektiv kan jag nämna att det även är Kina i dag. Det är förvisso dystert, men det är också en mycket god anledning att inte ge upp tro att kampen mot övervakningssamhället. Det finns mycket kvar för Piratpartiet att göra och med tanke på att ingen annan verkar speciellt intresserad av att göra det, så är det faktiskt upp till oss att se till att få arbetet gjort.

I lördags undrade Eva Franchell var Piratpartiet finns på Aftonbladets ledaresida. Timingen var möjligen lite dålig eftersom svaret just den dagen hade kunnat vara: “På Aftonbladets debattsida“. Men jag tar så klart gärna chansen att berätta om Piratpartiet och vårt arbete.

2008 stod Piratpartiet på barrikaderna mot FRA-lagen, precis som många andra organisationer. När regeringen till slut ändå tvingade igenom FRA-lagen så gick alla andra hem medan Pirapartiet stod kvar. Det gör vi fortfarande.

När SIUN (Statens Inspektion för underrättelseverksamhet) om och om igen kritiserat FRA för att överskrida sin befogenheter, så stod Piratpartiet kvar och kämpade för den personliga integriteten.

När regering och riksdag svek de bleka löften man givit under FRA-debatten och ändå slog upp FRA-shoppens portar för Kriminalpolisen och Säpo, så stod Piratpartiet kvar och kämpade för den personliga integriteten.

När nästa stora integritetsfråga i Sverige kom, implementeringen av datalagringsdirektivet och den uppluckring av LEK (Lagen om elektronisk information) som följde på den, så stod Piratpartiet kvar och kämpade för den personliga integriteten.

När ACTA, ett handelsavtal som i sin iver att sätta P för kopiering försökte åsidosätta allt vad personlig integritet heter, var på tapeten, så stod Piratpartiet kvar och kämpade för den personliga integriteten.

När privata företag står för övervakningen, när Google och Facebook vet mer om var och en av oss än vad våra vänner och vår familj gör, så står Piratpartiet kvar och kämpar för den personliga integriteten.

När regering och riksdag inom loppet av några få år luckrat upp yttrandefriheten och offentlighetsprincipen så till den milda grad att det hindrar granskande journalister från att granska makten när den urholkar vår frihet, så står Piratpartiet kvar och kämpar för den personliga integriteten.

För oss som envetet arbetat vidare med de här frågorna kom naturligtvis nyheten om det amerikanska övervakningsprogrammet PRISM inte som en överraskning. Det är ett otrevligt men mycket väntat resultat av politikernas övervakningsiver sedan den 11 september 2001. Det känns snarare en smula märkligt att någon överhuvudtaget kan bli överraskad.

Tidvis har naturligtvis det allmänna ointresset i dessa frågor varit ganska nedslående, men det är inte en anledning att ge upp. Det är en utmärkt anledning att aldrig ge upp.

Piratpartiet tror att det behövs ett ordentligt helhetsgrepp om de här frågorna. Därför räcker det inte att bara härja när en fråga någon gång blossar upp och blir het i några dagar. Det måste också göras, men framför allt behövs det en genomgripande attitydförändrig hos politiker, media och i samhället i stort. För att uppnå det krävs ett långsiktigt och heltäckande arbete.

Piratpartiet har under de senaste två åren därför arbetat hårt med att bredda vår politiska plattform. Personlig integritet och frihet är nämligen inte något som bara behövs på nätet. De måste skyddas överallt, på jobbet, i skolan, på fritiden, när man är ung, gammal, om man är kvinna man, född i Sverige eller någon annanstans. Läs gärna mer om vår breddade plattform.

