Ingen vill ha mindre information

Demokratisk insyn och samhällsinformation uppstår inte ur intet.

Ingen vill ha mindre information
Foto: iStock.

Den offentliga debatten tuffar allt som oftast på i samma gamla banor. Samma argument bollas fram och tillbaka utan att någonting egentligen förändras. Om något sägs tillräckligt högt och tillräckligt många gånger, så tycks det bli en etablerad sanning, även om den grundas på mer än lovligt lösa boliner. En sådan “sanning” är att kommunala och regionala kommunikatörer per definition är av ondo.

Titt som tätt höjs det röster som påstår att de kommunala och regionala kommunikatörerna inte bara är på tok för många, utan dessutom ett skamlöst slöseri med skattepengar. De stämplas helt enkelt som överflödiga. Den diskussionen är helt meningslös. Den verkliga frågan är vilken nivå av demokratisk transparens, samhällsinformation och tillgänglighet vi tycker är nödvändig i ett modernt och demokratiskt samhälle. Antalet kommunikatörer i samhällets tjänst är bara en logisk följd av svaret man ger på den frågan.

God transparens och tillgång till information är viktigt både för enskilda individer och för samhället i stort. Det skänker trygghet och bygger stabilitet.

I dag ställer vi människor och samhället mycket höga krav inte bara på att det ska finnas information att tillgå, utan på att den ska finnas tillgänglig när helst man vill ha den och i ett format man lätt kan ta till sig – helt oavsett vilka personliga förutsättningar man har. Man förväntar sig dessutom detta både under normala omständigheter och i akuta krissituationer. Det kanske låter en smula bortskämt, men god transparens och tillgång till information är viktigt både för enskilda individer och för samhället i stort. Det skänker trygghet och bygger stabilitet.

Det finns både inhemska krafter och främmande makter som med hjälp av desinformation vill destabilisera det svenska samhället. Därför är det för DIK, facket som jag är förbundsordförande för, en självklarhet att inte montera ned människors möjlighet att följa det demokratiska arbetet och ta del av viktig samhällsinformation. Det är naturligtvis lätt att få glada tummar upp om man klagar på att det finns för många kommunikatörer i en kommun eller region. De glada tummarna skulle dock snabbt sina om kritikern ärligt och öppet försökte pusha det som kravet på färre kommunikatörer faktiskt skulle innebära i praktiken.

‘Mindre demokratisk insyn!’ skulle inte få många tummar upp. ‘Mindre samhällsinformation!’ skulle inte heller bli en hit. ‘Minska samhällsinformationen till människor med funktionsvariationer och svenska som andraspråk!’ skulle bara uppmuntra några ytterst få politiskt dunkla nyanser av brunt att höja tummen.

”Mindre demokratisk insyn!” skulle inte få många tummar upp. ”Mindre samhällsinformation!” skulle inte heller bli en hit. ”Minska samhällsinformationen till människor med funktionsvariationer och svenska som andraspråk!” skulle bara uppmuntra några ytterst få politiskt dunkla nyanser av brunt att höja tummen. Än svårare vore det att jaga glada tummar i olika typer av akuta krissituationer – personliga eller samhälleliga. ”Sämre tillgång till sjukvårdsinformation!” skulle få alla med grundläggande självbevarelsedrift att fundera mer än en gång på om det alls vore klokt att sticka ut en ömtålig tumme i den hårda verkligheten. ”Långsam krisinformation i händelse av skogsbrand/elavbrott/pandemi!” skulle floppa totalt.

I dag kan människor följa det demokratiska maskineriet via webbsända sammanträden, lätt åtkomliga dokument och protokoll, samt lättillgängliga artiklar som förklarar vad olika processer innebär för just dem. Ingen riskerar att överraskas av att plötsligt få en motorväg till granne för att de själva inte spontant insett att det funnits en infrastrukturplan (o)tillgänglig i en skrivbordslåda längst ned i kommunhusets källare. Föräldrar kan enkelt klicka sig fram till viktig information om skolval, sjukvård och kultur- och fritidsaktiviteter.

Inget av detta som vi alla kommit att ta för givet sker av sig självt. Det är det direkta resultatet av att det finns kommunikatörer som valt att ställa sin specialkompetens till medborgarnas förfogande. Deras arbete stärker förståelsen för och tilltron till demokratin. Det öppnar också för möjligheten att själv bli en mer aktiv del av det demokratiska samhället. Det gör vår vardag så mycket enklare, oavsett om vi råkar vara friska eller sjuka, gamla eller unga, födda i Sverige eller någon annanstans.

Den som har tillgång till information är tryggare. Den som är trygg är inte lika mottaglig för populistisk desinformation. Tillgång till information – oavsett vem man är och vilka personliga förutsättningar man har – är därför en central byggsten för ett tryggt och stabilt demokratiskt samhälle. Detta faktum är väl värt att begrunda ordentligt innan man går till slentrianmässiga angrepp på kommunikatörer i samhällets tjänst eller avfärdar deras betydelse för vårt demokratiska ekosystem.

Självklart ska varje skattekrona användas väl och även kommunikatörers uppdrag och arbete granskas. Det görs dock bäst baserat på reell kunskap om vad kommunikatörer i samhällets tjänst faktiskt bidrar med. Först då kan man ställa antal i relation till nytta och kostnad. Om man på allvar tror att dessa kommunikatörer ägnar sina arbetsdagar åt att hårdsminka kommunala grisar, så framstår naturligtvis varje utgift på området som onödig. Men, då har man å andra sidan inte heller gjort sin hemläxa speciellt väl och det är en populistisk lathet som riskerar att pruta sönder lokal delaktighet, tillgänglighet och akut krishantering. Det är inte heller gratis – varken ekonomiskt, mänskligt eller demokratiskt.

(Denna text har tidigare publicerats i redigerad form på DIK.se.)