I dag finns det inget politiskt alternativ i riksdagen som konsekvent sätter den personliga integriteten i centrum. Man pratar gärna om personlig integritet, men jag undrar om man verkligen förstår vad det innebär i praktiken. När det verkligen gäller får den nästan alltid stryka på foten. Carl Bildt sa nyligen på Stockhoilm Internet Forum att det där med statlig övervakning inte var något att oroa sig för, eftersom den är så “diskret“. Det är en oroväckande naiv syn på saken, som jag tyvärr tror delas av stora delar av riksdagen. Riksdagen behöver Piratpartiet.

Den verkliga frågan är alltså inte var Piratpartiet finns, utan: “Var finns alla andra?” Vad har de andra politiska partierna gjort medan Piratpartiet arbetat med frågorna här ovanför? Vad gör de för att trygga människors personliga integritet i framtiden? Vad har media gjort för att lyfta frågorna? Svaret på de frågorna är tyvärr i stort “inte mycket”. Vissa trivs med att rulla tummarna i takt med att övervakningssamhället rullar in. Det gör inte Piratpartiet. Vi tycker att människor har rätt till en vardag utan övervakning.

Piratpartiet finns i EU-parlamentet. Vi finns på gator och torg. Vi finns på tidningarnas debattsidor. Vi debatterar i köttvärlden. Vi finns på nätet. (Hemsida, Facebook, Twitter, Google+). Piratpartiet är och kommer att förbli ett horn i sidan på alla övervakningskåta politiker.

Hjälp gärna till att sprida information om vad vi gör. Emma Marie Andersson berättar på sin blogg om varför det är så viktigt att alla hjälper till. Läs vad Emma skriver och kavla sedan upp ärmarna och hjälp till.

I natt släppte Washington Post nyheten om att det finns ett program som heter PRISM, som gör det möjligt för NSA och FBI att samla in privat information om människor från flera stora internetföretag, bland annat Google, Facebook, Skype och YouTube. Jag gissar att det är just sådant här som man bygger Utah Data Center för att hantera. Så, lite gammal hederlig slentrianövervakning av vanliga människor i deras vardag, men på steroider.

Vita Huset har gått ut och sagt att PRISM inte är så farligt eftersom man inte övervakar amerikanska medborgare eller personer inom USA:s gränser. Jaha, det är ju bra. Om man är amerikan och om man råkar befinna sig i USA. Problemet är dock att de allra flesta människor på jorden inte uppfyller det kriteriet. Dessutom är det ett uttalande som jag, vis av erfarenhet, känner att det är bra att ta med en sund dos skepsis.

Alla människor har en okränkbar rätt till sitt privatliv så länge man inte är misstänkt för ett allvarligt brott. Den typ av slentrianövervakning som NSA, FBI och för all del även vårt svenska FRA ägnar sig åt är ett grovt övergrepp både mot den enskilda människan och mot det fria samhället i stort.

USA skriver in sig i samma kapitel i historieböckerna som östtyska Stasi. Det är sorgligt att den svenska regeringen och riksdagen glatt följer i deras fotspår med FRA-lagen, implementeringen av datalagringsdirektivet och förra årets skärpning av LEK. Detta visar med all önskvärd tydlighet varför Piratpartiets arbete för den personliga integriteten behövs mer än någonsin.

NSA, FBI, FRA, DLD… Låt oss jobba stenhårt för att den där bokstavssoppan inte ska få fritt inträde i våra liv. Sitt inte och tig still. Engagera dig mot det här eländet. Ditt privatliv är värdefullt.

För någon vecka sedan satt utrikesminister Carl Bildt på Stockholm Internet Forum och talade vitt och brett om nätfrihet, för att i nästa andetag säga att statlig övervakning är okej, eftersom den är så “diskret”. Det skrev jag om här: “Övervakningssamhällets diskreta charm”.

En annan minister med dubbelmoralen som signum är justitieminister Beatrice Ask. Hennes dubbelmoral består i att hon hela tiden tjatar om vår trygghet, medan hon i realiteten underminerar allt vad trygghet heter med sina vildvuxna tankar om hur rättsskipning ska gå till. Jag har skrivit om det många gånger, bland annat här: “Regeringen och SD ägnar sig åt populistisk rättssäkerhetminimalism”.

Sedan har vi migrationsminister Erik Ullenhag. Hans dubbelmoral tycks inte ha några gränser. Speciellt inte när han uttalar sig i egenskap av att vara regeringens ansvarige för hbtq-frågor. Då står flosklerna nämligen som spön i backen. Det passar att polera sin hbtq-gloria lite när det är Pride och dagar mot homofobi, men alla andras dagar tittar Ullenhag och regeringen bort medan svensk polis eskorterar hbtq-personer till flygplan med destination helvetet.

Här är Ullenhags senast gullande med oss hbtq-personer i Expressen. Och här konstaterar jag i samma tidning att kejsaren är naken.

Jag håller med Ullenhag om att Europa har en historia att skämmas över vad det gäller dessa frågor. Jag tycker dessutom att Ullenhag och regeringen borde sätta sig i samma skamvrå och skämmas de med. De är nämligen en del av exakt samma unkna historia.

De hbtq-personer som Sverige skickar till förföljelse och död har inte möjlighet att göra sig hörda i den svenska debatten. Därför lånar jag mer än gärna ut min röst till dem. Jag har inget att frukta. Jag är född i Sverige. Mig har de ingenstans att skicka.

Det är naturligtvis mycket bra att så många olika intressenter från hela världen får möjlighet att mötas. Jag tror att det kommer att skapas många viktiga kontakter under dessa två dagar. Men, jag kan som vanligt inte låta bli att dåna över Carl Bildts elastiska förhållande till sina egna ideal. Det är som alltid extremt mycket fint prat och väldigt lite verkstad.

I Bildts värld finns det en uppsättning regler som utländska regeringar bör följa och en helt annan och betydligt mindre krävande uppsättning regler som hans egen regering bör följa. Jag skrev om det redan efter Stockholm Internet Forum 2012 och inte har det blivit bättre sedan dess.

Dagens guldkorn från Bildt var när han på fullt allvar påstod att det där med statlig övervakning inte skadar yttrande- och åsiktsfrihet, eftersom sådan övervakning är “diskret”. [Detta är ett lämpligt ställe att dåna lite på innan ni läser vidare.]

Bildts dubbelmoral i nätfrågor visar inga tecken på att lämna plats åt verklig moral inom någon snar framtid. Det är dock upplyftande att se att han i år fick betydligt mer mothugg än förra året. Ett par publikfrågor satte fingret på denna ömma punkt och undrade hur väl Bildts fina prat egentligen rimmar med de förslag och lagar som hans egen regering rullat ut de senaste åren. När FRA-lagen kom på tal ville Bildt inte svara mer, utan viftade bara besvärat bort frågan med en kommentar om att han redan svarat på den. Det hade han så klart inte. Oh well…

Ja, jag vet då inte. Övervakningssamhällets diskreta charm tycks i alla fall ha gått mig förbi. FRA-lagen är ungefär lika charmig som en sådan där kuf som snor folks underkläder i tvättstugan. Datalagringsdirektivet gick antagligen i samma klass på charmskolan som det där obligatoriska fyllot på bussen som alltid envisas med att sitta alldeles för nära. Brist på respekt för den personliga sfären är på det hela taget extremt ocharmigt.

Nej du, Bildt. Du får förlåta mig, men jag imponeras inte av att min personliga sfär invaderas, inte ens om invasionen sker ack så diskret.

UPPDATERING: Om någon av er orkar med mer dubbelmoral, så kan ni alltid läsa Bildts och kommissionär Cecilia Malmströms debattartikel i Dagens Industri idag. Jag rekommenderar er att sitta ner när ni läser.

Och här kommer Bildts prat med det efterföljande panelsamtalet i videoform. Extra intressanta snuttar kommer vid cirka 1:01:00 och 1:07.00 in i videon.